Han, hon eller båda?

Den persiska litteraturen kan uppvisa en rik poesi som är nära nog unik i världs­litteraturen. Från 900-talets slut och fram genom seklerna har det producerats en lång rad poetiska mästerverk av ett mycket egenartat slag, med diktarna Rumi (1200-tal) och Hafez (1300-tal) som de kanske mest kända och lysande namnen. Att översätta dem erbjuder alldeles ovanligt stora svårig­heter, förstår man när man läser Bo Utas diskussion av problemen.

Inom det persiska språkområdet utvecklades tidigt en speciell islamsk mystik, sufismen. Enligt den är den gudomliga verkligheten den enda sant existerande, medan den jordiska tillvaron bara existerar som en metafor. En förbindelse med den verkliga verkligheten kan för människan bara upprättas genom kärleken.

Och det är kärleken som besjungs i denna poesi, på samma sätt som den besjunger vinet och dess frigörande kraft. Som medel använder den sufiska diktningen konventionella kärleksteman, men laddar upp dem med en djupare innebörd, eller kanske snarare dubblerar dem, så att det uppstår en tvetydighet, en dubbelhet: man är inte riktigt säker på om det är en älskad människa som besjungs eller om det handlar om en längtan tillbaka till det gudomliga ursprunget, som det är poesins uppgift att återföra de mänskliga varelserna till.

En sufisk persisk dikt kan te sig som en fixeringsbild där guden, fursten (som avlönar poeten) och den älskade ömsevis träder fram och besjungs, eller går över och in i varandra. Det är mycket säreget, och det krävs också en viss vana för att förstå symbolspråket, som så småningom etablerar en repertoar av bilder och associationskedjor.

Om vi nu tänker oss att det är en människa som står i förgrunden – är det då en han eller hon? Inte heller det är alldeles säkert, för persiskan tillhör de språk som saknar grammatiskt genus – dit hör till exempel också finskan och ungerskan. Det betyder att språket inte har olika ord för han, hon, den, det, utan bara ett enda och samma: pronomenet u betyder både ’han’ och ’hon’. Alltså ’hen’!

Hur gör en översättare för att bevara en sådan tvetydighet? Hur ska man kunna undvika att skriva han eller hon? Bo Utas diskuterar den frågan och många andra och redovisar sina lösningsförsök.

Lägg till detta att den klassiska persiska poesin har sina fasta versmått, och att den alltid är rimmad. De tolkningar som finns i de här böckerna visar att det trots allt inte är omöjligt att tolka dem – men då krävs det att översättaren har ett fint öra för dubbelheterna och överblickar hela det månghundraåriga idéfältet med dess associationsbanor, syftningar och ekon. ”Frukten av allt vårt slit är ingenting alls”, sjunger Hafez. Nej naturligtvis inte, i en mening. I en annan är det åt­skilligt. De här böckerna visar det.