Duellen mellan du och ni
För vissa är ni ett sätt att visa respekt och signalera artighet. För andra är det ett tilltal som känns som en spottloska.
Bild: Kajsa Göransson
Det var under coronapandemin jag började lägga märke till det. Jag hade tröttnat på att använda köket som hemmakontor. I stället satte jag mig i ett hörn på något fik och jobbade. Jag var aldrig i sällskap. Ändå noterade jag att den i regel hälften så gamla kafépersonalen ibland tilltalade mig med ni.
Om inga andra gäster stod på kö frågade jag den som stod i kassan om valet av tilltal. Flera berättade att dom niade för att det var artigt och att det var ett tilltal som dom anammat på egen hand. Ett ni var ett led i att skapa en trevlig upplevelse. Andra förklarade att niandet hade gått i arv. Det var ett respektfullt tilltal som dom fått lära sig att använda till äldre och främmande personer. Däremot var det ingen som niade jämnåriga eller yngre. Jag var alltså tydligt äldre – något som utöver att utlösa en viss åldersnoja också väckte min nyfikenhet på språkbruket.
Några kaféanställda talade om hur vissa kunder fräste till och krävde att bli duade. Många ansåg dock att ni inte verkade leda till några varken positiva eller negativa reaktioner. Och något åtskilliga var överens om var också att ni var smidigt. Ofta var det svårt att avgöra om en gäst var ensam eller inte. Frågor som ”Sitter ni här eller tar ni med?” utvecklades därför till fasta fraser som av ren vana användes oavsett hur många personer som tycktes ingå i ett sällskap.
Men när jag ställde mina frågor var det ingen som fortsatte säga ni. Då var det bara du. Det krävdes alltså inte mer än några udda undringar från min sida för att tilltalsmönstret i samband med beställningar skulle rämna och övergå till ett personligt samtal. Och där – berättade alla samstämmigt – var du närmast en reflex.
”Eftersom vi inte är överens om ordets valör är niandet omstritt”
Debatten om du och ni i svenskan är allt annat än ny. Redan på 1850-talet grundades ni-föreningar som följdes av bildandet av rivaliserande du-föreningar. Det gemensamma målet var att göra upp med svenskans titelskick. Däremot var dom inte överens om vilket tilltal som skulle ersätta titulerandet.
Vid den här tiden uppfattades ni av många som nedlåtande. Det är en laddning ordet behåller än i dag. För många – i synnerhet yngre – är ni däremot inte belastat. Men eftersom vi inte är överens om ordets valör är niandet omstritt. Där många uppfattar ni som en verbal spottloska hör andra något hövligt. Och åtskilliga tycks inte reagera alls.
Här berättar jag om duellen mellan du och ni. Dessutom har Novus på uppdrag av Språktidningen undersökt hur utbrett det nya niandet är, vad svenskarna i allmänhet tycker om ni och hur vi helst vill bli tilltalade. Det visar sig att dom som oftast blir niade också är dom som oftast ogillar det.
Jag önskar dig trevlig läsning!
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Det var under coronapandemin jag började lägga märke till det. Jag hade tröttnat på att använda köket som hemmakontor. I stället satte jag mig i ett hörn på något fik och jobbade. Jag var aldrig i sällskap. Ändå noterade jag att den i regel hälften så gamla kafépersonalen ibland tilltalade mig med ni.
Om inga andra gäster stod på kö frågade jag den som stod i kassan om valet av tilltal. Flera berättade att dom niade för att det var artigt och att det var ett tilltal som dom anammat på egen hand. Ett ni var ett led i att skapa en trevlig upplevelse. Andra förklarade att niandet hade gått i arv. Det var ett respektfullt tilltal som dom fått lära sig att använda till äldre och främmande personer. Däremot var det ingen som niade jämnåriga eller yngre. Jag var alltså tydligt äldre – något som utöver att utlösa en viss åldersnoja också väckte min nyfikenhet på språkbruket.
Några kaféanställda talade om hur vissa kunder fräste till och krävde att bli duade. Många ansåg dock att ni inte verkade leda till några varken positiva eller negativa reaktioner. Och något åtskilliga var överens om var också att ni var smidigt. Ofta var det svårt att avgöra om en gäst var ensam eller inte. Frågor som ”Sitter ni här eller tar ni med?” utvecklades därför till fasta fraser som av ren vana användes oavsett hur många personer som tycktes ingå i ett sällskap.
Men när jag ställde mina frågor var det ingen som fortsatte säga ni. Då var det bara du. Det krävdes alltså inte mer än några udda undringar från min sida för att tilltalsmönstret i samband med beställningar skulle rämna och övergå till ett personligt samtal. Och där – berättade alla samstämmigt – var du närmast en reflex.
”Eftersom vi inte är överens om ordets valör är niandet omstritt”
Debatten om du och ni i svenskan är allt annat än ny. Redan på 1850-talet grundades ni-föreningar som följdes av bildandet av rivaliserande du-föreningar. Det gemensamma målet var att göra upp med svenskans titelskick. Däremot var dom inte överens om vilket tilltal som skulle ersätta titulerandet.
Vid den här tiden uppfattades ni av många som nedlåtande. Det är en laddning ordet behåller än i dag. För många – i synnerhet yngre – är ni däremot inte belastat. Men eftersom vi inte är överens om ordets valör är niandet omstritt. Där många uppfattar ni som en verbal spottloska hör andra något hövligt. Och åtskilliga tycks inte reagera alls.
Här berättar jag om duellen mellan du och ni. Dessutom har Novus på uppdrag av Språktidningen undersökt hur utbrett det nya niandet är, vad svenskarna i allmänhet tycker om ni och hur vi helst vill bli tilltalade. Det visar sig att dom som oftast blir niade också är dom som oftast ogillar det.
Jag önskar dig trevlig läsning!
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
