Fastna inte på orden!

En av de riktigt stora skillnaderna mellan lingvister och lekmän när det gäller språkintresse är synen på ord. Jag tänker då inte i första hand på hur man definierar begreppet ”ord” (det är knepigare än man skulle kunna tro och lingvister är faktiskt inte överens på den punkten), utan själva intressefokuset. I radioprogram, tidningsspalter och webbforum där folk kommer till tals och ibland får ställa frågor till experter, ja, då handlar det nästan alltid om ord.

Stundom får jag frågan ”Jamen, vad annat består språk av? Vad hade du förväntat dig att vi skulle vilja diskutera?”

En hel del, faktiskt. Ord är förvisso den mest iögonfallande aspekten av språk, men för att alls kunna använda orden behöver vi ju också kunna uttala dem och sätta samman dem till meningar. På något sätt har vi, när vi som barn lärde oss våra modersmål, inte bara pressat in en lång ordlista i huvudet, utan vi har också knökat in en ljudlära (fonologi), regler för hur ord kan böjas (morfologi) och kombineras med varandra (syntax). Den som har lärt sig svenska vet omedelbart att Boken ligger på bordet är en svensk mening, medan På ligger bordet boken inte är det, och detta trots att båda innehåller svenska ord, och i detta fall till och med samma svenska ord. Vi kan rentav avgöra detta om vi ställs inför meningar som vi garanterat inte hört förut: Tegnell är en hejare på att jonglera med motorsågar är svenska, men Hejare på Tegnell motorsågar med att en jonglera är är det inte. Det sista är inte bara en mening du inte hört förut, utan du vet direkt att den inte skulle kunna vara en svensk mening.

Med samma lätthet kan vi inte avgöra om flema, ftalat, stökiometri, vombat, ståbas, slubbo eller pipistrell är svenska ord om vi inte har hört dem tidigare (alla dessa råkar faktiskt vara just svenska ord).

Grammatiken kan reduceras till ett antal regler utifrån vilka vi sedan kan bygga meningar, medan orden inte lika gärna låter sig komprimeras, utan snarare måste läras in som en lista. Det är inte en slump att en tryckt ordlista typiskt är tjockare än motsvarande grammatikbok, trots att varje grammatisk regel beskrivs betydligt mer ingående än de enskilda orden. (Det nyss sagda innehåller som så mycket annat här i världen ett visst mått av förenkling: alla grammatiska regler är inte beskrivna för något enda språk, och en viss grad av systematik finns även bland orden. Men som grundprincip gäller det).

Lingvister är inte ointresserade av ord, men ordförrådet spelar helt klart andrafiolen. Anledningen, skulle jag säga, är alltså att ordförrådet innehåller så lite systematik. Vi kan konstatera att kräkas heter just så på svenska, bì eller pọ̀ jade på yoruba, zhigagowe på ojibwe och bomi kora på assamesiska. Men vad gör vi efter det? Här finns inte utrymme för så mycket bortom det rena konstaterandet. De övriga komponenterna, däremot, utgör system, där vi kan jämföra både inom och utanför det aktuella språket. Säger talarna av ett visst språk motsvarande ’frukter tre’ så säger de antagligen också ’frukter gröna’. Om det heter motsvarande ’Jag blodpudding äter’, så heter det sannolikt också ’bordet på’ snarare än ’på bordet’. Och för fonologin kan nämnas att om ett språk har fem eller sju vokaler (vilket är det vanligaste i världen), så kan lingvisten med ganska hög grad av träffsäkerhet förutsäga vilka dessa vokaler är.

Det yttersta målet för åtminstone många lingvister är att kunna förklara hur den mentala grammatiken, som vi uppenbart har, är lagrad i hjärnan och hur den kom att hamna där. Men även de som inte har så högtflygande ambitioner vill typiskt ändå destillera fram de där mer eller mindre svårgreppbara reglerna som styr vår språkliga produktion.

Att skottkärra heter rullebör i Skåne eller att gunwinggu har olika verb för ’hoppande’ beroende på vilken känguruart som står för det, det är absolut kul att veta. Men i de flesta fall är det tveksamt om det lär oss något bortom själva faktumet.