En duo måste vara rytmisk
Roy och Roger har en mack ihop. Det vet alla som har sett den klassiska komediserien. Men var ska vi sätta genitiv-s på paret?
Så kan ni väl inte heta?” Invändningen kom från författaren Mian Lodalens förlag, som skulle gå ut med pressreleasen om att jag och Mian hade startat en podd. Namnet som vi enligt förlaget inte kunde ha var ”Mian och Saras skrivarlya”.
”Det låter som om det är Mian, och så är det Saras skrivarlya”, var motiveringen. ”Kan den inte heta ’Mians och Saras skrivarlya’?”
Varenda gång en sådan fråga uppstår googlar jag ”Roy och Rogers mack genitiv”, och varje gång påminns jag om att deras mack faktiskt hette ”Roys och Rogers mack”. Eller ordagrant ”Roy’s & Roger’s bilservice”, vilket förstås får samtliga prenumeranter på denna tidning att rysa till. (För tidningens yngre läsare: Macken är en komediserie med Galenskaparna från 1986. Finns att se på SVT:s Öppet arkiv!)
Men den hade faktiskt kunnat heta Roy och Rogers mack.
Enligt Språkrådet – och det här vet jag för att jag alltid hamnar hos dem till slut – fungerar nämligen såväl Roy och Rogers mack som Roys och Rogers mack. Och båda konstruktionerna för med sig tvetydigheter.
Säger man Roy och Rogers mack kan missuppfattningen bli att det är Rogers mack, och att Roy kanske besöker den. Men om man säger Roys och Rogers mack riskerar man i stället att signalera att det rör sig om två mackar.
”Nu har s:et lösgjort sig från substantiven”
Den som känner mig förstår nu att jag inte kan låta bli att nämna dusten mellan genitiv och klitisk partikel. I korthet: Förr i tiden böjde man substantivet i genitiv för att markera ägande: Drottningens juveler. ”Det gör man ju nu med!” invänder kanske någon, men det intressanta händer när den som äger något beskrivs med en så kallad utbyggd nominalfras. Som när drottningen beskrivs som drottningen av Saba.
Enligt gamla regler skulle s:et hamna på substantivet i fråga: drottningens av Saba juveler. Men i dag är det mycket vanligare att man väljer att säga drottningen av Sabas juveler. Man flyttar alltså s:et från drottningen, som ju är den som äger juvelerna, till slutet av hela nominalfrasen så att det hamnar på Saba. Konstruktionen kallas gruppgenitiv – man betraktar hela nominalfrasen som en grupp ord, och hänger s:et på slutet.
Man kan se den här utvecklingen som en del i en historisk process, där vi fasar ut de kasusböjningar som präglade den äldre fornsvenskan: Först försvann vissa genitivändelser, sedan tappade vi skillnaden mellan dativ och ackusativ – och så vidare, tills våra genitiv-s var allt som återstod.
Nu har s:et lösgjort sig från substantiven och kan segla i väg till slutet av en nominalfras, vilket gör det svårt att längre kalla det för en genitivböjning.
Det är detta flyttbara s som kallas klitisk partikel, och den blir relevant när vi ska sätta våra s på en duo som Roy och Roger.
Är duon just en duo så uppfattas den nämligen som en nominalfras, och inte två. Hasse & Tage uppfattas som en enhet, liksom (för våra yngre läsare) Rebecca & Fiona eller Ison & Fille. Gör Ison och Fille en konsert kan man kalla den Ison & Filles konsert. Har Roy och Roger en mack kan man kalla den Roy och Rogers mack.
Vid tvetydighet, säger Språkrådet, omformulera! I stället för Kalles och Pers bok (som skulle kunna tolkas som deras respektive böcker) eller Kalle och Pers bok (vilket skulle kunna tolkas som att det är Kalle, och så är det boken som tillhör Per), skriv Boken som Kalle och Per skrev tillsammans.
Men det förstår ju alla med lite rytm, att Skrivarlyan som Mian och Sara har tillsammans inte är ett klatschigt poddnamn.
Och Macken som Roy och Roger har går inte ens in i signaturmelodin.
Sara Lövestam är författare och föreläsare.