Balzacs blomporr fordrar intensitet
Blomnamn hör till det svåraste i glosväg för en översättare. Jag översatte en gång en roman av Honoré de Balzac, Liljan i dalen. Den handlar om en ung mans åtrå till en mogen gift kvinna. Det är en av Balzacs mest erotiskt laddade romaner. Huvudpersonerna vidrör aldrig varandra, men laddningen är mycket stark. En av höjdpunkterna är en skildring av en blombukett, som den unge mannen överlämnar till den dyrkade; han komponerar den med enorm omsorg för att uttrycka hela vidden av sin passion.
Han tänker sig att ”färger och bladverk har en harmoni och en poesi som kan förmedla ett budskap genom att förtrolla ögat, precis som musikaliska fraser väcker upp tusen minnen i älskade och älskande hjärtan”. Och skildringen av denna bukett upptar sida efter sida, med massor av blomnamn, här ett exempel: ”Över alltsammans några bengaliska rosor instuckna bland morotsörtens fina spetsar, ullgräsets fjädrar, älggräsets vippor, hundlokans blomflockar, de blonda fjunen på clematisens frukter, den mjölkvita gulmårans korsställda blad. […] Och upp ur denna överflödande väldiga ström av kärlek kastar sig en magnifik dubbel vallmo med sina knoppar som står beredda att öppna sig.” Och så vidare och så vidare!
För det första är det svårt att identifiera alla blommor, och vanliga lexikon lämnar en ofta i sticket. Men här tillkommer en annan svårighet: refererar växtnamnen i Balzacs roman (1836) till samma växter som de gör i modern franska? Och för det tredje: vet Balzac vad han talar om? Kanske tänker han på en blomma, men ger den en annan blommas namn. Har någon utrett djupet av Balzacs botaniska kunskaper? Och kan alla blommorna i romanens bukett blomma samtidigt? Borde jag kanske provplocka den översatta buketten? Den kanske ser förskräcklig ut eller är omöjlig av andra skäl? Kanske är Balzac gravt okunnig, eller kanske bryr han sig inte om vad det är för grönsaker: kanske är hans bukett snarare en komposition av välljudande vokaler och konsonanter än en sammanställning av blommor och färger? För den samvetsgranne översättaren öppnar sig här ett antal vidsträckta, för att inte säga obegränsade, arbetsfält.
Anta att jag besvarar alla dessa frågor på ett godtagbart sätt. Är mitt arbete därmed avslutat? Det har knappt ens börjat. Vad det framför allt gäller är förstås att ge texten en lika stark sinnlig och erotisk laddning som den har på franska. Att fånga en ton, en stilkaraktär, en språklig intensitet och en uppdriven känslotemperatur. Glosorna ska vara rätt, men för den uppgift jag nu talar om hjälper det inte att slå i lexikon.
När jag hade slitit länge och väl med Balzacs beskrivning av buketten räckte jag den tunna manusbunten till min fru. Hon drog igenom den på någon minut, talade och sade:
– Inte visste jag att Balzac skrev pornografi.
Jag blev först snopen. Ett par minuters läsning efter flera långa dagars arbete?!
Jag insåg sedan att detta var ett högt betyg. Det kanske fanns något liv i texten, om den tvingade till sådan intensivt uppmärksam läsning.
I så fall berodde det inte på att glosorna blev rätt.
