Bland romkorn och nosar

Djur i litteratur låter olika beroende på vilket språk som litteraturen är skriven på. De onomatopoetiska ljuden kan härledas långt tillbaka till språkens urformer och syftar till att härma djurens läten, så som det egna språkörat uppfattar dem. Sålunda skäller den ryska hunden gaf, medan artfränder i Finland och Sverige replikerar med hau respektive voff eller vov. Den svenska grisen är franskorienterad och utbrister nöff-nöff, där den finska svarar med röh-röh och den ryska hrjo-hrjo. (Se även artikeln om språkets arbitraritet.)

I Sirpa Kähkönens roman Granitmannen (finsk originaltitel Graniittimies, 2014), som utspelar sig i och utanför Leningrad, förekommer ett flertal djur – alltifrån ljudlös ohyra till frustande hästar, morrande hundar, björnar och en hök, som svävar över datjans gård den första dagen i maj. Men i mitt arbete med översättningen är det grodorna och en harfamilj som förorsakar huvudbry. Förstnämnda är sysselsatta med fortplantning i ”ett glimrande kosmos av rom i diket”. Så vackert, tänker jag men hoppar till när grodlätet beskrivs. Här använder författaren det finska ordet heleä som betyder ’klingande; klar’.

I min begränsade fantasi och bristfälliga grodkunskap kan jag inte förstå hur det hela hänger ihop. Hur kan kvack bli klang? Efterforskningar i grodvärlden uppenbarar emellertid klockgrodan för mig, en groda vars läte har liknats vid kyrkklockor och sägs ha hörts lång väg ifall flera hannar samlats i kör. Ljudet i det romstinna diket får därmed bli klingande, och grodorna kan fortsätta sina förehavanden. Själv förflyttar jag mig till ett buskage.

Här trycker en harpalt i väntan på modern som ska komma med mat i kvällningen. När hon äntligen infinner sig utspelas lyckan i återföreningen genom ätande: ungen diar, modern tuggar. Alla som sett en hare tugga vet att det är speciellt. Den stora nosens rörelser och tändernas taktfasta malande. Finskan har verbet puputtaa, som är avlett från pupu vilket ungefär motsvarar jösse harpalt och även används om kaniner. Jämför med det barnspråkliga pupujussi – puppekanin. Verbet puputtaa beskriver hur någon äter likt en gnagare och mumsar på sin mat som en kanin.

Scenen i romanen är intim och fundamental i sin porträttering av förhållandet mor–barn. Den består till största delen av ljudbeskrivningar. Och ljuden skapar intrycket. ”Buffande och gny i buskaget. Den ödmjuka moderns lugnande tuggande trug, ät barn, ät.” Men jag skulle vilja använda ett lika uttrycksfullt verb som puputtaa.

Om jag inte kan finna eller skapa en motsvarighet till originalets ord, måste jag nöja mig med ett språkligt närmevärde. Det påminner om biets dans vars mål är att beskriva för de andra var födan finns. Och så förlitar jag mig på läsarens fantasi.

Janina Orlov är översättare från ryska och finska till svenska.