Dagens svenska är ett lapptäcke

Vilket lapptäcke till språk vi har. Tanken slår mig ibland, när jag tittar på en text jag har skrivit och för min inre syn ser hur orden kommit seglande från när och fjärran, färgats av en dialekt här och standardiserats av en språkvetare där, glidit ifrån en betydelse till en annan, fått skjuts av ett pestutbrott på 1300-talet eller doppats i ett tyskt språkbad på 1600-talet.

Ta bara alla Ä och Ö i föregående stycke! Dem hade vi troligen skrivit Æ och Ø, om det inte hade varit för att Kalmarunionen upplöstes strax innan Gustav Vasas bibel kom ut, och man kände ett behov av att markera mot danskarna. Det var inte den enda markeringen som gjordes i den; samma unionsupplösning kan vi bland annat tacka för att substantiv i första deklinationen böjs med -or, trots att flickor, strumpor och hönor uttalades flicker, strumper och höner i de flesta dialekter.

Där satt de på 1500-talet och översatte en bibel som för första gången (någorlunda) skulle standardisera det svenska skriftspråket. Gustav Vasa hade tagit tronen av den danske kungen Kristian II, som bland annat organiserat Stockholms blodbad och dödat Gustav Vasas egen far. ”Stick och brinn med ert Ø och ert er-suffix”, tänkte (typ) Gustav Vasa, och här sitter vi nu med vårt prickiga språk.

Eller ordet bibel, när vi nu pratar om den. Ett ord som, långt innan kristendomen kom till Norden, levde och frodades i århundraden i Grekland där det bara betydde ’bok’. Hur ordet uppstod i grekiskan är omtvistat. Enligt en teori kom det från staden Gebal, som på grekiska kallades Byblos. Det spekuleras i att grekerna där för första gången stötte på användningen av papyrus, och i så fall betydde biblos ungefär ’sån där läsgrej som de har i Gebal’. Tänk om de hade stött på papyrus i Aleppo i stället, då hade kanske Bibeln hetat Leppen i stället och vi hade lånat våra böcker på leppotek.

På liknande sätt har ett stort antal ord slirat runt i världen innan de hamnade i vårt språk, fick våra böjningar och vår stavning. Som stimmiga rymdmaskar far de hit och dit, plockar på sig nya betydelser och iklär sig nya kostymer. Kostym – från latinets consuetudo som betyder ’beställningsjobb’. Stavning – från stav, fornsvenskans ord för de vertikala strecken i runorna. Hade vikingarna kallat dem pinnar i stället för stavar, finns chansen att vi i dag hade lärt barn att pinna, haft rättpinningsprogram i datorn och hånat meningsmotståndare på internet för deras pinnfel.

Pinnfel är ett lapptäcke i sig själv. Dess första belägg i svenska språket var i en språkkrönika 2022, och det är hopsatt av ett ursprungligen fornsvenskt ord (pinne) och ett ursprungligen tyskt (feil), som för övrigt är besläktat med engelskans fail. Den som är såld på metaforen skulle kunna säga att svenskans fel och engelskans fail är klippt ur samma tyg.

Men lapptäcket går djupare än bara enstaka ord och bokstäver. Själva grundtyget, om man så vill, har manipulerats ett antal gånger. Ett av de större färg- och sömnadsarbetena genomfördes på 1300- och 1400-talet, när övergången till yngre fornsvenska suddade ut det mesta av svenskans intrikata kasusböjningar, varpå tyskan hade ett finger med i spelet när svenskans ordföljd blev alltmer komplex och rigid. Grammatiken revs isär och lagades med ny tråd och annat tyg, men den som tittar noga ser gamla tygrester överallt, till exempel i kasusformer som våran, ’na och till salu.

Det slets och drogs i täcket från norr och söder. Laglappar och såna där roliga tygmärken hämtades från Europa och Amerika när vi genom århundradena fick ord som fartyg, butelj, spagetti och skejtboard.

Nu sitter vi här med våra lapptäcken. Alla andra språk har dem också. Om vi jämför dem med varandra kan vi se att vi har lappar från samma tyg – både nya, glansiga och gamla, trådslitna där solen har blekt vissa, andra färgats av spillt rödvin och några få bevarats i originalskick instoppat mellan sidorna i ett gammalt epos. Några trådar går igen, och vissa tycks ha knappar från samma tillverkare. Vi drar dem över oss när vi ska sova, följer dess sömmar med våra fingertoppar och somnar tryggt i förvissningen om att vårt täcke nu, i just denna stund (eller möjligen för några år sedan), är ett täcke i det allra bästa skick.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.