En tystnad kan vara ytterst talande
Tystnaden är ett alldeles eget språk, menar Karin Milles.
Första seminariet på terminens A-kurs. Jag tittar ut över studentgruppen och ler vad jag hoppas är ett vänligt och inbjudande leende. Och så sätter jag igång. Lika bra att ta de centrala frågorna först.
”Vad är språk?” brukar jag därför fråga. Och fast studenterna har fått läsanvisningar till detta första seminarium är svaret nästan alltid – tystnad.
Vilket är helt i sin ordning. Jag har nämligen förberett mig och har tre förslag, som jag skrivit in i min Powerpoint-presentation.
Det första förslaget är den om att språk är ”en dialekt med en flotta och en armé”, språkvetaren Max Weinreichs numera smått klassiska formulering från 1940-talet. Kan vara bra att ha när en ska diskutera språkpolitik på nationell nivå. Det andra är lite mer spekulativt. Författaren William S. Burroughs har sagt att språk, det är ”ett virus från yttre rymden”. (Låt oss hoppas att vi aldrig blir immuna.)
Den tredje definitionen är den kanske torraste och tråkigaste. Den kommer direkt från en av läroböckerna i grundläggande språkvetenskap, och stipulerar helt enkelt att språk, det är ”kommunikation i tal och text”.
Men den definitionen har också sitt värde, för med den som startpunkt går det bra att börja plocka isär språket i mindre delar. Och då går det att se något spännande.
För om språket är kommunikation i tal och text, går det alltså att säga att språket består av samtal och texter. Samtalen och texterna består av meningar, som består av fraser, som består av ord, som består av morfem, som består av konsonanter och vokaler i en bestämd ordning. Och håller vi oss till det talade språket så består konsonanterna och vokalerna av ljud. Vilket ger att språket, skulle man alltså kunna säga, består av ljud.
Men tystnad är också språk. För precis som ord kan tystnader ha innebörd. Tystnader kan betyda mycket – vad beror bara på var, när och hur en tystnar.
Mina studenters tystnad när jag ställde den där frågan om vad språk är, kan betyda många olika saker. Den enklaste tolkningen är väl att de inte vet. Inte vet vad språk är? Det är väl klart att de vet ändå! Men de vet också att de sitter i ett klassrum och att läraren förmodligen är ute efter någon tjusig definition, som står någonstans i kurslitteraturen (Vad var det egentligen vi skulle läsa till i dag? Stod det inte något på sidan 79? Eller var det något om dialekter? Bäst att vänta lite, någon annan kanske räcker upp handen.)
Jag, i min tur, har ofta en massa intressant som måste hinnas igenom under seminariet, och brukar därför tolka deras tystnad som en uppmaning att ganska snart trycka på knappen och visa min förberedda slajd. Sedan delar jag upp dem i mindre grupper och ber dem diskutera, och tystnaden i seminarierummet är ett minne blott.
Andra tystnader är mer entydiga.
Tystnaden efter en mening, efter att jag har sagt något, betyder ofta att nu är det dags för talarbyte. Nu ska lyssnaren reagera. Var det en fråga, förväntar jag mig alltså ett svar. Var det en smålustig kommentar, hoppas jag på skratt. Var det mitt livs historia: Vad intressant, fascinerande! (Den brukar jag inte dra för studenterna.)
Med tystnader kan jag be lyssnaren om hjälp att finna ett ord jag har glömt. ”Detta verbmodus kallas ko … kon …” (Konditionalis? Konjunktion? Vad var det nu det hette?). ”Konjunktiv”, säger någon hjälpsam student med större ordning bland de grammatiska termerna – och jag är räddad. Korta pauser mitt i en mening kan också betyda att jag har tappat bort mig och inte alls vet vad jag ska säga.
Men det kanske viktigaste är att vi med tystnader, rätt placerade, kan insinuera, antyda, utan att vi behöver säga någonting rent ut. Som när någon frågar vad jag tycker om en ny kollega och jag försiktigt säger att: ”Tja, docent Vimmelgren verkar … snäll.” Med den korta pausen, den lilla men välplacerade tystnaden, lägger jag in ytterligare en innebörd. Åtminstone den uppmärksamma lyssnaren förstår att jag med den vill säga något mer om docenten än att hen är en vänlig själ. Vad detta mer exakt är, kanske vi kan reda ut i detalj på nästa postseminarium?
Så kan tystnader användas till att säga det som inte kan sägas, det som inte får sägas. Tänk om du frågar din älskade om hen fortfarande håller av dig. Och du bara får tystnad till svar. Det är svar nog. Tystnaden som fyller rummet mellan er är fylld av betydelse.
Så är tystnaden, icke-språket, sitt eget språk. Ett språk med egna regler, egen grammatik och egen vokabulär. Så kan tystnaden tala, så kan tystnaden säga mer än tusen ord.
Karin Milles är docent i svenska vid Södertörns högskola.
