Finsnickare av alla föremål
”Vi satt i läsesalen då rektorn kom in, följd av en nykomling i stadskläder och en klassvakt som bar på en stor pulpet.”
Pulpeten, denna ohanterliga och skrymmande tingest – un grand pupitre – är det första föremål som läsaren av Gustave Flauberts Madame Bovary får syn på.
Ordet pulpet får i Svensk Uppslagsbok från 1937 definitionen: ”skrivbord el. skrivställ med sluttande skiva, skolbänk. Och i Nationalencyklopedins ordbok från 1996 står det: ”en (skriv)möbel med lutande skiva vid vilken man kan stå el. sitta.”
Jag kunde ha översatt pupitre med ’skolbänk’; det var nog det vi sade på 1950- och 60-talet, både i Ålstens folkskola och Bromma läroverk. Ändå blev det pulpet, eftersom texten utspelar sig i mitten av 1800-talet.
Men redan det allra första ordet i boken, ”Vi”, Nous, är i sin enkelhet förbryllande och omdiskuterat. Vilka är ”Vi”? Klasskamraterna förstås, men det låter och känns mer inkluderande än så. Jag tror nästan att Flaubert ville slå sig ihop med mig och dig, med oss, alla tusen, miljoner läsare av denna romanernas roman. Så blir vi hans kamrater allihop.
Hanteringen av föremålen är ett finsnickeri för översättaren av Flauberts Madame Bovary. De ska vara synliga och noggrant beskrivna. Det är känt att författaren själv ägnade dem mycken tid och möda.
När Charles i bokens första kapitel för första gången får se Emma Bovary, fäster han sig vid hennes vackra, rika hår: ”så slätt var det, där det låg delat mitt över hjässan av en fin bena som sjönk in en aning efter skallens form.”
Det enda lyckliga kapitlet handlar om Emmas kärleksmöten med den unge älskaren Léon. Kapitlet inleds med tre attribut med stegrande vokaler o > u > y: ”Det blev tre ostörda, ljuvliga, lysande dagar, en riktig smekmånad.” Och sedan rekvisitan – en handfull talande detaljer: ”De var på hotell de Boulogne nere vid hamnen. Och de levde där med stängda fönsterluckor, låsta dörrar, blommor på golvet och saft med is som bars upp till dem redan på morgonen.”
I bokens slut har Emma Bovary begått sitt självmord, tagit arseniken och kvävts till döds, efterlämnande den olycklige maken Charles och den lilla dottern Berthe, som finner sin far död på bänken i bersån.
Då framhäver Flaubert ytterligare ett ting: ”Han satt med huvudet bakåtlutat mot muren, ögonen slutna, munnen öppen och höll en lång svart hårslinga i handen.”
Anders Bodegård är översättare från polska och franska till svenska.
