Gröngölingen som blev blåbär
Den som är grön är oerfaren. Men på franska är färskingen snarare blå.
I det blå eller i det gröna? Den färgproblematiken infann sig vid översättningen av en fransk roman av Sébastien Japrisot (pseudonym för Jean-Baptiste Rossi), som kom ut på Norstedts förlag 1991. På franska löd titeln: Un long dimanche de fiançailles, ’En lång förlovningssöndag’. På svenska fick den titeln Den ödesdigra söndagen. När den sedan hade filmats kom en ny utgåva av boken med titeln En långvarig förlovning.
Den börjar som en saga: Il était uns fois cinq soldat français qui faisait la guerre, parce que les choses sont ainsi, ’Det var en gång fem franska soldater som krigade, därför att det skulle så vara’.
Det är en skickligt konstruerad roman, som lyckas föra in en hoppfullt, ja lättsamt skildrad kärlekshistoria med ett lyckligt slut inom ramen för det tunga, dödsbringande första världskriget. Bokens stora förtjänst är den stilistiska paradoxen – balansen mellan tragedi och komedi.
Författaren presenterar de fem unga männen en och en, lättsamt och vänsällt, som om det grymma skeendet inte väntade. Alla fem är dödsdömda för insubordination och drivs nu mot arkebuseringen över slagfältet – som är minerat: ”Se upp för tråden.”
Le cinquième, le dernier des soldats aux bras liés dans le dos, celui-là était un Bleuet, sobriquet de la classe 17, ’Den femte, ja den siste av de bakbundna soldaterna, det var ett Blåbär, öknamnet för årsklass 17’ (de yngsta).
På svenska är den oerfarne snarare grön än blå (grön som en omogen frukt). Men jag ville inte kalla honom för Gröngölingen.
Bleuet är ’blåklint’ på franska men kan också beteckna en nybörjare, rekryt, nolla. Jag sökte i idrottsspråket och fann beteckningen blåbär för chanslösa nybörjare i till exempel Vasaloppet. Det är kanske väl magstarkt att associera det med La grande Guerre. Men i krig och översättning är allting tillåtet. Eller?
Anders Bodegård är översättare från polska och franska till svenska.
