Rikta lättläst till rätt grupp

I språklagen står att det offentliga språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Dessutom finns rekommendationer om att myndigheter och andra institutioner ska tillhandahålla lättlästa texter för personer med lässvårigheter. Men i stället tillhandahåller många institutioner några korta texter med vagt och oprecist språk och starkt förenklat innehåll.

Det brister förmodligen inte i viljan att informera. Problemen beror på bristande insikter om läsförståelse och kunskap hos olika läsare. Resultatet blir att de som har behov av enkla texter hamnar i ett hopplöst moment 22: den vanliga texten är för tungläst och lättlästversionen är för simpel. Detta skulle kunna avhjälpas om institutionerna frågade sig för vem de skriver - innan de börjar skriva.

De som vanligen behöver lättlästa texter är personer med dyslexi, personer med ett annat modersmål än svenska samt personer som är läsovana i största allmänhet. Dessa grupper omfattar mellan 1,5 och 2 miljoner personer. Men det utmärkande är att dessa grupper generellt inte har någon begåvningsnedsättning. De är lika kloka eller okloka som människor utan lässvårigheter, men har ett behov av texter utan språkliga trösklar och fällor.

Dessutom finns det en annan, mindre grupp, som också har behov av enkla texter: personer med utvecklingsstörning. Den gruppen består av 36 000 individer, men av dessa är det troligen bara 9 000 personer som kan läsa en text utan hjälp. Den här gruppen har inte bara behov av enkla texter, de behöver också ett rejält förenklat innehåll.

Läsargruppernas olika förutsättningar kräver olika typer av anpassning i texten. I det här exemplet har vi en ursprungstext med typisk myndighetskaraktär: Myndigheten har fattat beslut om att göra en kartläggning och genomföra en analys av gällande regelverk.

Efter en omarbetning till lättläst språk för normalbegåvade personer med lässvårigheter kan texten bli så här konkret och enkel: Myndigheten ska kartlägga och analysera reglerna.

Men om texten dessutom ska kunna förstås av personer med utvecklingsstörning får vi en läroboksliknande text med fel fokus och begränsad vokabulär: De som jobbar på myndigheten ska läsa igenom sina regler. Sedan ska de fundera på om reglerna är bra eller dåliga och bestämma om de ska göras om.

Vi kan alltså inte skriva en text som tillgodoser behoven hos både personer med normalbegåvning och personer med utvecklingsstörning.

Tyvärr väljer alltför många att fokusera på den lilla gruppen med utvecklingsstörning, på bekostnad av de stora grupper som är normalbegåvade men har lässvårigheter. Kanske tänker de att den enklaste varianten av texten tillgodoser allas behov, men tyvärr skjuter de över målet. Personer med normalbegåvning kan troligen inte tillgodogöra sig en text som ligger alltför långt under deras intellektuella nivå.

En mottagaranalys borde föregå varje skrivuppdrag, i synnerhet när det handlar om läsare med särskilda behov. Först då är det möjligt att skriva texter som fungerar i praktiken.