Imperiespråken fortsätter att växa

Den europeiska koloniala expansionen är en unik episod i världshistorien, och förtjänar särskild uppmärksamhet. Det finns enorm litteratur om hur europeiska språk har ersatt icke-europeiska. I de allra flesta fall är det Amerika och Australien som har diskuterats, och när språkdöd i andra delar av världen tas upp, handlar det typiskt om att folk byter till swahili eller mandarin eller något annat icke-europeiskt språk.

Kanske fanns det 500 språk vardera i Australien och Brasilien före européernas ankomst, och båda länderna är i dag mer enspråkiga än de flesta. Men den europeiska kolonisationen var av två ganska skilda slag: dels har vi bosättarkolonierna, som Australien och Amerika, dit så många invandrade att de kom att dominera numerärt, dels har vi de så kallade exploateringskolonierna i Afrika och Asien, dit inte många nybyggare lockades, utan där befolkningssammansättningen förblev tämligen oförändrad.

I bosättningsfallet gjordes den främsta ekonomiska vinsten kanske av nybyggarna själva, medan exploateringsfallen mer berikade statskassorna i hemländerna (eller åtminstone var ämnade att göra det; förvånansvärt många kolonier var faktiskt förlustaffärer). Låg folktäthet och dålig motståndskraft mot nykomlingarnas sjukdomar ledde till en demografisk makeover i Amerika och Australien, medan Afrika var mer tättbefolkat och inte i immunologiskt underläge.

En följd av den – i ett världshistoriskt perspektiv – relativt kortvariga europeiska dominansen i Afrika är dock att engelska, franska och portugisiska förblev förvaltningsspråken även efter självständigheten. De var inte befolkningens modersmål – och hundratals miljoner behärskar än i dag inte ens sitt lands officiella språk. I förteckningar över vilka språk som talas i vilka länder nämns fortfarande ett mycket litet antal modersmålstalare av dessa i Afrika.

Men det verkar vara en tendens genom historien att imperiespråk gärna når sin topp efter det att imperiet som sådant har peakat. I Afrika behärskas europeiska språk inte bara av fler människor i dag än i mitten av förra seklet, utan också av en betydligt större andel av befolkningen. Och även om det märkvärdigt sällan nämns i forskningen, så har många också börjat tala kolonialspråket med sina barn, vilka därmed får det som modersmål.

Min uppskattning – det här går nämligen inte att slå upp någonstans – är att portugisiska är modersmål för 22 miljoner afrikaner, franska för 20 miljoner och engelska för omkring 15 miljoner (och där ingår en del av de vita i Sydafrika, ett av få afrikanska länder som åtminstone gränsade till att vara en bosättarkoloni).

Afrika har numera visserligen en miljard invånare, så andelsmässigt är siffrorna kanske inte så imponerande, men man bör minnas att språken är stadda i stadig tillväxt. Eftersom ytterligare flera hundra miljoner bor i länder där ettdera av dessa språk är det officiella, blir tillväxtpotentialen stor – och därmed förstås också potentialen för mer språkdöd. De flesta afrikaner talar fortfarande afrikanska språk, men fortgående urbanisering gör att fler fjärmas från sina traditionella rötter och kommer i kontakt med folk av annan bakgrund.

I den nya miljön är ofta det europeiska språk man har lärt sig i skolan den enda gemensamma nämnaren.

Lite förvånad blev jag allt av insikten att portugisiska har ryckt fram mer än engelska och franska. Portugal hade färre kolonier, språket har mindre internationell gångbarhet, utbildningssystemen har varit mer eftersatta och flera av länderna har plågats av inbördeskrig. Även om de flesta av de tidigare engelska och franska kolonierna knappast har varit några framgångssagor, så var situationen i länder som Angola och Moçambique länge än sämre.

Måhända är det just bristen på stabilitet som ligger bakom. De långvariga inbördeskrigen skapade stora flyktingströmmar – folk tvingades flytta runt, träffade därmed fler andra folkgrupper, och fick därför ett större incitament att använda ett språk som var gångbart över de etniska gränserna.

Den hypotesen får väl framtida forskning bekräfta eller vederlägga. Mig veterligen har den inte gjorts än.