Holocaust

Författaren Frank Heller berättar 1926 om den en gång riksbekante källarmästaren Knaust i Ode till krögaren Knaust i Sundsvall. Och när Heller låter oxars holokaust bli rimord till Knaust, är det i ordets grundbetydelse ’heloffer, offerdjur som förbränns helt och hållet’. Ett tidigt svenskt belägg för betydelsen ’bränn-, syndoffer’ finns i Technisk-Terminologisk Ordbok från 1837.

I de moderna språken är holocaust belagt sedan medeltiden om israeliternas brännoffer eller slaktoffer, men senare även med allmännare betydelser som ’total förstörelse’ och ’massaker, massmord’. I New York Times heter det år 1895 om människorättsbrott: ”Another Armenian holocaust”. På 1940- och 50-talen började det användas speciellt om nazisternas massmord på judar under andra världskriget; hebreiska motsvarigheter är hurban och shoah, ’katastrof’.

Om holocaust sa författaren Imre Kertész en gång: ”Redan ordet ’Holocaust’ är ju en stilisering, en konstlad abstraktion för mer brutala ord som ’förintelseläger’ eller ’den slutgiltiga lösningen av judefrågan’.”

Holocaust går tillbaka på senlatinets holocaustum och grekiskans holókauston, av hólos, ’hel (och hållen)’ och kaustós, ’bränd’. Första ledet hólos ingår också i katolsk av katholikós, ’allmän, universell’. Efterledet kaustós, som är en form av verbet kaíein, ’bränna’, återfinns i kaustiksoda.

Bo Bergman är medarbetare i Sydsvenskan och författare.