Låt orden blomma till bilden

”Dagens finska bilderbok innehåller alltför mycket text.” Det hävdade en barnboksbibliotekarie från Helsingfors på ett internationellt seminarium om översättning av finsk barnlitteratur.

Jag hoppade till. Hur kunde hon säga så? Finland är ju ett land som gjort sig känt för utmärkta resultat i de så kallade Pisa-undersökningarna, bland annat just ifråga om läsning.

Jag har själv, utanför Finlands gränser, alltid framhållit finska författares och läsares lust inför orden. Inte minst vad gäller barnlitteratur. ”Språket är ett glädjeämne”, för att parafrasera Leena Huss, forskare i minoritetsspråk vid Uppsala universitet. Men nu hade någonting hänt som jag hade missat.

Det finns en uppfattning om att bilderboken innehåller mer bildyta än text, och faktum är att utländska förläggare inte sällan har reagerat just på textmängden i de finska böckerna. Alltför mycket ord, helt enkelt.

Böckerna borde kanske klassificeras annorlunda? Barnböcker har många olika uttrycksformer. Jag överlämnar den frågan åt litteraturens botaniker – för det som fascinerar mig är själva synen på orden. Visst, läsningen ser annorlunda ut i dag; skärmar, paddor, plattor och appar fylls med text som tidigare har tagit plats på papper. Vi omges av bildflöden, och barnen är i synnerhet exponerade för intrycken.

Men ändå.

På seminariet försökte jag föra fram åsikten att böckerna normalt läses högt för barnen av en vuxen. Då spelar det kanske ingen roll om orden är många, så länge berättelsen fascinerar. Barnet lyssnar och tittar på bilderna. Slarviga omläsningar påkallar genast telningens uppmärksamhet. ”Du läser fel”, säger hen. Hurra, funderar jag, orden har satt sina spår. Men kommen så långt i mina funderingar avbröts jag av en översättare med spanska som målspråk: ”Hos oss läser man inte högt för barnen, de får läsa själva. Majoriteten av barnen börjar skolan vid tre års ålder.”

Så där ja, jag hade inte tänkt längre än min nordiska näsa räcker. Ändå tror jag inte att mängden ord i sig är avgörande, utan sättet på vilket de används, och just här i samspel med illustrationerna.

Naturligtvis innehöll bibliotekariens utsaga en välvillig pedagogisk tanke, som bottnar i minskat läsande bland barn och unga. Mötet med orden ska vara möjligast mödolöst. Det är säkert bra. Men vet man verkligen hur barnet uppfattar själva bokuppslaget, som inbegriper både illustration och textens ”ordbild”? Varför skulle många ord vara ett problem om de är adekvata? Det handlar faktiskt om konstverk i vilka de olika uttrycken, liksom kvalitet och kvantitet, i bästa fall borde gå hand i hand.

Så enkel är inte verkligheten, men det hindrar inte att en begränsning av ord känns hotfull. Och hur skulle man gå till väga, vilka ord får inte vara med? Jag slås av en infernalisk tanke: Tänk om man som översättare är sniken och oärlig, då kan man försöka peta in så många ord som möjligt i sin översättning, eftersom arvodet bestäms enligt mängden tecken inklusive mellanslag. Men det är naturligtvis inte att rekommendera. Förr eller senare får man en redaktör som läser originalets språk och då, om inte förr, tryter orden.

En polsk kollega berättade hur hon brukade sysselsätta sin femåring genom att introducera konstiga ord för honom. Där satt han och formade dem med sin lilla mun, utan att ha en aning om vad de betydde, men upplevelsen i sig var lustfylld. Ordens innebörd lärde han sig senare. Med andra ord får alla blommor blomma. Få ord, kanske inga alls – och många. Ytterst handlar det om att välja det ultimata uttrycket bland myriader av möjligheter, och att inte vara rädd. Inte ens när det gäller bilderböcker. Mångfalden medför oanade möjligheter och angenämt huvudbry.

Jag kommer att tänka på regissören Federico Fellini. I ett samtal med huskompositören Nino Rota, som beklagade sig över att det var så svårt att få till det, pekade Fellini uppåt och sa: ”Allt finns där uppe, hela musiken, det är ju bara att plocka ner de rätta tonerna.”

Jag tror det är lika beställt med orden. Bara att plocka fram.