Visa mig direkt till Språkrådet, tack!

Generaldirektören vid institutet för språk och folkminnen, Ingrid Johansson Lind, är i konflikt med Språkrådets chef, Lena Ekberg. För en utomstående tycks bråket handla om huruvida Språkrådets webbplats ska få ha en egen webbadress, www.språkrådet se, eller underordna sig det övergripande institutets webbadress, www.sofi.se. Konflikten har lett till att Språkrådets chef Lena Ekberg har sagt upp sig från sin tjänst.

Institutet för språk och folkminnen­ är en myndighet som arbetar med dialekter,­ namn, folkminnen, språk­vård och språkpolitik. Språkrådet är den av myndighetens avdelningar som ansvarar för språkvården i Sverige. Det är också Sveriges officiella organ för språkvård och språkpolitik.

Konflikten och debatten saknar inte intresse för en som är flitig nyttjare av flera hemsidor än Språkrådets. Det tycks handla om en konflikt på flera plan. Institutet för språk och folkminnen­ har, om jag fattat saken rätt, behov av att Språkrådets webbplatsbesökare påminns om att rådet ingår i en större grupp – de som vill ha en språkfråga besvarad ska veta att rådet bara är en liten del i ett större sammanhang.

Men varför ska de behöva veta det? Om jag parkerar min bil i Globens parkering är det kanske inte nödvändigt att jag påminns om den större kommunala parkeringsstrategi som bestämt garagets utformning.

Samordningsviljan hos överordnade organ är ofta stark. Den syftar till att ge den högsta ledningen möjlighet att kontrollera att verksamheten sköts som den ska. Denna kontrollambition återfinns oftast i offentliga organ. Som skol­minister besökte jag en gång en skola vars rektor stolt förklarade att han lyckats­ hitta ett hus på skolgården, där han kunnat samla alla sina biträdande skolledare: ”Jag har nära till dem alla och vi kan effektivisera vårt arbete”, sade han. Han gillade inte alls min gissning att de inte skulle märka om skolverksamheten upphörde. I alla fall inte på två veckor. Om skolledarna hade varit utspridda, hade rektorn tvingats röra sig i hela skolområdet och kunnat göra viktiga iakttagelser om tillståndet i skolans olika delar när han var på väg att söka upp en medarbetare.

Offentlig byråkrati suger kraft under­ifrån. Fundera över hur många ledningsgruppsmöten mellanchefer tvingas delta i, inte sällan som resurspersoner som finns där för att kunna svara på frågor om det skulle dyka upp några.

Om stället med choklad i livsmedelsbutiken stjälper, störtar butiksföreståndaren dit och reser upp det så att man kan fortsätta sälja. Vore butiken en del av en statlig förvaltning skulle han i stället rusa in på sitt kontor för att i ett mejl förklara för den centrala ledningen varför man inte kunde sälja någon choklad resten av dagen.

Detta är en förklaring till min skepsis inför samordning som grundidé. Och det är inte bara löst tyckande – den längsta tiden i mitt arbetsliv har varit affärs­verksamhet, politiska uppdrag hade jag inte haft före mitt inträde i regeringen.

Sedan har jag också lärt mig att vara försiktig i mötet med webbplatser. Sådana ska definitionsmässigt alltid locka besökaren att söka sig längre in i informationssnåren.

Jag minns när SJ på sin förstasida ställde frågan: ”Vill du veta till vilket spår tåget kommer in? Titta då på nästa sida”. Darrande av upphetsning klickade jag på vidareknappen för att mötas av utropet: ”Tyvärr kan vi inte berätta vid vilket spår tåget kommer in!” Det var webbplatsteoretikerns grundprincip – se till att besökaren hänger kvar, oav­brutet klickar sig vidare! – som hade bestämt utformningen.

Den som ställer en språkfråga ska kanske lockas att lära sig något om folkminnen, när han ändå öppnat datorn.

Och visst, Institutet för språk och folkminnen informerar och forskar om en rad intressanta områden. Frågor om dialekter, personnamn, ortnamn och folkminnen kan vara lika engage­rande och roande som frågor om språkpolitik och språkvård. Men den som frågar söker oftast bara svar på en fråga i taget.

Pm många som nu söker sig till Språkrådets webbplats hade klagat på svårig­heten att hitta dit, hade jag förstått det aktuella förslaget. Intressera flera för att ställa frågor om folkminnen kan man knappast göra genom att blockera ingången till Språkrådet.

Informationssamhället har sina brister. Nog är det märkligt att det alltid är avsändarnas lust och behov som bestämmer dess organisation.