Biten av ett kärt ämne

Vädret är ett kärt samtalsämne, särskilt nuförtiden med som det verkar alltmer växlande och dramatiskt ­väder. En gammal betydelse av ordet väder – kanske den äldsta – är ’vind, blåst’. Den är inte längre levande i svenskan men förklarar ordet väderkvarn och faktiskt också väderstreck som egentligen är ’håll som vinden blåser från’.
Väder kan också betyda ’luft’. Man kan stiga till väders och sätta näsan i vädret. Att inte få en syl i vädret är en träffande metafor för något vi ofta upplever: att det känns som om luften är helt fylld av andras prat. Man kan vädra kläder eller ett instängt rum, alltså utsätta för frisk luft. En särskild sorts vind eller luft kan alstras som munväder eller när man släpper väder (som kan bero på väder­spänning).
Väder kan även betyda ’lukt’ (inte så konstigt när luft och lukt egentligen är samma ord). En hund kan vädra något, särskilt om den har ett bra väder­korn (utifrån tanken att lukt är små korn, små partiklar) och har lätt att känna vittring (som är lånat från tyskan och nära besläktat med väder och vädra).
Vår vanligaste betydelse i dag är förstås ’väderlek’. Den som varit mycket utsatt för sol och vind sägs vara väder­biten.
Äldsta belägg i svenskan är från ett engelskt-svenskt lexikon från 1734 där det är en översättning av ­engelska ­weather beaten, slagen av ­vädret, vilket troligen är ­upphovet till det svenska ordet. Väderbitna är vi väl annars alla, fast i en annan betydelse …

Staffan Fridell är professor emeritus i nordiska språk vid Uppsala universitet.