Min redaktör ratade vassbuken
Det händer emellanåt under arbetets gång att ord ifrågasätts. Att jag som översättare har valt uttryck som skorrar i andras öron eller grumlar ögat hos läsaren, som i första hand vanligen är en förlagsperson, en redaktör. Ibland är det förutsägbart, oftare inte. När originalet är skrivet på ett språk utom räckhåll för redaktören, kan intressanta diskussioner uppstå. Vad är gångbart, kan det ena eller andra ordet passera eller måste det bytas ut mot ett mer lättförståeligt och vad går då eventuellt förlorat? Vinner vi något i stället – i så fall förhoppningsvis fler läsare. I sig ett mål som alla strävar efter.
Här måste jag göra en reservation. Mitt eget språk är finlandssvenska. Hur exotiskt, sjungande och fint det än må låta, hur rikhaltig ordskatten än är, så är det inte den svenska man förväntas möta i en bok utgiven på svenska i Sverige. Alltså måste jag hålla mig i skinnet, och det är både utmanande och utvecklande. Men det betyder inte att jag alltid faller till föga för omvärldens krav på begriplighet. Jag ger mig inte utan kamp.
Det lilla ordet vassbuk förvisades härförleden ur en text till förmån för det mer neutrala och vidare begreppet skarpsill, med motiveringen att ingen känner till det förstnämnda även om det är rätt. Det förekommer faktiskt i Svenska Akademiens ordlista. Jag kände mig plötsligt mycket gammal, eftersom jag ätit en hel del vassbuk i min tidiga barndom. Fisken i boken inmundigades på fyrtiotalet, men det var betydelselöst. Läsaren ska inte förbryllas i onödan och en liten firre vars namn mer påminner om ett sågblad kan kanske ställa till det för någon. Den gången måste jag ge mig. Fast kittelflickaren, som också befunnit sig i farozonen, fick stanna kvar.
Vem är det då som bestämmer?
I översättningsprocessen, där jag ständigt måste välja bland orden för att de sammantaget ska förmedla originalet så väl som möjligt, vill jag tro att det är jag. Visst sitter en presumtiv läsare någonstans i mitt bakhuvud, men främst översätter jag för mig själv; jag leker att jag är texten och den vill kommunicera. Det bör inflikas att somliga lekar är mer lustfyllda än andra. Men när jag lämnat manus, tar andra viljor vid. Översättning är också förhandling på olika nivåer. En god redaktör är guld värd. Och översättningen är ett investeringsobjekt. Verket ska ju ut på en marknad. Alla medverkande i processen vill uppnå bästa resultat. Fråga författaren! Men hen kan inte målspråket.
Hur vet man var gränsen går för begriplighet? Om allt måste gå att förstå med en gång blir världen varken större eller märkligare. Vad hade hänt om Joyce hade sänt in Finnegans Wake i dag?
Janina Orlov är översättare från ryska och finska till svenska.
