Imperfekt fick ett mer passande namn

Känner ni till den sedelärande sagan om hur Imperfekt blev Preteritum? Den handlar om ett tempus, som blir så missförstått i världen, eftersom dess namn, Imperfekt, betyder något annat än vad det är. ”Imperfekt”, fnyser någon, ”det måste betyda att du är oavslutad, för det är vad imperfekt betyder på latin”. ”Men jag är avslutad”, snyftar det lilla tempuset, ”jag är det!”

Till slut får det lilla tempuset ett nytt namn, Preteritum, och känner våren gro i sin kropp. Preteritum betyder nämligen ’förfluten tid’, och det är precis vad detta tempus är.

Vi säger alltså preteritum nu för tiden, därför att den gamla benämningen imperfekt betecknar något oavslutat, vilket inte stämmer överens med hur tempuset används. Men det är förstås, likt mycket i grammatikens förlovade värld, en sanning med modifikation.

Den stora sanningen är att den svenska böjningsfloran saknar distinktion mellan imperfekt och preteritum. På många andra språk finns det en skillnad i verbböjning mellan pågående (”oavslutade”) och inträffade (”avslutade”) händelser. På svenska använder man samma form av verbet rita när man säger Hon satt och ritade när hennes kritask plötsligt exploderade som när man säger Min dotter ritade en teckning åt mig på våra nya tapeter i går. På franska skulle den första meningens ’ritade’ översättas till dessinait (’imperfekt’) och den andra meningens ’ritade’ skulle bli a dessiné (en sorts preteritumform som på franska kallas passé composé).

Sanningen är alltså den att vi numera hellre säger preteritum än imperfekt för att denna svenska tempusform oftare representerar en preteritumanvändning än en imperfektanvändning. Det underlättar för andraspråksinlärare som i sina språk har lärt sig vad preteritum är, och det gör att den svenska språkbeskrivningen lite oftare stämmer överens med den i många andra språk.

Efter att man har begrundat detta en stund, kommer man kanske fram till den mest intressanta frågan: Vad gör man i svenska språket för att förmedla det som det franska språket får till via verbformer?

Jo, i stället för att bygga in distinktionen i verbformerna, har det svenska språket ett gäng andra intressanta sätt att markera skillnaden mellan det som i verbformlandet skulle vara preteritum och imperfekt. I exempelmeningen Hon satt och ritade när hennes kritask plötsligt exploderade, hittar vi ett av dem.

Man står, sitter, går och ligger alldeles rasande ofta i svenska språket. Tänk dig ovanstående exempelmening på engelska – inte skulle man säga She sat and drew. Där använder man i stället -ing-formen tillsammans med was (past progressive), och säger She was drawing, vilket på svenska skulle bli absurt. Där säger man inte Hon var ritande, och om man ändå gör det, låter det närmast som en beskrivning av hennes personlighet vid tidpunkten. Men sitta, stå, gå och ligga är svensktalande urduktiga på, och de påpekar det hela tiden:

”När jag gick och tänkte på ingenting kom där ett troll med en silverring.” (barnvisa)

”Hon satt och såg rakt in i solen, som höll på att gå ner.” (Doktor Glas av Hjalmar Söderberg)

När en svensktalande inte ligger, sitter, står eller går, så håller de på i stället. Jag höll på och målade sista biten på staketet när min sambo ändrade sig till blått i stället, kan man berätta för sin psykolog, utan en tanke på att detta hade varit ett ultimat tillfälle till imperfektanvändning om man hade talat franska.

Svensktalande har också luriga sätt att markera motsatsen, alltså att saker snarare händer och slutar än håller på. Ganska ofta gör man det medelst en partikel. Att äta kan vara en pågående aktivitet (och om vi dessutom sitter och äter så är det definitivt det), men att äta upp är en avgränsad händelse. Köra bil kan man göra länge, men kör på en bil gör man förhoppningsvis bara en kort stund (och helst inte alls). Detsamma gäller för många andra partikelverb – som består av ett verb och en partikel i form av ett adverb eller en preposition – men inte alla. (Lunka på och jobba vidare är partikelverb som inte känns särskilt avslutade.)

Vad har nu det här med vårt lilla tempus att göra? Egentligen ingenting, för rent grammatiskt handlar det inte om tempus. Tempus beskriver när händelsen inträffar, medan skillnaden mellan preteritum och imperfekt handlar om huruvida det som sker är avslutat eller pågående.

På grammatiska kallas detta för aspekt, en term som av många språkstudenter uppfattas som något luddigt och som man hoppas inte kommer på tentan. Till er vill jag avsluta med ett lugnande besked: Poetiska grammatikpatrullen har åter ryckt ut med en minnesramsa:

”Smällde du till eller höll på och smällde
hoppas att ingenting viktigt blev knäckt
men lingvistiskt är det detta som gällde:
Det andra hade imperfektiv aspekt.”

Ps. Hela den sedelärande sagan om hur Imperfekt blev Preteritum finns att läsa i boken Grejen med verb.

Sara Lövestam är författare, föreläsare och sfi-lärare.