Bara är inte alltid så bara

”Det är bara jag!” ropar min sambo när hon kommer hem.

”Det är inte så bara!” brukar jag svara.

Bara är ett mångfacetterat ord. Besläktat med bar och engelskans bare betyder det ungefär ’inget annat än’. En tydlig betydelse, kan tyckas – tills man måste ställa sig frågan ”inget annat än vad då?”

Ofta går det att utläsa av sammanhanget. En mening som endast med flit kan missförstås är: Man får bara jaga älg på hösten. ”Va, får man inte göra något annat på hösten?” är det bara lustigkurrar som utbrister. Men i andra meningar, som syntaktiskt liknar denna, blir det plötsligt riktigt oklart. ”Elever ska bara räkna i boken på mattelektionen” till exempel, betyder det att eleverna inte får räkna i boken på sin fritid eller att de inte får göra något annat på mattelektionen än räkna i boken?

I talspråk är det enkelt att avgöra: Man betonar helt enkelt ordet som bara syftar på. ”Jag är bara glad på söndagarna” är något annat än ”jag är bara glad på söndagarna”.

I skrift får man ta till andra knep, om man inte vill hålla på med kursiveringar och understrykningar. En vanlig men ibland bortglömd skrivregel är att placera uteslutningsordet (till exempel bara) i anslutning till det som det syftar på.

Elever ska räkna i boken bara på mattelektionen, skriver man då. Eller jag är glad bara på söndagarna.

Men då är det någon – kanske samma person som påpekade syftningsfelet till att börja med – som tycker att det låter banalt eller rentav fult. Endast på mattelektionen låter bättre, eller kanske uteslutande på mattelektionen.

Varför är det så? En del av svaret hittar vi kanske i Svenska Akademiens ordbok, SAOB. När ordet bara skrevs in i SAOB 1899 angavs att det är ”främmande för vårdad prosastil”. Med andra ord ansågs bara vara ett ord som endast användes i talspråk – och i talspråk var det ju, som vi redan etablerat, inga problem att förtydliga syftningen medelst betoning. Alltså känns det för vissa finkalibrerade språkbrukare underligt att placera ett så talspråksmässigt ord som bara på en så skriftspråksmässig position i meningen.

Det här får två effekter på språkbruket: Dels väljer man gärna stilmässigt mer högtstående synonymer som enbart, enkom, blott, endast och uteslutande när man i skrift vill placera dem på en annan plats än den där ordet bara oftast står (vanligen satsadverbialets plats).

Dels blir bara mer välvilligt tolkat än ord som enbart i de mer tvetydiga meningarna. Om meningen man får bara jaga älg på hösten skrev jag tidigare att knappast någon kan missförstå den. Skulle man i stället skriva man får enbart jaga älg på hösten så skulle många fler tolka den som att man inte får göra något annat än jaga älg på hösten! Varför då? Jo, för att vi är vana vid att i skrift se enbart placeras på den plats där skriftspråket kräver att det sätts för största möjliga tydlighet. Om det då inte sätts där, blir vi mer förvirrade än när samma sak görs med bara, som genom talspråklig hävd kan syfta lite hit och dit.

Då har vi rett ut detta (och kanske njutit lite av att tänka på hur många synonymer det svenska språket har till bara). Men det är ju inte bara ordets placering som gör ordet bara dubbeltydigt, utan också alla associationer som betydelsen ’ingenting annat än’ har möjliggjort. När min sambo kommer hem och ropar ”det är bara jag!” menar hon att jag inte ska oroa mig, då det inte är bovar, banditer eller servicekrävande gäster som kommer. Samma användning av bara finns i yttranden som ”det är nog bara blåsten” när man hör ljud från skorstenen, eller ”ni kan bara sätta er och vänta” när man kommer till en läkarmottagning (det vill säga ni behöver inte ta en nummerlapp, fylla i en hälsodeklaration eller logga in med bank-id).

Men bara kan i andra meningar ha en förringande funktion, som i meningarna ”vi fick bara 200 kronor” och ”jag har bara bott här i några veckor”. Det är den betydelsen jag spelar på när jag svarar min sambo ”det är inte så bara!”

Det är en banal ordvits utan verkshöjd. Men den förmedlar uppskattning och kommenterar ett adverbs dubbeltydighet på samma gång.

Ibland är det bara det som behövs.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.