Vi är lojala i motgång

I takt med att sluttabellen för allsvenskan 2025 fastställdes kom rapporterna. ”Mjällbys guldfirande ­förvandlade Sölvesborg till ett enda vibrerande gulsvart ­jubel”, skrev Sydöstran, medan Göteborgs-Posten intervjuade en Gais-supporter som konsta­terade: ”Det är grönsvart i hela Göteborg”.

Redan på 1970-talet beskrev socialpsykologen Robert Cialdini och hans kollegor hur människor gärna identifierar sig med de som är framgångsrika för att stärka den egna självkänslan och höja sin ­sociala status. I Cialdinis studie var det studenter som efter universitetslagets segrar bar skoltröjor och talade om lagets prestation med inkluderande pronomen som vi. Fenomenet har fått namnet basking in ­reflected glory, eller BIRG:ing, och visar hur vi aktivt knyter vår identitet till andra och ­gärna solar oss i äran som ­deras framgång reflekterar. Det här kan också ses exempel på i sociala medier där vi gillar och delar andras bedrifter, utan att själva ha varit delaktiga.

Under 1980-talet beskrev forskare vid University of Kansas, USA, det motsatta fenomenet cutting off reflected failure eller CORF:ing. För att undvika att andras nederlag reflekteras på en själv, distan­serar sig människor från grupper eller individer som har misslyckats. Experimenten som forskarna genomförde ­visade att personer som placerades i en ”misslyckande­grupp” i betydligt mindre utsträckning identifierade sig med den gruppen, än de som placerats i en framgångsgrupp.

Både resultatet av dessa och efterföljande studier i samma anda, har sannolikt bidragit till den utbredda uppfattningen att beteendet återspeglas i språket, och att vi tenderar att använda medgångs-vi och motgångs-dom som en reaktion på egna och andras prestationer i allmänhet, och i sport­sammanhang i synnerhet.

Men gäller det alla? Är även i övrigt lojala supportrar ”språkligt illojala” och skiftar pronomen från vi till dom när deras lag förlorar?

I slutet av 1990-talet konstaterade forskare vid University of Massachusetts Amherst, USA, att fans och supportrars engagemang kan delas in i tre kategorier. För de sociala supportrarna är sport framför allt underhållning och en social aktivitet. De har låg eller ingen känslomässig koppling till ett specifikt lag och ser match­resultat som mindre viktiga än möjligheten att umgås med vänner och njuta av underhållningen. Fokuserade supportrar engagerar sig i ett lag eller en spelare utifrån prestation och framgång. Deras intresse kan vara intensivt under ­perioder, men avtar vid motgångar eller när favoritspelaren lämnar klubben. Slutligen finns de investerade supportrarna. Dessa ser supporter­skapet som en del av sin identitet och lever med sitt lag i med- och motgång. De håller sig ajour och är såväl känslomässigt som ekonomiskt engagerade i laget.

Ett sätt att undersöka hur språkligt lojala de investe­rade supportrarna är, är att analysera supporter­poddar om fotboll och ishockey. I dessa poddar pratar del­tagarna om sina (och andras) lag, och typiskt kretsar sam­talen kring matcher, tabellplaceringar och aktuella händelser. För den här studien har jag undersökt cirka nio ­timmar med samtal från ­tretton svenska supporter­poddar.

Supportrarna som medverkar i poddarna ingår inte i spelartrupp eller tränarstab, och är heller inte anställda eller utsedda av klubben. Men de framställer sig själva i ord och handling som investerade supportrar, och när de talar om det som görs av lagets spelare, ledning och andra i klubben, använder de ändå nästan alltid ett vi, både för det som görs på ishockey­rinkar och fotbollsplaner (”När vi mötte dom borta så gjorde vi ju väldigt, väldigt bra ifrån oss”) och utanför (”Vi kapar ju också en lönekostnad i ­budgeten”).

I allmänspråket är vi främst ett pronomen som inkluderar talaren. Det finns emellertid två typer av vi som talaren inte inkluderas i. Ett patriarkalt vi används i stället för du eller ni, till exempel av vuxna till barn eller av vårdpersonal till patienter, medan ett förenande vi motsvarar tredjepersons plural dom, och avser en grupp som befinner sig utanför talsituationen som varken den som talar eller den som lyssnar ingår i.

Och det är alltså detta för­enande vi som supportrarna använder i drygt 85 procent av de över 900 användningar av subjektspronomenet som jag har analyserat. De investerade supportrarna använder vi i alla sammanhang, i med- och motgång, och oavsett omständigheter och tabellplacering.

När poddeltagarna pratar om genomförda matcher använder de vi i analyser av ­spelarnas aktiviteter som ”när vi blir så här låga så blir vi ändå inte tajta” och ”så fort vi får ett powerplay så sitter den”. Även i mer generella beskrivningar av matchutvecklingen och spelarnas insatser används vi, liksom i hänvisningar till specifika händelser som ”vi får ett rött kort” och ”vi har en halv chans och man kan absolut tycka att det där målet som vi gör på hörnan, att det borde godkännas”.

Genom denna konstruktion av ett vi med spelare och tränare tar supportrarna också på sig (själv)kritik och ansvar. Detta ses i konstateranden av typen: ”vi kan liksom inte släppa in två mål och förvänta oss att vi ska vinna fotbollsmatcher”, ”det är lite slarvigt som vi ger bort kontringslägen och omställningslägen” eller i det krassa: ”Vi spelar inte så bra”.

Men det är alltså inte enbart spelarnas och tränarnas uppgifter som supportrarna tar på sig med ett förenande vi, utan också ledningens. I diskussioner kring såväl ekonomiska frågor (”Vi har aldrig haft så mycket pengar”, ”Vi har ju spenderat mest pengar, men vi har ju också redan säkerställt ganska mycket intäkter”, ”Då har vi gjort en jävligt bra affär”) som strategiska spörsmål (”Vi kan inte värva en tredje anfallare”, ”Vilka andra ska vi sälja då?”) föredrar supportrarna att använda vi.

Oavsett hur supportrarna bedömer dagsformen (exem­pelvis ”just nu har vi en förmåga att övertänka när vi har ledningen, vi spelar jävligt mycket bättre fotboll när vi står lite mer med kniven mot strupen”, ”vi är ju ­tillräckligt bra för att vinna ett guld i år” alternativt ”vi är inne i en dålig period på nåt sätt”) ses i det förenande vi:et ofta hopp om, och tillit till, att allt kommer ordna sig. ”Jag tror verkligen att vi kommer vinna ganska komfortabelt”, säger en ­supporter. ”Vi behöver liksom inte oroa oss för att vi inte kommer kunna leverera”, säger en annan. Konsensus tycks råda om att ”vi har gjort så jävla mycket som är så fruktans­värt bra”, och att ”så länge vi har en grund­läggande tro på det vi håller på med så kommer det här lösa sig”. Även om det förstås kan vara tufft ibland: ”Nu spelar vi Sveriges sämsta fotboll. Vi är på väg att komma sexa, sjua, åtta i allsvenskan. Vi har åkt ur på ett pinsamt sätt ur både cup och Europa. Så då är det så här, vad är det vi pysslar med?”

Medan supportrarna alltså använder vi i drygt 85 procent av de analyserade omtalen, hör det till sällsynt­heterna att supportrarna använder dom i motsvarande funktioner. Knappt 5 procent av omtalen är ett tredje­persons dom, men inte någon gång används dom för att markera distans mot laget eller klubben efter några förlorade poäng – något som alltså motsäger föreställ­ningen om att supportrar generellt använder vi när det går bra för favoritlaget och dom när det går dåligt.

I en handfull fall används ett historiskt dom när support­rarna talar om händelser ­längre tillbaka i tiden: när dom tog hem en cuptitel på 1960-talet eller när dom för flera decennier sedan allt som oftast hade turen på sin sida. Här markerar dom alltså distans i tiden till en period då supportrarna själva inte var med. Vanligare, och kanske lite förvånande, är att dom i stället används när poddel­tagarna pratar om framtiden, till exempel ”det här laget som dom siktar på att ställa upp med”.

De engagerade, och luttrade, supportrarna i poddarna tycks också använda detta framtida dom som ett sätt att förhålla sig till möjliga motgångar. Man är inledningsvis optimistisk: ”det blir väldigt spännande” eller att det ”känns ju som att dom är bra nu”, men konstaterar i nästa andetag att ”det säkert utvecklas så att dom blir totalt överkörda”, att motståndarna ”ändå drar det längsta strået”. Liksom en allmängiltig supportererfarenhet präglas också ett framtida dom av både missmodighet och tillförsikt: ”Nu är jag så här naiv i mitt supporterskap. Nu kände jag lite så här nu börjar man gå och längta igen till 18:59 när man alltid tror att dom ska vinna.”

Några exempel på att supportrarna använder dom efter tillfälliga motgångar hörs alltså inte i poddarna. När en supporter pratar om sitt lag och utbrister: ”Jag vill inte se dom för dom fuckar mitt liv”, så görs det efter säsonger av prövningar – inte efter en tillfällig svacka. Det krävs att laget underpresterar under en längre tid för att supportrarna ibland ska markera avstånd med ett tredjepersonspronomen.

Snarare är det man som irri­terade supportrar tar till för att ifrågasätta lagets och ledningens insatser. Det oprecisa man utgör knappt 10 procent av supportrarnas omtal, och medan det vi gör på plan och i klubben både kan vara bra och dåligt, har det man ägnar sig åt oftast en neutral eller negativ klang: ”Någonstans måste man ju hitta ett sätt att vinna även borta” och ”man låtsas lite grann att man är på rätt väg. Att man gör bra grejer”. Eller som en supporter uttrycker det: ”Vem försöker man lura?”

Oavsett om ett lag ­vinner titlar eller kämpar mot ned­flyttning, står de trogna fansen på läktarna säsong efter säsong. Forskare i psykologi vid University of Kansas, USA, har till exempel visat att i ju högre grad som supportrar uppgav att de identifierade sig med ett lag, i desto lägre grad var de också benägna att låta sitt engagemang påverkas av lagets resultat.

Även den här analysen av hur deltagarna i svenska supporterpoddar språkligt speglar sig i succéer och fjärmar sig från förluster bekräftar att det ska mycket till innan de investerade supportrarna väljer att distansera sig från det egna laget med ett dom. Att samtliga supportrar, även de mest frustrerade och upp­givna, genomgående föredrar ett förenande vi när de pratar om sina respektive lag i ­poddarna, tyder också på att laget och klubben är en integrerad del av den egna identiteten.

De poddande supportrarna är alltså lojalt vi i såväl med- som motgång, man kan signalera missnöje, men dom tar inte ut segern i förskott.

Susanna Andersson är ­doktorand i svenska språket vid Örebro universitet.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.