En riktigt billig poäng

Jag har fått många mejl om billiga priser på senaste tiden. Inte främst på det viset att företag velat sälja prylar till mig (sådana har jag också fått), utan mejl om språkriktigheten i uttrycket billiga priser.

Jag har nämligen råkat skriva, i en bok som dessutom vänder sig till språkpoliser, att 3 000 kronor för en gräsklippare är ”ett riktigt billigt pris”. De bekymrade, ystra och nyfikna läsare som mejlat om saken ställer naturligtvis frågan: Inte är det själva priset som är billigt? Priser är väl ändå höga eller låga?

De mest bestämda mejlskribenterna avslutar sina mejl med ”punkt slut”, vilket bekräftar att boken har nått sin målgrupp.

Frågan är besläktad med frågan om varm/kall temperatur och ung/gammal ålder. Människan är gammal, åldern är hög! Vädret är kallt, temperaturen är låg! Vi använder vissa ord för att beskriva varan, människan, vädret eller vad som nu är billigt, gammalt eller kallt, och hög eller låg i kombination med måttet, som ofta kan räknas i enheter såsom kronor, år eller grader.

Det finns läsare av den här tidningen som läste föregående mening två gånger, bara för att det kändes så behagligt välordnat. Är du en sådan läsare? Vila då i välbehaget en stund till, innan du läser nästa stycke!

Språket är, som vanligt, mycket mer bångstyrigt än så. I alla tider har man kombinerat temperatur, ålder och pris med andra adjektiv än hög och låg. Av trots mot gällande språknormer? Av okunskap? Nja, troligen för att man helt enkelt tyckt att varma temperaturer ger ett varmare intryck än höga temperaturer, och att ung ålder säger mer än låg ålder. Har jag kanske ett par historiska axplock? Ja!

Ung ålder är en vanlig kombination, inte minst i dagspress. Bland annat skriver Stockholms Dagblad 1834 om en yngling vars föräldrar både dricker och ligger i skilsmässa, att ”det är derföre mindre underligt att barnet redan vid så ung ålder hunnit så långt i vanart”.

Även kall temperatur förekommer frekvent i nya och gamla tidningar. Hjo Weckotidning rapporterade 1870 om ett sällskap ”baptister eller mormoner” som i tio minusgrader påträffades på isen vid badhuset, sysselsatta med att döpa ett par rättrogna själar. ”Det fordras i sanning en warm tro för att i så kall temperatur bestå vattenprofvet.”

”Språket ser alltså ut så här”, säger språkliberalen nu.

”Folk gjorde alltså fel även på 1800-talet”, säger språkpolisen.

Och så är de igång. Men jag, som framför allt vill kunna besvara mina mejl med hedern i behåll, behöver inte lägga mig i den striden. För det är faktiskt så att formuleringen billigt pris sanktioneras av såväl språkpolisens egen bibel, Svenska Akademiens ordlista, SAOL, som alla våra andra stora ordböcker.

Den ursprungliga betydelsen av billig är nämligen ’skälig’. I juridiska texter från 1700-talet kan man läsa om det ”billiga” i allt från att avsändaren undertecknar ett brev till att vittnen möter den åtalade öga mot öga – och även motsatsordet obillig används som en synonym till oskälig. Fram till 1900-talet var det inte bara tillåtet att säga eller skriva billigt pris, utan det etablerade uttrycket och mycket vanligare än lågt pris. Denna information tillsammans med ett utdrag ur SAOL brukar lugna mejlskrivarna, vars enda önskan förstås är att rätt ska vara rätt.

”Men det vore väl rimligt”, invänder dock en språkpolis i min närhet, ”att sluta använda gamla uttryck som inte längre speglar dagens språkbruk? Vi kallar ju inte släktens kvinnor för ’spinnsidan’ eller homosexuella för ’sodomiter’ längre.”

”Det är en billig poäng”, svarar jag, och detta svar skickar in oss i ett kretsresonemang.

”Menar du skälig?” frågar hon.

”Tror du att jag kan mena skälig?” frågar jag. ”För i så fall accepterar du ju att billig kan betyda skälig, vilket tar udden av din poäng.”

”Förvisso, men om du med ’billig poäng’ menar att den är skälig, för att du pratar som på 1700-talet, så har du just sagt att min poäng är rimlig.”

Ja, så fortsätter det. Om ni inte hör från mig på ett tag är det för att jag har fastnat i en loop.