Hjärnan mår inte bra av bara korv
Språket på kultursidorna är en återkommande gnällfråga. Klagomålen handlar om krångliga formuleringar, okända ord, konstiga tankar och en världsfrånvänd, självförhärligande och läsarfientlig inställning.
Senast var det en herr docent i nordiska språk, som hackade på kulturjournalisterna i en sur artikel på bittersajten Newsmill och i Sveriges Radios oftast eländesinriktade nyhetsshow Studio ett.
Herr docentens kritik kan sammanfattas i ”usch och fy” och att om han fick bestämma skulle de svenska kultursidorna vara jättejättelättlästa. Men, tyvärr, ingen verkar ha frågat herr docenten om han skulle vilja coacha kulturredaktionerna i svensk press, och därför är sidorna fortsatt jättejättekrångliga.
Bland annat anser herr docenten att autenticitet och modernitet är exempel på vad kulturmupparna svänger sig med, när de stajlskriver om något som ingen fattar.
Eller bryr sig om.
Autenticitet och modernitet – jag tar mig för min kulturtantspanna. Någon måste stå upp för rättigheten till fackspråk även när det handlar om kultur, fackspråk som är självklart när det handlar om fotboll, arkitektur, asfaltskokning och medicin.
Om kultur ska recenseras och debatteras med hjälp av ett språk som har lägre LIX-tal än en annons för grillkorv, får vi ett ännu sämre klimat för mer genomtänkta tankar än vad vi redan har. Vilket är detsamma som att säga morsning och goodbye till rätten att tänka och formulera sig.
Att hålla på som herr docenten är att visa att hen inte läser kultursidor; i dag får trevliga förhandsartiklar om tv-serier betydligt större utrymme än kritik av nyutgiven lyrik. Läget är med andra ord tvärtom: det är för få som använder autenticitet och modernitet, vilket betyder att allt färre kan använda mer krävande uttryck.
Inte bra, inte bra alls. Vad händer med kulturbehovet och hjärnan när den bara fylls med korv?
Det vet vi och det vill vi inte ha.
Förutom herr docenten förstås.
För övrigt gläds jag åt den svenska översättningen av brittiska dokumentärserien Akuten, som i höst visas i SVT. Där får tittaren inga tramsförenklingar. Där heter det pleuraödem och hemopneumothorax. Och inte ”läbbigt sjukdomsmojs som är jobbigt”. Undrar om herr docenten tittar på tv?