Varje översättare skapar sitt eget verk

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Inledningsmeningen i Evangelium enligt Johannes är lika betydelsemättad som kryptisk. Men ska man vara petnoga är det bara för en svensk läsare som Johannesevangeliet börjar så. Och knappt ens det: bara för den svenska läsare som läser bibelöversättningen från 1917 och inte till exempel den så kallade Bibel 2000. För där heter det:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.

Nu kan man tycka att det i princip är samma sak. Kanske är skillnaden intressant för en teolog, en språkhistoriker eller en filosof, men alla vi andra har inte tid med sådant, vi står både över och under den sortens nyanser. Möjligen att skillnaden kan vara intressant också för någon som kan jämföra med originalet, det vill säga för någon som behärskar koiné, den form av klassisk grekiska som Nya Testamentet är skrivet på och som för många just ter sig som rena rama grekiskan, se bara:

ἐν ἀρχῇ ἦν ὁ λόγος, καὶ ὁ λόγος ἦν πρὸς τὸν θεόν, καὶ θεὸς ἦν ὁ λόγος.

Det där begriper ju inte vem som helst. Vi får hoppas att översättarna har gjort ett bra jobb. Att det åtminstone är rimligt, det som står där på svenska.

Om vi nu vill se hur detta går till i den skönlitterära praktiken kan vi jämföra ett par översättningar av en och samma text. Vi kan se efter i ett välkänt engelskspråkigt verk som börjar så här:

In a hole in the ground there lived a hobbit.
I en håla i marken bodde det en hobbit.
I en håla under jorden bodde en hobbit.
I ett hål i jorden bodde en hompe.

Översättarna har onekligen hamnat ganska nära varandra. Vid närmare granskning märker man visserligen att inte ens hälften av orden har blivit likadant översatta på tre försök. Så vad som än har hänt har det satt något i rörelse som i ursprungsläget var fixerat. Ja, till och med titeln på detta verk är föränderlig. På svenska har J.R.R. Tolkiens berättelse om den motvillige äventyraren Bilbo hetat:

Hobbiten eller Bort och hem igen
(Erik Andersson, 2007)
Bilbo – En hobbits äventyr
(Britt G. Hallqvist, 1962)
Hompen, eller En resa dit och tillbaks igen
(Tore Zetterholm, 1947)

Huvudpersonen har i sin tur döpts till Bilbo Secker (Andersson), Bilbo Bagger (Hallqvist) respektive Bimbo Backlin (Zetterholm). Och denna förvandlingsbenägenhet är i själva verket typisk för ett verk som översätts flera gånger, nästan oavsett vilket språk det är skrivet på från början. Alla översättarna härmar samma sak, men alla härmar olika. Det märker vi om vi synar en lite längre passage i samma berättelse – exempelvis den berömda scenen med gåtgissningen i Gollums grotta.

Bilbo har just vunnit den obehagliga leken på liv och död och sedan försvunnit i tomma intet. Gollum anar att den oönskade gästen har stulit hans mest älskade ägodel, osynlighetsringen, och håller då följande schizofrena monodialog med sig själv. Hos Erik Andersson, liksom i originalet, markeras det personlighetskluvna draget med styckesbrytningar och anföringstecken:

En gissning, dyrgripen, bara en gissning. Vi vet inte säkert förrän vi hittar den lilla vämjelingen och stryper den. Men den vet inte vad presenten gör, eller hur? Den bara har den i fickorna. Den vet inte och hinner inte långt. Den är vilse, den lässkiga snokiga saken. Den hittar inte ut. Så sade den.

Den sade det, visst, men den är falssk. Den säger inte vad den tänker. Den sade inte vad den hade i fickorna sina. Den vet. Visste vägen in, måsste veta vägen ut. På väg till bakdörren är den. Bakdörren, visst, visst.

”Då fångar vättingarna den. Kommer inte ut den vägen, dyrgripen.”

Sss, sss, gollum! Vättingarna! Ja, men om den har presenten, vår dyrbara present, då tar vättingarna den, gollum! Dom hittar den, dom tar reda på vad den kan. Sedan är vi aldrig säkra, aldrig, gollum!

Samma parti i Britt G. Hallqvists översättning:

Vi gissar det, min ssöte, bara gissar. Vi kan inte veta det förrän vi hittar det rysliga kräket och stryper det. Med det vet ju inte vad man har för nytta av presenten, va? Det kommer bara att ha den i sin ficka. Det vet inte, och det kan inte gå så långt. Det har tappat bort sig själv, det rysliga nyfikna lilla kräket. Det vet inte vägen ut. Så har det sagt.

Det sa så, ja vissst, men det är listigt. Det säger inte vad det menar. Det säger inte vad det har i fickan. Det vet. Det vet en väg in, och det måste veta en väg ut, ja visst. Det går till bakre dörren. Till bakdörren, ja visst!

Vättarna tar det då. Det kan inte komma ut den vägen, min ssöte.

Sss, sss, gollum! Vättarna! Ja, men om det har fått tag på presenten, vår dyrbara present, så lägger vättarna beslag på den, gollum! De kommer att hitta den, de förstår det fina med den.

Vi kommer aldrig att vara säkra mer, gollum!

Sett till de mest rudimentära beståndsdelarna återskapar översättarna samma textparti: ingenting stryks, allting hamnar i ungefär samma ordning. Överlag är de också ganska lika varandra i de stilistiskt neutrala partierna. Men så fort texten blir mer utmanande drar lösningarna iväg åt olika håll. ”Den lässkiga snokiga saken” är för all del ganska likt ”det rysliga nyfikna lilla kräket”, men det är inte alls samma formulering. Och när den sortens olikheter upprepar sig gång på gång, sida efter sida, avlägsnar sig texterna allt längre från varandra och till slut står vi där, inte med ett oföränderligt verk, utan med ett original och två olika versioner.

Och då har vi inte gått in på Tore Zetterholms översättning, där alltihop har komprimerats så till den grad att det är svårt att hitta någon direkt motsvarighet i originalet:

Hompen funderade just på att återvända genom tunneln, för han hade fått alldeles nog av Gollum och det mörka vattenbrynet, när han hörde honom gnälla och klaga i mörkret. Han var på sin ö och nosade av och an och letade efter något och vände ut och in på alla sina fickor.

– Var är den, var är den? hörde Bimbo honom gnälla. Försvunnen, snälle Gollum, försvunnen! Sicken en! Sicken en! Presenten till sötnosen är försvunnen! Sssssssss!

Här är det alldeles uppenbart fråga om en helt ny text. Originalet är så hoppressat att det knappt ens går att ana Gollums personlighetskluvna prat. Också den fysiska världen har förändrats – bland annat har Gollum fått fickor. Det är sådant som händer i översättningar. Man betalar för Tolkien och får oundvikligen någonting annat på köpet. På engelska är berättelsen om Bilbo mer eller mindre fixerad, men i svensk översättning har den uppenbarligen en viss felmarginal (eller vad man ska kalla det) som gör att den kan se ut på många olika sätt. Översättningen har en elasticitet eller förvandlingsbenägenhet som originaltexten saknar.

Det översatta verket är med andra ord föränderligt och förhandlingsbart och läses vanligen helt självständigt från originalet. Denna insikt kan vara svår att förena med vissa behov man har som läsare. En del av njutningen med att läsa en riktigt bra roman är ju det som sker då man fylls av beundran eller högaktning för författarens förmåga att hitta så nyansrika ordvalörer att världen för en stund tycks förklarad, förtrollad, elektrifierad eller åtminstone lite intressantare än nyss. Och så klampar översättaren in och säger: ”Man kan säga så här också!” Genast punkteras hela förutsättningen för vår vördnad: författarens auktoritet, föreställningen om att Verket med nödvändighet måste vara formulerat just så.

När du läser ett verk i översättning påminner situationen i någon mån om den världsbeskrivning som vi kan möta i vissa gnostiska läror. Där anses Gud ha dragit sig undan från världen och lämnat ut människorna till demiurgen, en ondskefull eller ibland välvillig undergud. Ungefär så har också författaren dragit sig undan bakom språkskillnadens rand och lämnat ut romanläsaren till översättandets demiurg, som med varierande framgång försöker hålla fast läsaren i en illusion av originalverket.

Liknelsen har visserligen sina brister, bland annat för att demiurgen ofta föreställs som en ond, sanningsförvrängande bedragare, i vars illusion människorna hålls kuvade och förslavade, och den sortens ambitioner möter man sällan bland översättarna. Men deras hantverk har ofrånkomligen något av illusionstrick över sig. Likt små toffeldjur irrar vi läsare omkring i demiurgens värld och tar den för den enda verkliga: ett självständigt världsallt – och ändå en avbildning.

Demiurgerna (det finns ju flera) uppvisar sinsemellan samma ändlösa variation som bilderna i ett demonologiskt uppslagsverk, där demon A uppträder med kaninöron och fågelben, demon B med elefantsnabel, glasögon och en jättestor mussla på ryggen, demon C med fiskkropp och en trumpet på näsan och så vidare. Vissa beter sig helt självsvåldigt i de världar de efterskapar: de bygger om, river, kastar ut, lägger till en bergskam här, ett innanhav där; andra viker aldrig med blicken från förebilden, de efterskapar den med underdånig vördnad, och när de är klara går det knappt att skilja på urbild och avbild.

Men också då händer det att illusionen rämnar – även i den mest genomskinliga översättning kan det plötsligt spraka till i matrixen. Den som läser flera verk av samma översättare lägger märke till skarvarna: vissa utstickande formuleringar återkommer rakt genom de mest skilda författarskap. En udda ordvändning, ett dialektalt hyss, en viss tendens att breda ut sig eller komprimera texten – författare från vitt skilda tider och språkområden ser ut att dela en unik språklig dna.

När man försöker samla ihop bevis på demiurgens existens ter de sig ofta vaga och är sällan särskilt upphetsande: det kan röra sig om en överanvändning av något grått litet ord (varvid, omsider) eller en underanvändning av någon lämplig grammatisk form (pluskvamperfekt). Det kan märkas i en tendens att utelämna eller inte utelämna hjälpverb. Eller kanske på att alla de irriterande småord, vars stavning vi svenskar aldrig har lyckats fixera och som därför alltid har skrivits antingen i hop eller isär (så som såsom eller i bland ibland), märkligt nog stavas helt konsekvent hos en massa olika författare från skilda epoker.

Sådana bevis för en demiurg-i-litteraturen är förstås inte så slagkraftiga, särskilt inte jämfört med den anslående och självförklarande föreställningen om Gud-i-litteraturen, enligt vilken Karl Ove Knausgård alltid är Karl Ove Knausgård på alla språk samtidigt. Demiurgerna är svåra att upptäcka, inte bara för att de ibland är så skickliga illusionsmästare, utan också för att deras väsen i sig är undanglidande. Men den som söker efter dem hittar snart revorna i illusionsväven.

Det enklaste sättet att upptäcka översättarens specifika fingeravtryck i texten är förstås att jämföra översättningen med originalet: genast ser man att de båda texterna skiljer sig åt. Och den som omedelbart firar triumfer är Felfinnaren, världens sämsta översättningskritiker. ”Titta”, utbrister han, ”här står det ju pronunciare, det borde bli ’yttra’ på svenska, eller kanske ’uttala’, på sin höjd ’säga’, men absolut inte ’mumla’ som det står här!” – Nä, nä. Men vad vet du, kära Felfinnare? Just här har kanske översättaren kompenserat, återinfört någon nyans som det inte var möjligt att ge utrymme åt tidigare? Eller så skulle ’yttra’ ha blivit för iögonfallande, ”alltför troget”, det vill säga stilistiskt tvärfel? Kanske gäller helt andra regler för ’yttra’ i svenskan än för pronunciare i italienskan?

Felfinnaren överblickar aldrig texten lika bra som översättaren, ändå är han förvissad om att han skulle ha gjort allting mycket bättre. Men vad skulle egentligen hända om Felfinnaren översatte texten? Skulle det uppstå ett facit? Skulle verket få en definitiv form på svenska? Knappast. En översättning är ett resultat av en lång rad beslutssituationer där lösningarna långt ifrån alltid har varit självskrivna; det är korsväg efter korsväg efter korsväg, och när översättaren äntligen kommer fram har hon tagit en rutt som ingen annan kunde ha tagit.

Se till exempel hur våra översättare har hanterat nedanstående inledningsrad till Thomas Manns berättelse Tonio Kröger:

Die Wintersonne stand nur als armer Schein, milchig und matt hinter Wolkenschichten über der engen Stadt. Naß und zugig war’s in den giebeligen Gassen, und manchmal fiel eine Art von weichem Hagel, nicht Eis, nicht Schnee.

Die Schule war aus.

Här finns några partier som verkar enkla, som den sista meningen, och några som verkar svåra, till exempel det där giebeligen Gassen – vad är det egentligen? En ordagrann översättning skulle bli ungefär ”gavliga gator”, men det finns ju inte. Ska det vara ”gator med gavlar”? Men det är väl hus och inte gator som har gavlar? Ska det då vara ’gator kantade av höga husgavlar’?

Vi får se.

Bonniers husöversättare Walborg Hedberg översatte stycket så här 1922:

Vintersolen stod blott som ett svagt sken, mjölkvitt och matt, bakom molnmassorna över den gamla staden. Fuktigt och dragit var det på de trånga gavelprydda gatorna, och litet emellanåt föll något liknande mjukt hagel, icke is och icke snö.

Skolan var slut.

Det där gjorde hon väl bra? Det ”mjuka haglet” är ju svårt att begripa vad det är, men Hedberg får det att låta helt naturligt. Felfinnaren upptäcker förstås att staden är ”gammal” – hos Thomas Mann står det faktiskt eng! Alltså ’trång’, eller möjligen ’trångbodd’. Det ordet har Hedberg flyttat till nästa mening. Varför? Vi kan bara gissa, men nog låter hennes lösning lite mer autentisk på svenska än ”trång stad”? Däremot är det inte så lyckat att gatorna är ”gavelprydda”, för inte pryder man en gata med en gavel? Möjligen har gatan utsmyckade gavlar, men då får man väl skriva det. Och den till synes enkla, sista meningen – känns den inte lite stubbad? ”Skolan var slut.” Säger man så? Var den då slut för dagen eller för terminen?

Tonio Kröger översattes igen 1937, den här gången av Teresia Eurén (1869−1952), som var mindre av en massproducent av kvalificerade texter och mer av en ambitiös, intellektuell skriftställartyp. Thomas Mann borde passa henne. Så här blev det:

Vintersolen stod endast som ett kraftlöst skimmer, mjölkfärgat och svagt, bakom molnlagren över den trånga staden. Vått och dragigt var det i dess gränder, mellan gavelhusen. Då och då föllo ett slags mjuka hagel, inte iskorn, inte heller snöflingor.

Skolan var slut för dagen.

Visst blir det lite bättre med tillägget på slutet, att skolan är ”slut för dagen” och inte bara ”slut” i största allmänhet? En del av Euréns översättarkolleger i dag kanske har invändningar eftersom lösningen lägger till något som inte riktigt står där i originalet, för så ska man helst inte göra numera. Men hur är det då med lösningen ”trång stad”? Det är ju ordagrant vad som står där, men är det riktigt helgjutet? Kan en stad vara ”trång”? Eller skulle det vara ”kyffig”? – ”Gavelhus” är i alla fall bra, det är så klart det som avses! Hus med ingång från kortsidan = gavelhus. Men nu har Felfinnaren upptäckt att Eurén, för att bygga detta ”gavelhus”, har varit tvungen att förändra meningsbyggnaden och dela upp tyskens ”gavliga gränder” så att det blir ”gränder, mellan gavelhusen”. – Så får man inte göra! – Tja, får och får. Man måste lösa uppgiften, bestämma sig. Gör det bättre själv.

Men här då?

Vintersolen stod som ett fattigt sken, mjölkvitt och matt, bakom molnmassorna över den gamla staden med dess smala gator och hopträngda hus. Det var tyst och fuktigt på gatorna mellan de utåtvända gavlarna, och då och då föll ett slags mjukt hagel som varken var is eller snö.

Skolan var slut för dagen.

Nils Holmberg (1891−1977) – ännu en av Bonniers husöversättare – har i detta lilla utdrag från 1952 givit prov på åtminstone två av sina särdrag som översättare: tendensen att bygga ut och tendensen att slarva. Manns ”trånga stad” byggs ut med bortåt tio ord, som visserligen förklarar platsen rätt bra, men till förlust av textens täthet och karaktär. Och ”utåtvända gavlar”? Man undrar i så fall om det finns inåtvända gavlar?

Vintersolen syntes bara som ett torftigt sken, mjölkigt och matt bakom lager av moln över den trånga staden. Vått och dragit var det i gavelhusgränderna, och emellanåt föll ett slags löst hagel, inte is, inte snö.

Skolan var slut för dagen.

Linda Östergaards översättning från 2019 återvänder till ”den trånga staden”, som ju ordagrant är vad som står i originalet. Men varför? Kanske för att vi i vår upplysta tid har fått lära oss att en översättare bör ligga mycket nära originaltexten och aldrig får ta sig friheter av det slag som Holmberg gjorde nyss – han verkade nämligen i en mer tillåtande tid då det var mer acceptabelt att en översättare broderade ut i texten. Östergaard återupprättar också ”gavelhusen”, dessutom i en fin, äktsvensk hopskrivning: ”gavelhusgränder”.

Så förvandlas Thomas Manns stad i de dolda gudarnas händer.

Den görs mer eller mindre begriplig, mer eller mindre levande för olika läsare i olika tider. Felfinnaren muttrar säkert på nytt och har kanske börjat slipa på en egen lösning som ska göra alla andra varianter överflödiga. Men utifrån exemplen ovan får man väl gissa att också hans förslag, om det blir klart (det blir det inte), kommer att utgöra ytterligare en variant, inte ett slutgiltigt facit, och att den varianten också kommer att spegla såväl Felfinnarens ettriga lilla person som den tid han verkat i.

”För att förstå vad översättaren egentligen har gjort är felsökandet ord för ord sällan relevant”

För att förstå vad översättaren egentligen har gjort är felsökandet ord för ord sällan relevant. I en text som omfattar några hundra tusen ord går det inte att lyfta ut ett enda och säga: ”titta här, vilket konstigt ord!” – och sedan förbigå den stilistiska helheten med tystnad. För i själva verket är det ju där, i den stilistiska helheten, som översättaren verkligen framträder. Felfinnaren tror förstås att översättaren sticker fram sitt otillbörliga nylle bara på de ställen där det går att upptäcka något himlaskriande fel; men översättaren har ju skapat alltihop, vartenda ord, också allt det där som Felfinnaren utan att blinka accepterar som författarens skapelse (som det också är).

Den som på allvar vill jämföra original och översättning behöver påminna sig om att en översättning alltid är en uttolkning och inte kan vara samma text som originalet. Att söka efter ”fel” och påtala tveksamma uttolkningar av enskilda ord blir i det läget ofta trivialt och ointressant, för översättarens omarbetning av texten är ju så mycket mer omfattande. En bedömning av en översättning bör rimligen förhålla sig till helheten, inte till lösryckta detaljer. För det är där, i helheten, som demiurgens drag verkligen framträder.

Nils Håkanson är författare, översättare och forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon.