Vågor + stamträd = BAKTERIER

Ofta pratar vi om att olika språk är besläktade med varandra. Släktskap mellan olika språk är också ett klassiskt forskningsområde. Men det är kanske inte helt uppenbart vad det betyder när man säger att språk är släkt. Man skulle ju kunna tänka sig att se finska och svenska som släktingar; i finskan räknas de svenska och nordiska lånorden i tusental, och flera uttalsdrag i finlandssvenskan är påverkade av finskan. Kanske går detta förhållande att likna vid ett äktenskap, men det är inte riktigt det vi menar med släkt i språksammanhang. Finska är ett finsk-ugriskt språk som tillhör den uraliska språkfamiljen medan svenska är ett germanskt språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen.

Den stående liknelsen i dessa sammanhang är i stället mödrar och döttrar. Vi tänker oss att urindoeuropeiskan blev moder till ett antal döttrar, bland dem de urgermanska, urbaltoslaviska, urkeltiska och uritaliska språken. Sedan blev dessa i sin tur mödrar till nya dotterspråk, vilket ska tolkas som att moderspråken utvecklade dialekter som med tiden blev så olika att de kan betraktas som skilda språk. Italiskan splittrades till exempel i latinet och dess systerspråk oskiska och umbriska. De två sistnämnda dog sedermera ut, men latinet lever kvar i sina döttrar katalanska, rätoromanska, galiciska med flera.

När vi säger att två eller flera språk är släkt menar vi alltså att de har ett gemensamt ursprung. Detta brukar åskådliggöras med att man ritar mer eller mindre prunkande stamträd där förgreningarna symboliserar relationerna mellan språken. Detta tankesätt kallas gärna för stamträdsteorin, även om det strängt taget inte är någon teori, utan snarare en modell.

När man ritar ett stamträd tar man fasta på delade novationer, det vill säga att någon typ av språkförändring ägt rum i ett moderspråk och att denna sedan går i arv till dotterspråken.

Ett exempel är en av paragraferna i Grimms lag om ljudförändringar: ett indoeuropeiskt [p] övergick i något skede – kanske på bronsåldern – till ett germanskt [f]. I tabellen ser vi ett antal så kallade arvord i svenskan och tyskan – där alla börjar med [f]-ljudet (oavsett stavning) – samt besläktade lånord i svenskan från latinet och grekiskan – där det indoeuropeiska original-[p] är bevarat, eftersom lånen kom in i svenskan alldeles för sent för att påverkas av förskjutningen från [p] till [f].

Detta [f] är en av de omständigheter som gör att vi säger att de germanska språken är släkt. En annat familjedrag finner vi i den svaga verbböjningen, som är ett exklusivt germanskt påhitt (det vill säga en novation). Denna innebär att ett av våra sätt att uttrycka dåtid är att lägga på ett -de eller liknande i slutet av verbet, som i danska havde, nederländska had och gotiska habaida.

Vad som inte är lika intressant för stamträdsmålare är delade arkaismer, det vill säga för två eller flera besläktade språk gemensamma ålderdomligheteter som försvunnit i andra besläktade språk. När vi noterar att isländskan och engelskan har samma inledningsljud i þrír och three förklarar vi det med att läspljudet – som med fonetisk skrift betecknas [θ] – fanns redan i den urgermanska ljuduppsättningen. Indoeuropeiskt [t] övergick till germanskt [θ] samtidigt som [p] blev [f].

Sedermera har alla andra språk i familjen gjort sig av med ljudet. Det vore olyckligt om vi för den skull fick för oss att rita ett träd med isländskan och engelskan på en gren, och de övriga germanska språken på en annan. Isländska och engelska är förstås släkt med varandra, men inte mer än med andra germanska språk. Inte heller är älvdalskan extranära släkt med isländskan för att båda språken har grammatiska drag som gått förlorade i norska och svenska. Båda språken har till exempel bevarat dativböjning, som i älvdalska stuolem och isländska stólnum, ’stol’.

Det är inte svårt att hitta dativ i äldre svenska texter – i Gustav Vasas översättning av Nya testamentet från 1526 hittar vi ”Och vthaff stolenom vthgingo liwngeeld, tordön och röster” – så vi kan tryggt fastslå att det där inte är något älvdalskan och isländskan har utvecklat på en egen liten kvist, och bortser alltså från dativ när vi ritar vårt träd.

Stamträdsteorin har förstås inte fått stå oemotsagd. Att språk påverkar varandra mellan kvistar och grenar och rentav stammar blir uppenbart om vi tar en titt på ordförrådet. Det är kanske inte helt lätt att genomskåda att ord som präst (ursprunget är grekiskans presbyteros), skorsten (från lågtyskans schornstein) och borgmästare (med rötter i lågtyskans borgermester) är inlånade, men mer lärdomsklingande lån som transsubstantiation (latin), palimpsest (grekiska) och sfragistik (grekiska) framstår väl som avgjort exotiska.

Även inom grammatiken kan språken ha inflytande på varandra. Ett exempel är hur svenskan i detta nu håller på och inlemmar diverse engelska påfund. Lite äldre läsare tycker kanske att en mening som ”Det brukade ligga en godiskiosk här när jag var liten” är besynnerlig. Var det månne en ambulerande kiosk som återkom med jämna mellanrum? Många av dagens unga förstår nog direkt att kiosken fanns på plats permanent då det begav sig. Här har alltså den engelska dåtidskonstruktionen ”There used to be a candy shop” obemärkt smugit sig in i svenskan.

Att uttalsdrag kan föras från språk till språk är också lätt att hitta exempel på. En gång i tiden spred sig det så kallade skorrande r från, får man anta, Frankrike och Tyskland via Danmark in över Skandinaviska halvön. Vågrörelsen avstannade på svensk sida efter att ha nått upp ungefär till Vättern, men fortsätter i detta nu norrut genom Norge.

Sådana kontaktfenomen låter sig inte så gärna beskrivas med hjälp av trädmodellen. I stället kan man då vända sig till vågteorin och tillgripa en annan metafor, där man ser på språklig förändring som att språkdrag sprider sig som ringar på vattnet åt alla håll. Ett aktuellt exempel är det surrande så kallade Lidingö-i. Länge fungerade detta uttal som en signal om att talaren var hemmahörande i de bättre bemedlade områdena i Stockholmstrakten, men draget förefaller nu sprida sig över allt större områden. Varifrån ljudet från början kommer är inte klarlagt.

Vi har alltså två konkurrerande metaforer. Man kan sammanfatta det som att stamteorin är vertikal till sin natur: språken kommer från en gemensam rot och utvecklas uppåt under ständiga förgreningar, medan vågteorin i stället betonar den horisontella aspekten hos språken och deras ömsesidiga påverkan. Båda synsätten är riktiga, men risken är att de uppfattas som oförenliga, vilket inte alls är fallet. Låt oss därför slå ihop de vertikala och horisontella synsätten i en förenad metafor: välkommen till bakterieteorin!

Hur förökar sig bakterier? De delar sig i två. För det mesta blir de två nya individerna identiska med varandra, men då och då inträffar mutationer, vilket efter ett tag gör att det som ursprungligen var en art nu har splittrats i två. Det här känner vi igen från oss djur. Vi människor befinner oss på en stor gren som kallas tetrapoder (fyrfota landdjur), där en lite mindre gren hyser däggdjuren. Här finns en aningen tunnare gren där vi hittar de placentala däggdjuren (som har moderkaka). Om vi hoppar över några led tillhör vi sedan – i minskande kvisttjocklek – primater, hominoidea (människoapor och gibboner), hominidae, homininae, hominini, släktet Homo och slutligen vår egen art Homo sapiens.

Vi kunde visserligen få fertil avkomma både med neanderthalare och denisovaner, men där tar det stopp. Vi har inte haft något genutbyte med schimpanserna på några miljoner år, så vi sitter taxonomiskt sett fast på varsin gren. Stamträd utgör alltså en finfin illustration över våra och övriga apors samt – delvis – bakteriernas släktskapsförhållanden.

Men bakterierna nöjer sig inte med att delas och sedan ta farväl av varandra för evigt. De har nämligen förmågan att efter enorma tidsdjup träffas och utbyta genetiskt material med varandra. En bakterie som råkar stöta på en oerhört avlägsen släkting kan alltså bjuda denna sin miljonmänning på en dos dna. Detta är till exempel ett viktigt sätt att sprida anlagen för antibiotikaresistens. Företeelsen kallas horisontell genöverföring; det handlar alltså om egenskaper en bakterie tillskansar sig under sin levnad (och som den sedan för vidare till kommande generationer på sedvanligt vertikalt sätt).

Likheten med vågteorins bild av hur språkliga drag sprids är uppenbar. Lånord, grammatiska strukturer och fonologiska drag hoppar som bakteriegener mellan grenarna lite som de behagar, utan att ta hänsyn till släktskap. Ett sådant drag är främre rundade vokaler – [y] som i smyg och [ø]som i bröd – som i stora delar av Eurasien återfinns i indoeuropeiska språk som bretonska, franska och svenska, samt i uraliska språk som ungerska och finska, och dessutom i mongolspråk och turkspråk, utan att några av dessa språkfamiljer har påvisbart släktskap. Att vokalerna i fråga har denna utbredning tror vi beror på språkkontakt, eller med andra ord horisontell överföring.

Språk fungerar således precis som bakterier, i det att de kombinerar stamträds- och vågteorierna på ett finurligt sätt.

En traditionell språkhistoriker betraktar de nordiska (det vill säga nordgermanska) språken enligt stamträdsteorin och placerar norska, isländska och färöiska på en västnordisk gren, medan svenska, danska – och vanligen gutniska (som språket på Gotland brukar kallas i de här sammanhangen) – får sitta på en östnordisk gren. Detta kan te sig lite besynnerligt för den som någon gång ägnat sig åt internordisk kommunikation.

Att en genomsnittlig svensk i dag har avsevärda problem att förstå en islänning stämmer bra med trädmodellen, men den allmänna känslan är nog att vi känner oss lite mer avslappnade när vi snakker med en västnordisk Oslobo än med en köpenhamnare – eftersom danskan ju sägs vara vår östnordiska kompis. Detta skenbara mysterium klarnar när vi tillämpar vågteorin: språken har genom fonologiska, lexikala och grammatiska strömmar, bränningar och dyningar påverkat varandra genom århundradena på ett sätt som gör att det metaforiska trädets rena linjer har kommit att mer likna ett rokokoverk, med de västnordiskt norska och östnordiskt svenska kvistarna tätt sammanslingrade.

Kombinerar man stamträdsteorin med vågteorin får man alltså en bakterieteori, vilken gör gott för vår förståelse av språkförändringsprocesser.

Martin Persson är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.