Fult språk – inte bara för pöbeln

Ju finare folk desto finare språk. Så brukar jag säga när jag föreläser. Är jag på gott humör illustrerar jag med lite lagom Lidingö-surr på i:na för att riktigt bevisa min tes. Men, precis som de flesta tjusigt formulerade sanningar, är också detta en med modifikation. För fint folk har alltid kunnat vara fula i mun.

Låt oss ta oss till 1600-talet. Inte bara för att svenskan då klingade annorlunda och konstigt på ett spännande sätt, utan kanske mest för att samhället tydligt var indelat i fint folk och pöbel, vilket gör mina resonemang så mycket lättare att följa.

Pöbeln, de gjorde 1600-talet till det mustiga och vulgära språkets århundrade. Rättsprotokollen från tiden är pepprade med pigor, skomakare och annat löst folk som kallar varandra för hortutor, slapptaskar och snorslevar. Och åker på böter.

Men även fint folk hade tillgång till språkets skuggsida. Agneta Horn, en av det svenska samhällets allra finaste flickor på den tiden, hade det definitivt. Grevinna, barnbarn till Axel Oxenstierna och så småningom rik som ett troll. Men tidigt moderlös och olycklig i elaka släktingars våld. För att berätta om sin svåra barndom skrev hon en självbiografi där vi kan hitta en hel del mindre vackra språkprov. Behändiga bevis på att hög börd och uppfostran inte vaccinerar mot språkliga fulheter.

Agneta var en viljestark och envis person, vilket säkert är en av anledningarna till att memoarerna innehåller en hel del verbala tjuvnyp och återgivna, utdragna gräl. Mumma om man är ute efter lågspråk.

”När det blir folk av dig, ditt slöke, så blir mina skor nya”, säger mostern till den tonåriga Agneta, och kallar henne sedan för ett ont as och avskrap. Det var ju inte så snällt. Också Agnetas pappa formulerar sig så lagom artigt en kväll när hon står och lagar mat: ”Det du lagar det må svinen äta och du själv”, säger han. Sedan ger han henne en lång utskällning.

Men Agneta är inte så mycket bättre. Två pigor hon inte gillade kallade hon för lättfärdiga horor. När hon inte ville dansa med en ovälkommen friare bad hon surt skam gå med honom, det vill säga ungefär dra åt helvete.

Hon må ha frotterat sig med den svenska eliten i maktens allra vackraste salar, men memoarerna är späckade med invektiv och elakheter. Här hör man folk kalla varandra för förgiftiga kläp, narrar, skvallerkärringar och bytingar. Man ber andra dra till hälwites och ger fanen i allt.

Jojo, så kunde det alltså låta hos adeln på den tiden. Och det var ju tråkigt för Agneta och hennes hushåll att det lät så där inom de ståndsmässiga väggarna. Men det är spännande för oss, som kan lära oss lite om fint folks mindre fina vanor när det gällde språk.

men nu ska vi vara rättvisa. I Agnetas memoarer kan man också lätt lägga märke till ett drag i högreståndssvenskan som kanske är mindre förvånande: eufemismerna och de förskönande uttrycken. De där som liksom tassar på tå kring det känsliga, som säger lite mindre än man måste för att kunna säga så mycket mer.

Som när mostern misstänkte Agneta och fästmannen för att ha kuckelurat innan bröllopet.

”Och kan jag inte annat tänka, än att i har själv måtte varit sådan, som i tänka oss båda till”, fräste fästmannen ifrån. Den som sa det, hon va’ det. På detta vis kallar man någon för slampa utan att ta det fatala ordet i sin mun. Om mostern använde snajdiga eufemismer hon också eller tog bladet från munnen för att besvara beskyllningen, förtäljer inte historien.

Agneta lyckas också teckna riktigt fula porträtt av sina värsta fiender, utan att använda några grövre ord. Hennes faster Ebba, som genom åren plågade henne med såväl stryk och bannor som hårda tyglar, skulle mycket väl ha kunnat få en hel del mindre snygga öknamn. Men endast en gång kallar Agneta henne elak, och aldrig någonsin får Ebba något annat epitet än fru. Fru Ebba hit och fru Ebba dit. Men att den där fru Ebba är en riktig satkärring, det framgår ändå med all önskvärd tydlighet.

Låt oss nu knyta ihop det här. Ju finare folk, desto finare språk – var det inte så jag brukade säga? Jo, men man brukar också säga att skönheten sitter i betraktarens öga. På liknande sätt ligger nog den språkliga tjusigheten mer i lyssnarens öra och mindre i språket i sig. Vi tycker det är fint som sägs av dem vi tycker är fina och förmer.

Men också fint folk använder alltså fult språk. På 1600-talet och i dag. Så klart. För fint folk är ju också människor. Som kan behöva försvara sig i en verbal duell eller dänga till en fiende med ett saftigt invektiv. Och som när det behövs kan förvandla fult till fint – linda in tarvligheterna så att de nästan inte syns – men likafullt känns. Då slipper man böterna.