Gustav Vasa gjorde de svenska ärterna rara

Flicker, kroner och skater möter man inte i skrift, såvida det nu inte handlar om en författares strävan att åstadkomma ett trovärdigt talspråk.

Som markörer för talspråk börjar de här formerna emellertid att råka i bakvatten. Skriftspråksuttalet flickor, kronor och skator är betydligt vanligare, så vanligt att flickerna och kronerna och skaterna inte betraktas som talspråkliga normalformer utan utlöser indignerade lyssnarreaktioner över slafsighet när de någon gång hörs i radio.

För en språkvetare å andra sidan framkallar dessa former en nostalgisk suck. Man får räkna med att deras tid är utmätt i det offentliga samtalets språk. Sedan får de eftersökas på ålderdomshemmen.

I grannspråket danska finns inte frågan. De nordiska språkens slutljudande a och o försvagades där under medeltiden till e: pigepiger, kronekroner, skadeskader. Denna slutljudsförsvagning är genomgående: elske, spise, deres, siden (svenska sedan), det gamle hus, de røde sko.

Liknande var en gång på väg att hända även i svenskan. Ännu lever på landsbygden former som e jänte, flere jänter, och ännu i dag har götamålen e-former som stå å glane, den röe bilen, förste maj, lille söte Ida. Pluralformer som gummer, bestämd form gummera, hade ännu på 1970-talet hemortsrätt även i den lokala varianten av riksspråket i Jönköping - alltså inte bara dialekten - enligt språkforskaren Erik Lönnerholm: "Ett -or skulle i flera fall verka rent av 'för fint' språk." Inga Tre små gummor där, med andra ord.

Den som hejdade e-formerna  i skriftspråket var Gustav Vasa. Allt som kunde befästa Sveriges, svenskarnas och svenskans självständighet gentemot Danmark fick hans stöd - varken hans hatade danske lärare eller Kristian Tyrann skulle glömmas, än mindre förlåtas. I reformationsbibeln 1541 fick översättarna sålunda hålla sig till äldre mellan- och uppsvenska former med fulla ändelser: piga, pigor, älska, emellan (danska imellem), voro (danska vore). Gustav Vasas bibel skulle bli betydelsefull för det framväxande riksspråket.

Flickorna har alltså den gamle despoten att tacka för att de inte är flicker.

Men varför heter det då inte bara i tal utan även på konservburkar och i kokböcker gula ärter, ärter med fläsk? Varje enskilt frö i soppan är ju en ärta, med pluralformen ärtor.

Ärterna, med eller utan fläsk, är betydligt äldre i svenskan än ärtorna. Ärta och ärtor blir vanliga först under 1800-talet, upplyser språkforskaren Gösta Bergman. Fornsvenskans ärter är inte talspråkliga utan den regelbundna pluralen av den ursprungliga singularformen ärt.

I dag har den formen blivit rätt ovanlig i betydelsen 'ärta', 'ärtfrö'. Däremot används den om den växt som frambringar de runda små fröna: trädgårdsärt, spritärt, gråärt.

Helt ute är detta bruk ändå inte. Prinsessan på ärten heter H.C. Andersens saga på svenska, en direkt motsvarighet till danskans Prinsessen på ærten. Kanske var det för att inte behöva ifrågasätta den kända titeln som den språkkänslige översättaren Åke Holmberg (Ture Sventons fader) valde singularformen ärt om den utslagsgivande ärtan: drottningen lade tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolster på ärten som skulle bevisa att soverskan på den var en riktig prinsessa. "Och sedan kom  ärten på konstmuseum, där man ännu kan se den, såvida ingen har tagit den."

Men i översättningen av  Andersens Fem från en ärtskida låter Holmberg varje ärtsyskon vara en ärta. En kommer att fylla den vackraste tänkbara livsuppgift: den hamnar i en jordstrimma vid ett fönsterbräde och spirar till en blommande ärt inför ögonen på en sjuk flicka som på så sätt återfår hoppet och livet. En  annan däremot landar i rännstenens survatten, där den sväller till bristningsgränsen och i sin uppblåsthet utnämner sig till den märkligaste av de fem. Den får medhåll av rännstenen, som får sista ordet i berättelsen: "Jag håller på min ärta."

H.C. Andersen visste hur man formulerar en släng åt högfärden.

Ärta, ärt, ärtor och ärter sammanblandas alltså i böjningen. Ofta är valet fritt: ungen har petat i sig hela elva ärter/ärtor till lunch. När varje ärta för sig ska tydliggöras ligger dock ärtor närmare till hands, och ärtiga flickor bör avgjort ses som ärtor, hur många de än är tillsammans. Men som kollektiv i soppan är ärtorna odiskutabelt ärter, mer specifikt torsdagsärter. Inte heller sysslan att sprita ärter tar hänsyn till de små ärtorna som individer. Och när det ska beklagas att något som kunde ha blivit något inte blev det, då heter det synd på så rara ärter.