De små ordens storhet

På den allra första grammatiklektionen på universitetet brukar man lära sig skillnaden mellan formord och innehållsord. Formord är de vanliga småorden som har mycket litet eget innehåll men som anger relationerna mellan innehållsorden: att, som, på, men, kan, när. Säger formord något om en författares stil?

Frågan är hanterbar efter datalingvistikens genombrott. Med dess hjälp kan man kartlägga formordsanvändning i alla slags texter i stora textdatabaser. På sajten Litteraturbanken.se har Svenska Akademien lagt upp digitala utgåvor av svensk skönlitteratur från 1600-
talets Georg Stiernhielm till 1930-talsförfattare som Jan Fridegård och Agnes von Krusenstjerna. En del yngre författare finns också med, men upphovsrätten sätter stopp för ett representativt urval.

I Litteraturbanken har jag letat formord i klassisk svensk skönlitteratur.

Formorden har högre frekvens i skönlitteratur än i sakprosa, eftersom litteraturspråket står talspråket närmare. Men också fördelningen mellan formord skiljer sig. Tre överrepresenterade formord i nästan all skönlitteratur är det, så och ju.

Ordet det är i sakprosa det femte eller sjätte vanligaste. I romaner och noveller kommer det ofta på andra plats. Många satser börjar med det är, det var, det blev, det kom och liknande. Sakprosan är mer kompakt. ”... och det föll en blek höstsol över en tom bänk” skriver Hjalmar Söderberg i Den allvarsamma leken, med karaktäristiskt vemod. ”En blek höstsol föll över en tom bänk …” vore en sakprosamotsvarighet.

Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord har ovanligt många satser av ”det var”-typen. Man kan intala sig att de korta, enkla meningarna befäster trögheten och tyngden i statarlivet: ”Nu var det sommar alla dagar”, ”Det var omväxling, trots allt.”

Så är ett berättarord. Ett meningsinledande så signalerar att nu kommer något nytt; nu måste läsaren vara uppmärksam. ”Så till hattarna”, skriver Barbro Alving i ett kåseri. August Strindberg är flitigast av alla svenska författare med detta så, gärna kombinerat med och. Möjligen har han hämtat det från H.C. Andersens Sagor. När det ska gå undan och läsaren engageras, kan Strindberg gödsla med och så i korta satser. Följ med i röran och upphetsningen när familjen väntar barn: ”Och så kröpo de fram när man fick se att det bara var han som kom. Och så skulle man hitta namn åt honom. Ty en gosse skulle det bli. Och så konsultationer med ’frun’, och så köpa läkarböcker, och vagga och sängkläder. Och så kom han!” (Giftas).

Ju är ett talspråksord, och ett grundläggande skäl till överrepresentationen av ju i litteraturspråk är förekomster i dialogen. Men också i relationen är det vanligt. Ju betyder ungefär ”jag vet att det här är bekant för dig men jag säger det ändå”. Den författare som skriver ju drar in läsaren i ett samförstånd och låter berättelsen få ett drag av självklarhet. I Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien används detta ju mycket när Jan i Skrolycka glider in i vansinnet: ”men det var ju inte rätt gjort mot Kattrina”, ”Det kunde ju ändå hända, att det skulle komma någon herrskapsmänniska.” Särskilt konstruktionen ”Det kunde ju hänt, att ...” ”Det är ju möjligt, att ...” återkommer gärna. Det osannolika blir normalt.

Man kan naturligtvis använda Litteraturbanken till helt andra räkneövningar i det som numera kallas digital humaniora. I senaste numret av den litteraturvetenskapliga tidskriften Samlaren gör språkvetarna David Håkansson och Carin Östman statistik över anföringssatsernas utveckling i svensk romankonst. Från att vara ganska långa och ofta insprängda i repliken har de blivit korta och efterställda. Från ”Kungen”, stammade Lovisa förvånad, ”vad pratar Mary om?” till ”Jag tar inte ett steg till”, sa hon. Det förklaras som en del av den långsiktiga förändring i romaner, där författaren successivt har gjort sig allt osynligare.

Och man kan ju leta efter andra ord än de vanligaste. August Strindberg och Hjalmar Söderberg är de enda som årtiondena kring 1900 någon enstaka gång vågar skriva skit. Å andra sidan skriver de inte jösses, som Victoria Benedictsson gärna gör.

Men idén att just formorden skapar stilen kan finna stöd från det finaste håll. Det svenska Marcel Proust-sällskapet gav nyligen ut en svensk översättning av en artikel från 1920 av Proust om Flauberts stil. Proust skriver mycket om småorden. Framför allt finner han Flauberts placering av och avgörande för rytm och stilintryck. Man kan störa sig på att Proust väljer några exempel på måfå och mjölkar dem bara alltför mycket. Han säger inget om representativitet. Proust skulle ha behövt en dator.