Flapp gjorde uttalet till en FLIPP

Det finns ett litet ljud som med språkvetenskapliga termer kallas flapp. Bara det blir man ju lite lycklig av. En flapp beskrivs som ”en fon som produceras genom att den aktiva artikulatorn sveper förbi eller studsar mot artikulationsstället utan att stänga passagen” – en formulering som kanske genast gör någon fonologistudent lite mindre lycklig i pluggandet inför tentan. Men häng med!

Svenskans vanligaste flapp uppstår när en tungspets färdas upp i munnen, i motståndet av en mild luftström snuddar vid gommen (företrädesvis främre delen) utan att blockera den helt och efter detta flyktiga besök går vidare i livet.

Tungspetsen får inte blockera gommen helt – då blir det ett t eller ett d (beroende på om man samtidigt gör en ton eller ej).

Den måste ändå snudda vid gommen – annars blir det ett sådant där ”amerikanskt r”, eller kanske ett sj-ljud (beroende på vad man håller på med i övrigt).

Den får inte stanna vid gommen, ens för ett ögonblick, utan måste genast studsa vidare – annars blir det ett l.

Ja, ni hör ju, det är ett delikat projekt att åstadkomma en flapp. Kanske sitter du redan och gymnastiserar med tungan, och försöker förstå min instruktion. Det är sällan lyckat att med ord beskriva vad en mun ska göra för att åstadkomma ett visst ljud – munnen har så många skrymslen, och en tunga så många positioner, att man sällan kan instruera den på detaljnivå. Det är antagligen lättare om jag säger att flappen är ”ett sådant där kort r som många svenskar ofta använder”. Ett r som skulle kunna vara rullande, men i stället för att så att säga rulla på, så gör den bara ett ”rull”.

I vissa dialekter, exempelvis värmländska och jämtska, finns en annan flapp, som används som uttal för bokstaven l i ord som Olov och kula. Den kallas retroflex flapp, medan den där r-flappen jag beskrev tidigare kallas alveolar flapp. Och det är den alveolara flappen som jag verkligen vill hylla, då den på ett oväntat sätt hjälpte mig att hjälpa en amerikan med sitt svenska uttal.

En dag när jag som vanligt satt och läste inlägg i ett internationellt språkforum, hamnade jag nämligen i en diskussionstråd om det amerikanska uttalet av t mellan två vokaler. Många andraspråkstalare, skrev forumanvändaren, skulle få ett mer amerikanskt uttal om de i stället för en tonlös alveolar klusil – det vill säga som svenskans t – använde en alveolar flapp. Ord som på amerikansk engelska uttalas med detta ljud är alltså exempelvis water, metal och matter.

Nog visste jag redan att dessa ord uttalades så i amerikansk engelska, men hade inte tänkt på att det faktiskt var en flapp! (Kanske är jag trög. Kanske missar jag ständigt tillfällen att reflektera över flappar.)

Eftersom jag alltid lägger dylika saker på minnet, till skillnad från exempelvis var jag lagt min mobiltelefon eller huruvida vi har havremjölk hemma, kom jag ihåg det här när jag ett par månader senare ombads hjälpa en amerikan att uttala mitt namn på svenska. ”Jag tror att jag fattar uttalet av a”, förklarade hon (fast på engelska), ”men ert rullande r kan jag tyvärr inte göra.”

Jag verkade troligen på tok för entusiastisk, när jag strålande förklarade att hon inte behövde rulla några r. Mitt utrop: ”but you already have a flap!” möttes av ett oförstående ansiktsuttryck. Men jag förklarade för henne att ett fullt gångbart r i svenska språket motsvaras av det amerikanska t:et mellan vokaler. Allt hon behövde göra, förklarade jag, var att uttala mitt namn som om det stavades Sata.

Jag trodde knappt på det själv. Identifierar mig knappast som någon Sata. Men med denna underliga instruktion öppnade vår amerikan munnen och uttalade ett perfekt svenskt ”Sara”.

Allt tack vare flappen.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.