Därför blir skumtimmen ingen vacker skymningssaga

I timmen mellan den klara dagen och den mörka natten råder ett obestämt läge, ett tillstånd då man släpper vad man har för händer och sänker rösten och lyssnar efter vad som rör sig där ute innan det är dags att bryta stämningen och tända ljuset och ta itu med kvällens sysslor.

Skymning kallas det på svenska. Men ordet, eller tecknet, är godtyckligt, har vi lärt oss av strukturalismens fader Ferdinand de Saussure. Föreställningen om stunden mellan ljus och mörker hade sålunda kunnat betecknas med vilket ord som helst; det finns ingenting som förbinder den med själva ordet skymning, skrivet eller uttalat. På andra språk har man andra ord för samma begrepp: twilight, Dämmerung, crépuscule …

Men vi vet ju att den strukturalistiska tesen inte kan hårdras. Alla onomatopoetiska ord, de ljudhärmande, har en direkt förbindelse med det begrepp de står för: jama, buller, snattra, dångla, kvida, plinga, skramla, prat. Långt fler ord än vi anar har ett ljudhärmande ursprung. I gränstrakten till dem finns de ljudsymboliska, som låter och ser ut som det de beskriver: glitter, fjant, bombastisk, flina, ynklig, mjäkig, lismande …

Begreppen är ju heller inte helt desamma inom olika språk. Skymningen på våra breddgrader är lång och utdragen, inte en hastig övergång som vid Medelhavet. Jag är inte hemmastadd i italiensk originallyrik, men jag vågar nästan ta gift på att det finns åtskilligt fler litterära nedslag i skymningsstämningarna i Norden än i italienskans crepuscolo.

Den långa stunden av tätnande grårosa är förutsättningen för att kura skymning – sitta och tiga eller ägna sig åt förtroliga skymningssamtal eller åt sagor om sådant som man inte så noga kan veta, bara ana, om otydliga väsen som skymtat som skuggor. Man bör ha tagit in tvätten och haspat fähusen.

Skymningssagor är titeln på ett par samlingar av författaren Gustav Sandgren, och Skymningssagor hette också ett barnprogram i tv på 1990-talet. Tordyveln flyger i skymningen är namnet på en bok av Maria Gripe. En av de bästa skymningssagorna är Astrid Lindgrens I Skymningslandet – berättelsen om herr Liljonkvast, som i timmen mellan dag och kväll hämtar den sängbundne pojken Göran och flyger ut med honom i Stockholm – en stad i både dåtid och nutid, en värld där allt är möjligt: ”Spelar ingen roll. Spelar ingen roll i Skymningslandet.”

Skymningen är ett särskilt tillstånd för poetsjälar. Melodier i skymning är titeln på Vilhelm Ekelunds samling från förra sekelskiftet med melankoliska dikter som ”Kastanjeträden trötta luta …”. Hos Erik Axel Karlfeldt vandrar man på skymningsvägar, där blåser en mild skymningsvind, där flyr den personifierade svenska lyriken i modernismens tid som en skymningstärna, där är djävulen inte som oftast det svarta fasliga mörkrets herre utan skymningsfursten, långt, långt bort i kvällarnas kväll, i de ruvande drömmarnas öken.

I Harry Martinsons juninatt övergår skymningsbården i gryningstimme, medan Evert Taube i Stockholmsmelodi låter stadens jeunesse dorée färdas i ett skymningsregn av Amors pilar.

Skymningen är också symbolisk, slutet på vår levnads dag. Pär Lagerkvists kanske mest citerade dikt Livsbåten möter vi ideligen i begravningsannonserna, helt eller delvis: ”Gå utan ängslan ner i strandens tystnad, / den mjuka stigen genom skymningsgräset.”

Är det nu företeelsen skymning (faktiskt också ett meteorologiskt begrepp) eller är det själva ordet med sina mjuka ljud som gör skymningarna så omhuldade i skönlitteraturen?

Ja, det är ju bara att jämföra med det ord till vilket skymning är bildat, nämligen skum, substantiv och adjektiv. Substantivet skum med innebörden ’mörker’, ’dimma’, ’dålig sikt’ är på längre håll släkt med latinets obscura. Synonymer till skymning är till exempel skumtimme och det vardagligare skumrask (där rask är en variant av rusk, som i ruskväder).

Men vilken skillnad är det inte mellan den vaga och hemlighetsfulla skymningen och det hårda och obehagliga skumrasket. Skymningsvarelser skymtar bleka och ogripbara, medan skumraskfigurer avtecknar sig som mörka och kroppsliga och dessutom avgjort tydliga vad vandeln beträffar.

När Johan Theorin väljer titeln Skumtimmen för sin Ölandsdeckare där brott och övernaturligt flätas samman, är effekten beräknad. Vad han berättar är ruggigheter, inte en stämningsfull skymningssaga.

Och ändå beror skillnaden mellan orden bara på ljudlagar: den främre ”mjuka” vokalen y är resultatet av ett i-omljud på u:et i skum, och y:et förvandlar i sin tur det hårda sk till ett viskande sj-ljud. Men även om tecknet må vara godtyckligt är valet av tecken det inte. Medan skum står för halvmörker i allmänhet och obskyritet i synnerhet, får skymningen ge uttryck åt det dunkelt sköna och outsagda. Det är helt enkelt vackrare när det skymmer.