Jag är en Good cop

Någon: ”Jag har löst världsvältens gåta!”
Twitter: ”Det är två ’s’ i världssvält.”

Så lyder det fastnålade inlägg som möter alla som tittar in på min Twitterprofil. Signalerar det ”språkpolis”?

Jag såg mig länge just som en språkpolis, eftersom jag tyckte att det var irriterande att se när någon inte brydde sig om att ta reda på basala regler och som uttryckte sig felaktigt i skrift. Men så kom sociala medier.

När jag för första gången hittade en grupp på Facebook som var till för språkpoliser bad jag omedelbart om att få bli medlem. Där skulle man kunna diskutera språkfrågor, vända och vrida på ord och få värdefulla grammatiska insikter, tänkte jag. Men vad fel jag hade. Denna grupp visade sig ha en slagsida åt felfinneri, och aktiviteterna som pågick därinne gick mestadels ut på att man drämde olika pekpinnar i huvudet på varandra och påtalade allt språkligt man kräktes över att ta del av. Så fort ett språkligt exempel handlade om något politiskt, spårade det ur direkt och trådarna fick stängas. Hätsk, intolerant och allmänt oskön var de ord som bäst beskrev stämningen i gruppen.

Det visade sig också att många ”språkpoliser” höll fast vid regler om både grammatik och stavning, oavsett om de sedan länge var reviderade eller rent av felaktiga. Om man har haft fel tillräckligt länge blir det rätt, verkade många resonera.

När en sajt med en lite äldre målgrupp anordnade en frågesport om stavning uppstod en mindre storm runt några av svarsalternativen; många ville helt enkelt inte acceptera stavningen i facit. Så här löd några av kommentarerna:

”Helt fel i facit tycker jag med. Måste varit någon ungdom som skapat frågesvaren. Föjdaktligen och öppenhjärtligt måste vara korrekt. Är det inte det kommer jag i alla fall stava det såsom jag tycker. Så det så!”

”Till och med min farfar som var född 1889 stavade öppenhjärtligt och alla jag känner av dom äldre generationer och tydligen är jag inte ensam om att stava som jag är lärd!”

Detta, i kombination med att Twitter började befolkas alltmer av människor som aldrig gav sig tillkänna annat än när det vankades smaskiga språkkorrigeringar (det var i det läget som mitt fastnålade inlägg uppstod), gjorde att jag inte längre ville bli förknippad med något som hade med språkpoliser att göra.

Men en dag ringde Språktidningens trevliga chefredaktör och frågade om jag ville ta över en kolumn efter Staffan Dopping. ”Vad roligt och ärofyllt!” tänkte jag, och frågade vad den hade för vinjett. ”Språkpolisen” var svaret. Trots det hörde jag mig själv tacka ja till uppdraget.

Så nu är jag här, en kattpolis bland språkhermelinerna. Mitt språkpoliseri är av det softare slaget; tämligen ofta tittar jag åt ett annat håll när brott begås, baserat mest på brottslingens identitet. Men när de klandervärda, som i det här sammanhanget är de som borde veta bättre, börjar slira, drar jag gärna i gång min språkliga saftblandare. Hoppas att ni vill hänga med mig i den här lite mer tillåtande piketbussen.