Det finns många sätt att prata som en svensk

Svenskan är i ständig förändring. Det språk som växer fram i miljonprogramsområden är lika mycket svenska som äldre dialekter.

När jag undervisade blivande lärare i svenska för invandrare - som det hette då, på 1970-talet - gjorde vi så kallade felanalyser av invandrares texter. (I dag heter det performansanalyser, för att komma bort från felstämpeln och i stället se på vad inläraren faktiskt kan.) Ett av de typiska fel som uppmärksammades var rak ordföljd (subjekt, verb), när det borde vara omvänd (verb, subjekt), alltså I går Lisa träffade honom i stället för I går träffade Lisa honom. Den felaktiga ordföljden signalerade att det var en invandrare som hade hållit i pennan. Det gör den fortfarande - eller?

Slentrianmässigt sätter vi likhetstecken mellan att "vara svensk" och att "prata som en svensk". Att identitet och språk hänger ihop är odiskutabelt. Det är en del av min identitet att jag talar svenska som mitt förstaspråk. Frågan är hur svensk min svenska måste vara för att jag ska "prata som en svensk".

Idiomatisk språkanvändning är normer, och normer blir inte synliga förrän någon bryter mot dem. Även den som inte kan ett dugg om grammatik hör när någon avviker från svenskans grammatik. Ordföljden lärs in tidigt och automatiseras. Att verbet nästan alltid måste stå på andra plats i svenska huvudsatser, behöver de med svenska som modersmål inte medvetet tänka på. När något annat led än subjektet inleder satsen kastar de automatiskt om ordningen mellan verb och subjekt. Lisa träffade honom i går blir I går träffade Lisa honom.

Men ibland "väljer" ungdomar med olika språkliga bakgrunder att använda rak ordföljd i samtal med varandra, även när svenskans grammatik föreskriver omvänd. Då blir den raka ordföljden så småningom ett idiomatiskt sätt att tala svenska inom en viss språkgemenskap, och i vissa situationer.

Rak ordföljd när vi förväntar oss omvänd signalerar alltså inte längre enbart inlärarsvenska utan också ett multietniskt ungdomsspråk. Detsamma gäller det uttal som ibland benämns "utländskt" eller "stötigt", därför att talrytmen är annorlunda. I dag är det en del av uttalsvariationen i svenska, precis som tjocka l eller skorrande r.

Repertoaren av vad som räknas som svenska förändras med andra ord. De nya varieteter som växer fram i flerspråkiga storstadsmiljöer innefattas, tillsammans med äldre dialekter, i begreppet svenska. Att prata som en svensk är inte detsamma i dag som det var för tio år sedan. Och det kommer inte att vara detsamma om ytterligare tio år. Framför allt finns det inte ett sätt att prata som en svensk - det finns många.