Hur vet man att man inte vet?

Översättning består av många valsituationer. Ett ord eller uttryck i originalet kan öppna upp flera möjligheter i språket som texten ska översättas till. Som dess uttolkare och förmedlare är jag hänvisad till min egen förmåga och förståelse. Jag blir en upptäcktsresande i min egen fatabur – det svenska språket. Vilket uttryck ska jag välja för att på bästa sätt återge den ursprungliga gestaltningen som jag upplever den? Här samverkar alla sinnen, öra och öga på helspänn. Smak, lukt och känsla följer hack i häl. Men tänk om det blir fel!

Det blir så ibland, trots de bästa intentioner. För hur vet man att man inte vet? Rätt nyligen utkom den finska författaren Sofi Oksanens senaste roman När duvorna försvann, i min svenska översättning. Romanen är en fiktiv gestaltning av Estlands närhistoria, händelseförloppet utspelar sig i tider av nazityskt och sovjetiskt styre. Följaktligen utgör deportationer till Sibirien och lägervistelser viktiga beståndsdelar i skildringen. Mot slutet av romanen förekommer en episod då medlöparen, mytomanen och konspiratören Edgar Parts funderar på en möjlig utpressningsmetod – ”sätta mormor på tåget till den kalla jorden” – för att få en anhörig till nämnda mormor att bekänna sin medverkan i anti-sovjetisk verksamhet. Finskans ord för jord är maa och det ges inte mindre än elva olika innebörder med bibetydelser i Stora finsk-svenska ordboken. Dessa sträcker sig från självaste jorden (klotet) via begreppet land (rike) ända ner i myllan för att inte säga potatislandet och i böjd form kan ordet även ange tid. När jag översatte vägde jag mellan att sätta mormor på tåget till det kalla landet och den kalla jorden. Sammanhanget var uppenbart och jag valde den kalla jorden för jag tyckte att uttrycket omfattade mer. Jag tänkte på den eviga tjälen i norra Sibirien och på att lägervistelse inte sällan ledde till döden som i sin tur förde ner i mullen. För mig kändes jord helt enkelt större och mer litterärt, för att inte säga poetiskt.

Men, i efterhand har det berättats för mig att det kalla landet är eller var ett vedertaget begrepp för Sibirien i Estland. Det hade jag ingen aning om. Jag kan inte estniska och är heller inte är så bevandrad i estnisk kultur att jag förmår känna igen estniska idiomatiska uttryck när de uppträder i finsk språkdräkt. Finskan gör heller ingen skillnad mellan bestämd och obestämd form. Jag ser och hör finskan, jag känner lukterna och anar smaken. Jag erinrar mig Estlands historia och ser hur den tar form i fiktionen. Vad jag gjort är rätt men ändå fel i sak. Frågan är hur det drabbar läsaren av översättningen. Hur vet man att man inte vet?