Låt samtalen gnistra av glädje

Manligt och kvinnligt frågande engagerar. När journalisten Åsa Beckman uppmärksammade frågande kvinnor och tigande män i en krönika för några år sedan fick hon oerhört stort gensvar. Hennes mejlbox svämmade över av kvinnor – och en och annan man – som kände igen sig. Nu har krönikorna kommit i bokform och ämnet på agendan igen. Ska kvinnorna börja frågestrejka för att få karlarna att skärpa sig?

Diskussionen om mäns buffliga samtalsstil är inte ny. För ett tiotal år sedan berättade amerikanen Rebecca Solnit i sin blogg om ett möte med en man på en fest. Mannen hade hållit en lång föreläsning för henne om innehållet i en bok. Kruxet var att hon var författaren, något han hade mycket svårt att ta in. Många kände igen sig i fenomenet att män på ett nedlåtande sätt förklarade saker för dem. Uttrycket mansplaining myntades och blev viralt.

Men redan på 1970-talet diskuterades mäns dominanta beteende i samtal. Forskaren Pamela Fishman satte in bandspelare hemma hos unga par och analyserade deras vardagliga småprat. Resultaten var nedslående. Kvinnorna ställde de flesta frågorna, hummade uppmuntrande och visade intresse för allt männen sa. Männen, å sin sida, lät bli att fråga och hummade på sin höjd liknöjt då och då. Precis som kvinnorna stod för det obetalda hemarbetet stod de alltså för samtalets otacksamma skitgöra.

Men studien har varit svår att upprepa: uppföljande forskning har inte gett lika tydliga könsskillnader. Om nu detta beror på att män faktiskt inte är sådana samtalsmässiga klantskallar trots allt, eller att folk numera skärper sig när de vet att de bandas, är naturligtvis svårt att veta.

Det spelar kanske ingen större roll. Måhända är det inte själva könsfördelningen som är det viktiga. Det kanske är att komma åt problemet med att vissa känner sig osynliggjorda och utnyttjade i samtal?

Och dömer vi inte frågandet för hårt? Är det verkligen det som är problemet? Det vänliga frågandet är ju kittet i de flesta sociala sammanhang. Något vi snarare än att använda mindre, bör inspirera andra att använda mer.

Frågor har en fantastisk förmåga att skapa närhet och gemenskap. För blyga kan frågandet vara lösningen på mycket. Detta upptäckte jag på egen hand i tonåren, socialt obekväm men mycket nyfiken på det motsatta könet. Av en lycklig slump råkade jag hamna i enrum med en kille, och när han upptäckte vilken entusiastisk frågare jag var blev han blixtförälskad. Från min sida inte alls bara ett slugt raggningsknep; det är ju ett av livets stora nöjen – att lyssna på folk som har något att berätta. Alla mina långvariga partner har varit snackpåsar och alla mina närmaste vänner är ena riktiga pratkvarnar.

Millimeterrättvisa i samtal är heller inte att eftersträva. Det hela beror på sammanhang och deltagare. Vissa samtal kräver frågemässig obalans. Om någon just varit med om något traumatiskt är det helt rätt att ge hen total uppmärksamhet. Om någon annan varit med om något fantastiskt storartat är det självklart att denne peppras med tusen frågor.

Det viktigaste är väl att umgås med dem vi uppskattar att samtala med – hur nu de samtalen än ser ut. Goda samtal, liksom gott kaffe, tillhör livets små glädjeämnen.

Jag är dessutom övertygad om att diskussionen som Åsa Beckman, Rebecca Solnit och Pamela Fishman har satt igång har skapat en ökad medvetenhet hos folk. Många män jag känner har blivit uppenbart bättre på att ställa intresserade frågor. Det är heller inte helt ovanligt att höra någon utbrista: nej men oj vad jag pratar. Hur har du det?

Men när samtal faktiskt inte fungerar bör vi ta oss en funderare. Är det samtal vi har med en när och kär kan vi överväga att prata om saken med vederbörande. Berätta hur vi känner och försöka få till stånd en förändring. Är det samtal med kreti och pleti i diverse sociala sammanhang kanske vi kan inspireras av den megakända städgurun Marie Kondo. Hon lär folk att rensa i sina överbelamrade hem genom att be dem ta varje sak i handen och känna efter om den sparks joy – ger dem glädje. Allt som inte ger dem en liten gnista av glädje ska säljas, skänkas eller kastas bort.

Nu kan vi knappast sälja misslyckade samtal och vi ska inte slänga bort relationer hur som helst. Men jag är övertygad om att vi kan bli bättre på att uppskatta de glädjegnistrande samtalen vi trots allt ibland hamnar i. Samt att göra fler samtal glädjegnistrande. Kanske genom att ställa fler eller bättre frågor, kanske genom att ge ärligare svar på de frågor vi själva får. Och när vi känner oss osynliga, frustrerade eller ledsna i samtal – vara snabbare på att tacka för kaffet och gå därifrån.

Karin Milles är docent i svenska vid Södertörns högskola.