En kär svamp får nya vingar

Antalet verbala kärleksbetygelser i litteraturen är oändligt. Inte sällan innehåller de företeelser ur flora och fauna, som när den älskande med hjälp av jämförelse återger behagen hos föremålet för lågan. Vem minns inte hur Evert Taube, i Robert Burns efterföljd, hävdade att hans älskling var som en ros, medan en annan skald tog årstiderna till hjälp och undrade om hans käresta kunde liknas vid en sommardag. Men vad händer i översättning, förblir rosen en ros eller byts den ut mot annan planta? De anförda exemplen orsakar knappast några problem, men vad gör man när direkt överföring ur växt- och djurrike till annat språk väcker fel associationer?

”Jag vill bara vara säker på att min lilla duva är nöjd.” Orden tillhör Martin Truu, kommunisten och Stalinanhängaren i Sofi Oksanens roman Utrensning (Puhdistus). Martin talar till Aliide, som gift sig med honom för att undgå misstankar om konspiratorisk verksamhet. I själva verket tycker hon att han är frånstötande. Men han älskar henne och tilltalar henne ofta just som ovan; hon är ständigt hans ”lilla duva”. Vägen till duvan var emellertid lång i den svenska översättningen. Den gick från estniska, via finska, engelska och ryska, för att sedan landa i estniske Martins mun på svenska. Varför?

Det ord Martin använder på estniska är murumuna (u uttalas som o). Ordet betyder ’röksvamp’ – släktet lycoperdon – och används som smeknamn på den man älskar. Därvid associerar man förmodligen till svampens utseende snarare än till namnet; den är liten och rund. Röksvamp låter ju föga romantiskt. Romanen är dock skriven på finska och murumuna är gångbart även på detta språk, dessvärre med närmast ekivok betydelse. Förleden muru betyder ’smula’, ’flisa’, och det kunde kanske passera, men muna som är ordet för ’ägg’, används också i överförd bemärkelse med innebörden ’testikel’. Det torde därför stå klart att Martin måste använda ett annat ord på finska. På finska kallas samma svamp även maamuna, som kan översättas som ’jordägg’. Av förklarliga skäl fungerar det inte som kärleksord på finska – och inte heller på svenska. Däremot finns ordet kuukunen som också tillhör röksvamparnas skara. På svenska kallas den vårtig röksvamp, som naturligtvis är helt oanvändbart i kärlekssammanhang.

Lyckligtvis påminner kuukunen vid uttal om ett fågelläte, jämför med gökens kucku, och det öppnar upp för en lösning på svenska. Martin Truu är visserligen est, men hans hjärta klappar för den rätta läran och det (sovjet)ryska, inte minst i Estland. Vad är väl då naturligare än att han i den svenska översättningen använder en av de vanligaste ömhetsbetygelserna på ryska: golubka moja, ’min lilla duva’, när han tilltalar sin älskade. Associationerna till det göklika ljudet i finskans kuukunen, leder följaktligen i den svenska översättningen till duvans kutter, som osökt för tankarna till uttrycket kuttrasju. Och duvans plats i den lyriska kärlekens tradition behöver knappast påpekas. Själv hör jag genast Olle Adolphson sjunga Duvan och vallmon.

Med andra ord, innebär övergången från svamp till fågel – och inte vilken fågel som helst – oavsiktligt ett ökat mått av erotisk laddning i skildringen. Det berättas att ”Mannen ville sova tätt ihop famn i famn, med sin lilla duva tätt under armen.” Här framstår Martin själv som en fågel; armen är som en skyddande vinge, och vore man en ovetande gäst i sovrummet kunde man tro sig bevittna en idyll: Aliide och Martin som turturduvor. Utöver det smygs, som vi sett, även russifieringen oplanerat in i romanens intimsfär. Men frågan är om den sovjetsinnade, religionsförnekande Martin skulle använda sig av duvsymbolen om han var medveten om dess semantiska härkomst.

Den lilla duvan är besläktad med duvorna i Bibeln. Här förekommer såväl den helige ande som Noas utsända duva, liksom duvan som symbol för fred, renhet och oskuld. I den litterära praktiken förenas det sakrala med det profana. Och jag slås av att det som syns i romantexten bara är toppen av isberget. Duvan i översättningen är ett kärleksord, som i sig förenar kulturhistoria, religion och sovjetideologi. Ingenting av detta bekommer Martin Truu. Inte heller att svampen blev en fågel.

Själv tänker jag med lätt avund på den norska kollegan som ersatte röksvampen med en musseron. Så kan man också göra. Fast oss emellan är den inte lika gullig, åtminstone inte på bild.

Jag tänker också på det märkliga med översättning. Hur originalets svampar rensas bort och blir till fåglar som tillför ny komplexitet, nya rottrådar – eller mycel, om man så vill. Då slår det mig också att Sofi Oksanens följande roman kom att heta När duvorna försvann. I den finns ingen Martin Truu.

Janina Orlov är översättare från ryska och finska.