Hur skönt är det med sjönhet?

Det brukar säjas att sjönhet ligger i betraktarens öga. Vissa får gåshud av en solnedgång i sjärgården. Andra tjänner hur järtat slår några ekstra slag inför en förfallen industribyggnad. De senare är kannsje mer lätträknade, men upplevelsen av sjönhet kan vara densamma.

En av svenskans kanske mest radikala reformatorer var Adolf Noreen. Om hans förslag till nystavning hade slagit igenom hade vi skrivit just kannsje, tjänna och sjönhet. Han argumenterade också för pluralformer som jättnar och besluter samt tyckte att Birger jarl gott kunde skrivas Börje Järl. Däremot motsatte han sig folketymologier som jordgrafi (för geografi), stirreskåp (stereoskop), jämnasteg (gymnastik) och dra-tvärs (travers) eftersom termer ”böra vara så kosmopolitiska som möjligt”.

I skriften Om språkriktighet från 1888 lyfte Adolf Noreen fram Viktor Rydberg och August Strindberg. Det var författare som dessa som han hoppades skulle forma framtidens språkvårdsideal: ”Att afstå från språkförbättring och ’låta språket sköta sig själft’, det vore människan ovärdigt, det få vi ej; men: icke en hvar duger till språkförbättrare, det gör endast språkgeniet (i praktisk mening), d. v. s. vältalaren i detta ords bästa mening och de stora författare, som en gång skola komma att kallas klassiska.”

På sidan 16 skriver Maria Bylin om hur synen på ”vacker” svenska har förändrats. Hon konstaterar att Adolf Noreen må ha varit radikal, men även hans synsätt präglades av estetik. Dagens språkvård använder visserligen inte skönhet som argument. Ändå finns det, fortsätter Maria Bylin, en estetisk dimension i vissa rekommendationer, som i att avråda från pluralformer som partnersarna.

Om partnersarna någon gång kommer att betraktas som språklig sjönhet återstår att se. Trots att Adolf Noreens skrift är över 130 år känns hans förhållningssätt till språkvården nämligen förbluffande samtida: ”Det beror uteslutande på godtycke, vilken periods språkbruk man väljer till sitt ideal.”