I svenskan får inte substantiv blomstra

Seminarium om kvinnor som har sex med kvinnors sexuella hälsa”, läser jag på en väns Facebooksida. Jag gör vad varje syftningsmedveten människa skulle göra i samma situation: fnissar en stund åt bilden av kvinnor som har sex med andra kvinnors hälsa. Strax därpå försjunker jag i tankar på kasus och klitiska partiklar.

Först lite om kasus. Kasus är, enkelt förklarat, substantivformer. I svenska språket är det väldigt tunnsått med kasus, men börjar man fördjupa sig i finska, ungerska eller kanske baskiska, så öppnar sig en hel värld av möjligheter. Eller, för den som försöker lära sig språken, försåtliga regelverk.

Om du pratar svenska och vill förklara att du kommit på din katt i en prekär situation, säger du antagligen: ”I går kväll hittade jag min katt på en annan katt. Den ena katten plockade loppor på den andra katten, vilket är ett helt artfrämmande beteende. De blev båda generade.” På ungerska skulle samma mening bli ungefär: Tegnap este a macskámat egy másik macskán találtam. Az egyik macska a másik macskát bolhászta, ami teljesen fajidegen viselkedés. Mindketten zavarba jöttek.

När vi tittar på substantivet katt kan vi börja förstå kasusens djävulskhet. I det svenska exemplet har vi katt, katt, katten och katten. I det ungerska har vi macskámat, macskán, macska och macskát. I ordet macskámat hittar vi bland annat ett m som betyder ’min’ och ett t som betyder att ordet är ett objekt. Macskán kommer med ett n som betyder ’på’.

Kasus kan markera ett substantivs (eller pronomens) funktion i satsen nästan oavsett vilken denna är. Tänk på en funktion som ett substantiv skulle kunna ha, hur långsökt det än är – nog finns det något obskyrt språk som har det som böjningsform. Baskiskan har några av de mest udda:

Absolutiv: subjekt vid intransitiva verb, objekt vid transitiva verb. Om svenskan hade absolutiv, och denna exempelvis slutade på -ish, skulle vi säga ”hundish ligger” (ligger = intransitivt), men ”hund lägger en pizzish” (lägger = transitivt).

Benefaktiv: som drar nytta av något. ”Jag gjorde det för Hökarängen”, säger vi kanske när vi offrat vårt välbefinnande och mjuka (fordom hela) hud för att rensa ut skräpet ur buskarna vid Saltvägen. ”Jag gjorde det Hökarängenentzat”, skulle vi säga om vi följde baskiska kasusregler.

Och så vidare. Kasus kan beskriva rörelse in i (illativ), rörelse ut ur (elativ), del av något (partitiv), avsaknad (abessiv), att vara ovanpå (superessiv) och ett fyrtiotal andra relationer. Om det fanns ett språk som hade alla kasus som finns, skulle alla vägra lära sig det.

Det pågår sedan många år en konflikt kring huruvida kasus ens existerar i svenskan. Om vi skulle ha ett kasus, skulle det vara genitiv. Då skulle vi förklara svenskans kasus så här:

Ekorre = nominativ (grundform)

Ekorres = genitiv

Allt känns som vore det frid och fröjd. Vi har förklarat svenskans kasussystem medelst gnagare och känner oss belåtna. Men så kommer någon och räcker upp ett försmädligt pekfinger och säger: ”Är inte det vi kallar genitiv-s egentligen en klitisk partikel?”

Med detta menas ungefär: ”Visst, du skulle kanske säga ekorrens distinkta odör. Men om nominalfrasen vore ekorren i trädet, skulle du då säga ekorrens i trädet distinkta odör, eller snarare välja ekorren i trädets distinkta odör?”

Låt oss gissa att många, i valet mellan dessa två alternativ, hellre skulle säga ekorren i trädets distinkta odör – trots att det inte är trädets odör vi talar om! Det är detta påhängda -s som kallas klitisk partikel.

Och det är här vi hittar det svenska kasusbråkets kärna. Har vi ett kasus, det vill säga är ekorres en substantivform? Eller är s:et ett fristående -s som kletas på i slutet på en nominalfras? Kungen av Danmarks bröstkarameller eller Kungens av Danmark bröstkarameller? (Läs Språkrådets syn på detta på sidan 69.)

Genitivfolket säger att man språkhistoriskt kan belägga att genitiv är ett kasus i svenskan. Partikelanhängarna påpekar det faktiska bruket av genitiv i nutidssvenska, varpå de (numera ganska få) genitivkonservativa kontrar med att påpeka att ”det faktiska bruket” helt enkelt är felaktigt och att vi alla borde omformulera oss när vi riskerar att komma i närheten av en klitisk partikel. Eftersom den inte finns.

Själv finner jag det lite sorgligt – särskilt med tanke på baskiskans och ungerskans blomstrande kasussystem – att konstatera att ja, vårt enda kasus har lämnat svenskan. Eller, för att låna finskans elativ: kasus har gått svenskasta.

Ps. Sara Lövestam skriver just nu på uppföljaren till Grejen med verb: Grejen med substantiv.

Sara Lövestam är författare, föreläsare och sfi-lärare.