Djärv stilist får orden att flyga

I fem år har jag suttit i juryn och delat ut tidningen Journalistens pris Årets stilist. Tidningar och journalister nominerar, ofta ett trettiotal, kandidater. Och juryn sätter sig sedan och läser texter.

Jag tycker mig ha sett en förändring under dessa fem år: texterna som juryn får läsa har blivit längre. Det kan vara en tillfällighet, men troligen är det en följd av pressens omdaning i digitaliseringstider. Nätet och all världens etermedier, lätt åtkomliga, har tagit över rollen som snabb nyhetsförmedlare. Dagspressen ägnar sig åt analyser och kommentarer (krönikörerna blir fler och fler!), eller gestaltande och fördjupande reportage som brer ut sig över sidorna.

För all del, i Sydsvenskan, Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter en vanlig vardag kan man fortfarande hitta goda exempel på det halvlånga nyhetsreportaget enligt klassisk 1960- och 70-talsmodell. Där varvas bakgrundsfakta, iakttagelser på plats och direkt anföring. Textblocken kan ordnas efter principen om fallande vikt, även om den dispositionen blev mindre dominerande redan på 1980-talet, när man började redigera på datorskärm. Ingressen sammanfattar det viktigaste. Men artikeltypen är på uppenbar tillbakagång. De riktigt långa reportagen tar över.

Och i dem ges utrymme att ta ut de stilistiska svängarna. Så gör årets vinnare: Torbjörn Nilsson på Expressen.

Torbjörn Nilsson skriver om inrikespolitik. Han startar gärna en text med en till synes ovidkommande detalj eller en anekdot. ”Laura Hartman ritar cirklar med fingrarna på bordet. Det är i ett kalt rum några våningar upp i kontorskomplexet Garnisonen vid randen av Östermalm.” Så börjar en artikel om vinster-i-välfärden-debatten. Eller i en artikel om Moderaternas sjunkande opinionssiffror: ”Socialdemokraterna gjorde ett uselt val 1966. Sam Nilsson, som då var moderat partisekreterare, stod på god fot med den socialdemokratiska kollegan Sten Andersson …”

Dra fram en rolig detalj kan många göra. Men en genomtänkt stilist som Nilsson ser till att detaljen också dyker upp någonstans senare i texten, med fördjupad innebörd. Ungefär i mitten av artikeln om välfärdsvinster visar det sig att Laura Hartmans cirklar, ritade i byråkrathögkvarteret Garnisonen, illustrerar styrningskedjan: ”Styrs de här verksamheterna effektivt?” säger hon i direkt anföring och ställer artikelns kärnfråga.

Artikeln om Moderatkrisen slutar med vad Sam Nilsson och Sten Andersson sade till varandra efter valet 1968, då Moderaterna gjorde ett katastrofval efter taktiska missgrepp som kan påminna om dem 2017.

Mellan dessa omnämnanden av den betydelsebärande detaljen mixar Nilsson vad som händer just nu med tillbakablickar. Ordningen är inte kronologisk utan flera tidsplan löper parallellt genom texten. Nuet fördjupas av historien. Det skapar rytm.

Också på meningsnivå är Nilsson noga med rytmen. Man kan studera hans användning av ofullständiga meningar. Många tidningsskribenter överanvänder detta stilmedel; det blir hackigt. Också Nilsson kan löpa den risken, men ransonerar sig mestadels till rätt tillfälle. Se följande två meningar om Stockholmsmoderaterna:

”Moderater här hatar sverigedemokrater, skrek de i desperation. Och talade ut i Dagens industri.”

Punkten efter ”desperation” ger större eftertryck åt det som följer. Vi inser att Stockholmsmoderaterna gick på konfrontationskurs, och vad det innebär att de har Dagens industri som plattform.

Man kunde säga att med allt fler reportage av Nilssonskt slag så blir svensk tidningsprosa mer litterär. Kanske inte ändå. Man lånar tekniker från litteraturspråket men använder dem lite annorlunda. Nilsson kan börja en artikel (om Anders Borg) så här:

”Han var arkitekten bakom den ekonomiska politik som förde moderaterna till makten. Nu suddas han ut ur historieböckerna.”

Jämför med en Strindbergsstart:

”Hennes far hade låtit lära henne bokhålleri för att hon skulle undgå kvinnans vanliga lott att sitta och vänta på att bli gift. Så kom den gröna jägaren från skogsinstitutet och så blev det giftas av.” (Naturhinder, Giftas 1.)

Båda skribenterna börjar pang på med ett personligt pronomen, och båda byter tempus i följande mening för att skapa kontrast. Men Nilsson går från preteritum (dåtidstempus) till presens, medan Strindberg växlar mellan pluskvamperfekt och preteritum. Det är skillnaden mellan journalisten som beskriver nuet, och författaren som berättar en historia med viss distans.

Men om dagstidningsreportaget inte har blivit mer litterärt i snäv bemärkelse, så har det blivit språkligt djärvare, mer kreativt. Pressforskarna får diskutera om det är ett framsteg för nyhetsförmedlingen eller ej, men för svenska språket är det inte illa.

Olle Josephson är professor emeritus i nordiska språk, Stockholms universitet.