Olle Josephson: Klassiker behöver översättas på nytt

Klassiska litterära verk nyöversätts. Är det nödvändigt? Räcker det inte att revidera den äldre översättningen? Man tar bort föråldrade ord och ordformer så att ”ty de sprungo raskt” blir ”för dom sprang fort”, och låter resten vara.
Nej, det räcker inte. Översättningsforskare brukar framhålla två saker om nyöversättningar, till synes lätt motstridiga. Varje översättning av ett skönlitterärt verk är en tolkning av översättaren och tillför därför något nytt. Och nyöversättningar brukar i allmänhet hålla sig närmare originalet.
Jag tar två mycket korta exempel, två meningar var från klassiker från 1900-talets början.

Thomas Mann: Buddenbrooks (1901)
Thomas var sexton år när han slutade skolan. Han hade vuxit mycket på sista tiden och gick sedan konfirmationen – då pastor Kölling med starka ord hade rått honom till måttlighet! – helt och hållet klädd som en herre, vilket fick honom att verka ännu större. (Översättning Ulrika Wallenström 2005)

Thomas var sexton år då han slutade skolan. Han hade vuxit mycket på sista tiden och hade sedan sin konfirmation, vid vilken pastor Kölling i starka ordalag anbefallde honom måttlighet, gått klädd som en vuxen, vilket kom honom att se ännu större ut. (Översättning Walborg Hedberg 1904, reviderad av Nils Holmberg på 1950-talet)

Thomas war sechsenjärig als er die Schule verliess. Er war stark gewachsen in letzer Zeit und trug seit seiner Konfirmation, bei der Pastor Kölling ihm mit starken Ausdrücken Mässigkeit! empfohlen hatte, ganz herrenmässige Kleidung, die ihn noch grösser erscheinen liess.

”Den ironiska blicken framträder tydligare i nyöversättningen”

Köpmanssonen Thomas Buddenbrook skaffar sig på 1840-talet en synnerligen vårdad klädstil med vuxna herrkläder. Walborg Hedberg och Nils Holmberg översätter att han klär sig ”som en vuxen”, Wallenström ”som en herre”. Det senare ordvalet ger starkare klassperspektiv. Och det förstärkande ganz i betydelsen helt och hållet är bortopererat hos Hedborg och Holmberg.
I den äldre översättningen förses inte heller pastor Köllings råd till Thomas om måttlighet med utropstecken efter nyckelordet Mässigkeit. Utropstecken efter ett ord inne i satsen avviker kanske för starkt från svenskans interpunktionsregler. Wallenström låter hela bisatsen stå mellan tankstreck och kan behålla utropstecknet. Tack vare tankstrecken får pastorns råd än starkare eftertryck än i originalet. Den ironiska blicken framträder tydligare i nyöversättningen: borgerskapets trånga sociala normer, Thomas nästan överdrivna omsorg om ett vårdat yttre för att hålla en inre oro på avstånd.
Sedan kan ju den omsorgsfulla läsaren hitta även andra skillnader. Wallenström översätter till exempel bei der med då, inte med vid vilken. Men sådana olikheter skulle kunna uppträda också vid en ytspråklig revidering.

Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter (1920–21)
Detta medförde att folk kom dit och frågade henne till råds. Kristin hörde Sira Eirik säga klandrande ord om detta, och hon anade att föräldrarna tyckte inte riktigt om det. (Översättning Gun-Britt Sundström 2016)

Detta hade till följd att folk kom dit och sporde henne till råds. Kristin hörde Sira Eirik säga glåpord härom, och hon fick klart för sig att föräldrarna icke sågo det gärna. (Översättning Teresia Eurén 1921–22)

Dette förte med sig at folk kom dit og spurte henne til råds. Kristin hörte Sira Eirik si slengord om det, og det demret for henne at foreldrerne likte det ikke meget.

Den lilla norska 1300-talsflickan Kristin börjar förstå att det kan vara besvärligt med alla besökare på stormansgården. Demre betyder enligt Bokmålsordboka ”begynne å gå op for”. Sundström översätter anade, Eurén för hundra år sedan fick klart för sig. Sundström lyfter alltså fram betydelsekomponenten begynne och den smygande misstanken, Eurén själva insikten.
Mer påfallande är kanske Euréns metod att ge texten en ålderdomlig prägel genom att till synes vara originalet trogen och hålla sig nära norskan. Sporde och icke var gammaldags ord i litteratursvenskan redan på 1920-talet, till skillnad från spurte och ikke som är modern norska också i dag. Sundströms frågade och inte är en mer trogen tolkning. Därtill behåller Sundström en grammatisk egendomlighet. Att-bisatsen har huvudsatsordföljd med negationen efter verbet: ”att föräldrarna tyckte inte riktigt om det”. Det är ett talspråksdrag än i dag. Sundströms tolkning låter alltså norskt 1300-tal bli snäppet mer likt vår egen tid, än Euréns som förstorar avståndet.
Så nyöversättaren både moderniserar, för oss närmare originalet och tolkar fram en delvis ny förståelse av ett klassiskt verk. Ja, nyöversättningar behövs!