Vikingar strödde byar över öarna

På Isle of man i Irländska sjön finns världens äldsta parlament. Tynwald Hill har legat på ett och samma ställe sedan åtminstone år 979, och där utövas fortfarande rättsliga ceremonier en gång om året, runt den 5 juli. Tynwald är samma ord som Tingvalla i Karlstad.

– Att lag och rätt var viktigt på vikingatiden syns i ortnamnen. Den tekniska termen ting finns i många ortnamn i England, Skottland och på Orkney- och Shetlandsöarna, säger Stefan Brink, professor i skandinaviska studier vid University of Aberdeen.

Ordet ting är detsamma som fornsvenskans þing, och betyder bland annat ’sammankomst för rättegångsärenden’ (se även Språktidningen 1/14).

– Det kan tas som intäkt för en rättslig kultur med gemensamma drag i Skandinavien och de koloniserade områdena, säger Stefan Brink.

Vikingarnas räder till de brittiska öarna började enligt källorna i slutet av 700-talet, antagligen som en fortsättning på de folkvandringar som sedan 400-talet pågick i Europa. Folk rörde på sig, kanske till följd av missväxt, äventyrslusta, våldsamma tider eller överbefolkning.

– Kontakterna mellan Norden och Storbritannien har alltid varit täta, även före vikingatågen. Historiskt är vi väldigt sammanflätade, säger Stefan Brink.

Hur betedde sig vikingarna när de under 800- och 900-talen kom till det som nu är Storbritannien och Irland? Det tvistar forskarna fortlöpande om. Härjade de, våldtog och slog ihjäl? Eller bedrev de handel helt fredligt?

– Dna-test av nya fynd i massgravar i Repton och Weymouth i Dorset visar att det är nordbor som ligger begravda där. Flera av dem är halshuggna och skändade. Så gör man knappast med fredliga handelsmän, säger Stefan Brink.

Men i staden York bedrev vikingarna handel, liksom de gjorde i den stora vikingatida staden Hedeby, som låg i nuvarande Schleswig-Holstein.

– Det lutar alltså åt att de var både och: bärsärkar och handelsmän.

Vid den här tiden var fornnordiskan, det språk som huvudsakligen talades i Norden, ganska enhetlig. På 900-talet började det uppstå skillnader mellan fornöstnordiska och fornvästnordiska. Till östnordiska hör danska och svenska, till västnordiska norska, isländska och färöiska.

Men även om fornnordiskan var enhetlig, skilde sig namnskicket i olika delar av Norden. Och vikingar från olika delar av Norden förde också med sig sina olika sätt att bilda ortnamn till de brittiska öarna.

– De regionala dragen i koloniernas namnskick visar alltså varifrån bosättarna kom, säger Stefan Brink.

Eftersom Tynwald, Thingwall med flera även påträffas på Shetland, Orkney och i norra Skottland, skvallrar exemplet Tynwald Hill om att nybyggare från Norge kom på 900- och 1000-talen, via kolonierna i Skottland och öarna i norr till Isle of Man.

Olika folk har avlöst varandra på de brittiska öarna. Det är oklart när kelterna kom, men säkert är att keltiska stormän skapade självständiga riken när romarna gav sig av på 400- och 500-talen. Kelterna var en indoeuropeisk folkgrupp som på sin tid var utspridd från brittiska öarna till nuvarande Turkiet.

Och de talade keltiska. Moderna keltiska språk är iriska, gaeliska och walesiska, som fortfarande talas i Irland, Skottland respektive Wales, och det hotade språket manx på Isle of Man. Korn heter ett språk som slutade talas på 1700-talet, men som nu har återupplivats och har en viss spridning i Cornwall. Bretonska i nordvästra Frankrike hänförs också till samma språkgrupp; den fördes dit av brittiska kolonister på 400- och 500-talen.

I Skottland, Hebriderna, Orkney- och Shetlandsöarna levde alltså kelter. Dit kom särskilt norrmän och islänningar. Den bosättningen verkar ha börjat redan på 800-talet, och i stort sett stött ut alla ortnamn av keltiskt ursprung.

De nordiska namn som ersatte dem är i princip bevarade i sin helhet. Kända exempel är Noss, av västnordiska nös, ’nos, näsa’, Flotta av fltr, ’platt, flack’, och den ’leriga havsviken’ Lerwick.

Även Lake District i nordvästra England är pepprat med västnordiska namn, bland annat modeändelsen -thwaite, -tveit, som i Bassenthwaite och Linthwaite. Man vet inte vad denna ändelse har avsett i ortnamnen, kanske ’glänta’.

– I vissa fall har språkdräkten ”keltiserats” till oigenkännlighet, eftersom keltiskan fortsatte att talas en tid.

Första gången som ett germanskt språk trängde undan keltiskan – och kelterna – på de brittiska öarna, var när anglerna, saxarna och jutarna kom från Jylland och Schleswig-Holstein på 400-talet.

De germanska språken är den mest utbredda grenen i den indoeuropeiska språkfamiljen och utgörs av de nordiska och de västeuropeiska språken, även i deras äldre stadier.

Anglosaxarna pressade kelterna alltmer västerut, vilket möjligen var orsaken till att nuvarande Bretagne koloniserades av emigrerande brittiska kelter, främst från Cornwall.

På 800-talet hade de brittiska kelterna drivits tillbaka till nuvarande Wales och södra Skottland, medan Cornwall underkuvades av anglosaxarna men bevarade sin särart.

På Orkney- och Shetlandsöarna ledde vikingatågen till att befolkningen började tala ett skandinaviskt språk, norn. Detta språk utvecklades liksom isländska och färöiska, ur de fornnorska dialekterna, som nybyggarna från Västnorge förde med sig. Norn fanns kvar ända till slutet av 1700-talet.

– I England och Skottland däremot integrerades det fornnordiska inslaget snabbt i språket, men lämnade många och viktiga bidrag till engelskan och skotskan, som law, window, sister, egg med flera.

Vid tiden för vikingatågen låg alla kungadömen på de brittiska öarna till och från i krig med varandra. De hade vid det laget reducerats till sju. Wessex i sydväst var starkast och stod emot vikingarna. Därifrån kunde vikingarna utkräva stora tributer, det vill säga gälder eller skatter, för att inte härja i landet. Detta kan man läsa om på runstenar i Sverige, exempelvis i Uppland: ”han tog Knuts gäld i England”, ”han tog två gälder i England” och ”Ulf tog tre gälder i England. Den första betalade Toste, sen betalade Thorkel, sen betalade Knut”. Dessa stenar har daterats till 1000-talet, och under denna tid stärktes det nordiska inflytandet. Då regerade de danska kungarna Sven Tveskägg och hans son Knut den store i England.

Störst avtryck kom vikingarna att göra i norra, mellersta och östra England, i dåvarande kungarikena Northumbria, Mercia och East Anglia.

Många danska vikingar slog sig ner i vad som kom att kallas Danelagen, som fick sitt namn av att dansk lag och danska sedvänjor tillämpades där.

Danelagens södra gräns beskrivs i ett avtal mellan den anglosaxiske kung Alfred den store av Wessex, och den danske vikingakungen Guthrum, någon gång under 800-talets andra hälft.

Danskarna avreste troligen från västra Jylland, och följde därefter kusten söderut längs Friesland i nuvarande Nederländerna, för att sedan ta sig över Nordsjön till de brittiska öarna.

I norra Danelagen, närmare bestämt i North och East Ridings i Yorkshire, norra England, har så mycket som 40 procent av bebyggelsenamnen nordiskt ursprung, eller drag av nordisk språkpåverkan.

– Yorkshire var starkt infekterat av skandinaverna. Det var till och med indelat i ’tredingar’, ridings, en forntida indelningsenhet, som antagligen härstammar från de skandinaviska områdena, säger Stefan Brink.

I Sverige var tredingar levande ännu under vår medeltid, som en tredjedel av en avgränsad bygd, till exempel ett landskap, en ö eller ett härad.

I staden York, som är centrum för de fornnordiska ortnamnen, har många gator namn på som slutar på -gate, ’gata’, som i Fossgate och Micklegate. Och alla som rest i Yorkshire har stött på ortnamn som innehåller orden kirk och by.

– Namnen som slutar på -by, verkar alla ha myntats av bosättare av danskt ursprung. Det är sådana ortnamnselement som man finner i Danmark på vikingatiden.

Orter med by-ändelsen är den största gruppen skandinaviska namn: 700 stycken. Många har också skandinaviska förleder som beskriver djur och natur: askr, ’ask’, i Ashby, æppel, ’äpple’, i Appelby och griss, ’gris’, i Girsby.

Den vanligaste förleden i dessa by-namn är dock personnamn, som i så många andra ortnamn. Gilmonby, Fotherby och Balby är några exempel.

– Det vanliga är att det är grannarna som namnger en gård efter ägaren. Det kan bli skämtsamt och ibland nedsättande.

Traditionellt har man trott att vikingarna var väldigt många, att 10 000-tals av dem ingick i de härar som drog fram och la beslag på gårdar och egendom. Den synen har förändrats; nu tror forskarna att de var färre och att de antagligen snabbt blev integrerade i samhällena. Det vill säga att de köpte upp gårdar, gifte in sig eller gjorde nyodlingar.

– Men oavsett tillvägagångssättet, är resultatet för namnskicket i långa loppet detsamma, säger Stefan Brink.

Domesday book, ’Domedagsboken’, är en liggare över jordegendomar i England, daterad till 1086. Den lät kung William I, ”Vilhelm Erövraren”, upprätta, för att normanderna skulle kunna ta ut skatt i sina nya besittningar. I Domesday book återfinns inte mindre än 47 stycken Kirkby, ’kyrkbyn’.

– Man kan se att Kirkby har ersatt äldre, engelska namn när nordborna tagit över engelska bosättningar – eller helt enkelt jagat bort dem som bodde där, säger Stefan Brink.

Nordiska ortnamn förekommer också i södra Skottland, i lågländerna, området söder om Fife, mellan Edinburgh och Glasgow. Busby är ett exempel.

– Men de skotska ortnamnen är ganska stereotypa, och kan vara överförda från Yorkshire.

Näst vanligast bland bebyggelsenamnen av nordiskt ursprung är de som slutar på –thorp, þorp, ’torp’. Det finns över 500 stycken, men de är inte helt lätta att skilja från det engelska -throp. Hälften av sammansättningarna med -thorp har också skandinaviska förled, oftast personnamn, som i Ellenthorp och Calthorpe.

En speciell grupp ortnamn är de hybrider som innehåller den anglosaxiska efterleden -tun, som syns i formen -ton. Även här ger vikingarna sig till känna i förleden: Flik i Flixton, Grimr i Grimston, Nattfari i Nafferton.

– När en nordbo hade övertagit en egendom – lagligt eller ej – så kan egendomens namn, som slutade på -tun, ha ändrats. Den nya ägaren satte sitt eget namn som förled till det äldre namnet, säger Stefan Brink.

Att vikingarna delvis bar sig illa åt när de kom över egendom har tydligen aldrig avskräckt britterna och irländarna. Skandinaverna lämnade – förutom bebyggelsenamn och andra lånord – efter sig ett stort intresse för vikingar, som fortfarande håller i sig.

– Vikingen är en vilde som man älskar i Storbritannien!

I år har British Museum i London haft besök av en dansk vandringsutställning om vikingar. På museets hemsida finns en karta med alla ortnamn med fornnordiskt ursprung i Storbritannien och Irland. Stefan Brink tycker att utställningen ger en mer nyanserad bild av vikingarna än den som numera råder i Sverige.

– Det intressanta är ju hur vi använder historien. Och det gör vi på väldigt olika sätt i Danmark, Norge och Sverige. I Sverige har vi de senaste decennierna haft svårt att ta i vikingarna. Om de måste lyftas fram så är det som handelsmän i multikulturella sammanhang. Den mer krigiska bilden av vikingar, som rådde under 1800-talet, vill man inte kännas vid, säger Stefan Brink.

Han efterlyser ett svenskt vikingamuseum som speglar båda sidorna.

Cecilia Christner Riad är redaktör på Språktidningen.