Böjbart namn kan väcka avund

Jag är van vid att få heta Sara L.”, säger jag till min sambo Annie. ”Sara är så vanligt bland 80-talister att vi nästan alltid var två Saror i en grupp.” Hon svarar: ”Annie är ovanligare. Jag har aldrig varit med om att vi har varit två … öh …” Och det är så vi börjar prata om böjning av personnamn. När jag säger att vi ”pratar” menar jag att hon lyssnar artigt.

Egennamn definieras ofta som oböjliga substantiv; ord som varken böjs i numerus eller bestämdhet. Det är i själva verket en sanning med modifikation – och vissa namn är mer böjbara än andra. Två Matsar eller två Barbroar säger vi sällan, men Saror och Marior, Lindor och Idor är lättare att tala om. Namn som slutar på -a faller så vackert in i den grupp av substantiv som kallas första deklinationen, där vi bland annat också hittar höna, strumpa och kappa. Den där strumpan, kan vi säga, och motståndet är inte starkt mot att också säga den där Idan (när vi ska urskilja en Ida från en grupp där alla heter Ida). Precis som strumporna är borta kan vi säga Mariorna är borta (om en grupp där alla heter Maria har lämnat oss).

Namn som Annie, My, Ali, Leo och Bo erbjuder kanske det största motståndet för den som vill pluralisera dem. De slutar på en vokal som inte är -a, vilket diskvalificerar dem från första deklinationen. Vissa av dem slutar rentav på flera vokaler­ i rad, och även för den ­största diftongvurmaren kan det kännas magstarkt att prata om Leoar.
Alternativet, om man ska följa svenska ordbildningsregler, blir att sätta ett -r direkt efter avslutande vokal, som i studior eller tår. Men i oss finns ett motstånd mot att säga Annier, Myr, Alir, Leor och Bor. Det liknar förresten motståndet mot att säga avokador, som faktiskt är den rekommenderade ­pluralformen av avokado – och likt hur vissa i ­stället säger avokadosar, väljer vissa dubbel­pluralsuffixet -sar även för dessa namn: ­Anniesar, Alisar och Leosar.

Utöver vokalproblematiken är Bor och Myr redan upptagna av andra ­betydelser, precis som Perar kan tolkas som ett ­dialektord för potatis. Liknande problem får vi om vi ­börjar prata om Stenar, Stigar och Björnar.

Andra namn är möjliga att säga i pluralis, om det kniper. En nätsökning på Fredrikar ger ­träffar som ”kul film för alla Fredrikar” och ”Hur många Hesa Fredrikar finns det?”. ­Göranar, Karinar och Larsar går också att hitta – när vi ska göra plural av ett namn (utanför första ­deklinationen) väljer vi instinktivt ar-suffixet.
Ska vi göra bestämd form väljer vi ofta en-suffixet och ibland (mest för kvinnonamn) an-suffixet och säger Fredriken, Göranen, Mohammeden, Rutan och Karinen – men det låter konstigare än Sofian och Lisan, så vi säger det gärna med tillgjord röst eller ett litet skratt.

Såvida vi inte talar exempelvis ­skelleftemål. Då säger vi n’Fredrik och n’Göran med vår ­normala röst, för flera nordliga dialekter ­kommer med den intrikata möjligheten att förse namn med en sorts bestämd artikel. För maskulinum är den n och för femininum a, vilket innebär att man säger Har du sett n’Lars? men Jag såg a’Karin kyssa tomten. En anledning så god som någon att avundas den som talar en sådan dialekt.
Men pluralformer av My och Annie kan inte ens skelleftemålet erbjuda.

”Är det så viktigt då?” frågar Annie när jag kommit så här långt. ”Behöver vi ha böjningsformer för namn?”

”Viktigt är det väl inte”, svarar jag. ”Men det är ju orättvist! Tänk så mycket lättare det är att böja mitt namn än ditt. Känner du inte en liten ilska över det?”

”En liten kanske”, säger Annie, ”men kolla hur långt jag kan böja mitt finger.”

Sara Lövestam är författare och föreläsare.