Våga vägra döden

”Döden, döden.” så inledde Astrid Lindgren telefonsamtalen med sina systrar, för att ha ämnet avklarat. Hon var ovanlig, eftersom hon kallade döden vid dess rätta namn. Annars är det kännetecknande för laddade ämnen att det skrämmande namnet ska undvikas. I sina böcker laborerade Astrid Lindgren med metaforer och liknelser, som Nangijala, Landet i fjärran och Sunnanäng. Och i det fallet gjorde hon som de flesta: hon skrev om döden utan att använda ordet.

Döden är – i vilken form den än nämns – det främsta temat i konsten. Den stora gåtan, den som alla levande måste förhålla sig till. Hur vi talar om dödens gåta verkar följa vissa strategier. Den första strategin är att förneka dödens tvång genom att göra den till något vi själva kan påverka. Den andra är att förneka dödens allvar genom att göra den till något vardagligt. Den tredje är att förneka ovissheten, genom att peka ut platser efter döden. Dessa tre strategier samverkar ofta med varandra.

Det första faktumet vi förnekar i språket gäller att döden är en passiv övergång. Vare sig vi vill det eller inte, kommer döden till slut. (Denna passivitet kan förstås sättas ur spel om någon väljer att avsluta sitt liv genom självmord.) För de flesta är utträdet lika passivt som ingången: det bara sker. Inom språkvetenskapen skiljer man mellan verb med så kallad agentivitet och verb utan. Agentivitet kan översättas med vilja, mål och makt att påverka sina handlingar. Gå är ett verb med agentivitet. Ett verb som saknar agentivitet är tappa. Det är en process som sker utan att det finns en koppling till en persons vilja. Verbet dö saknar på samma sätt agentivitet. Men när vi talar om döden, använder vi trots detta gärna verb som har agentivitet. Ett vanligt uttryck är gå bort. Gå har ju agentivitet, och framställer därmed döden som om det var något som personen själv kan påverka. Samma metafor finns i den kända psalmen 619, ”Jag går mot döden var jag går”, och vi kan också tala om döda personer som att de är bortgångna. Vi förnekar dödens våldsamma tvång med hjälp av verb som får det att låta som något som den döda valt.

Det andra faktumet vi bestrider är att döden är en stor och avgörande händelse – både för den som drabbas och för de anhöriga. Även om alla ska dö är det inte trivialt. Döden är ofta förknippad med ångest och förtvivlan, ändå finns det många uttryck som framställer döden som något vardagligt. Dessa uttryck handlar om saker som vi gör varje dag. Hon har ställt tillbaka tofflorna. Han har kilat runt hörnet. Varför talar vi om döden så? Stilfiguren kallas litotes, eller med ett annat ord, underdrift. Underdriften kombinerat med de högst vardagliga situationerna ger en humoristisk ton. Humor är avväpnande, och när vi talar om allvarliga saker kan ett skratt hjälpa oss på vägen.

Det finns även andra metaforer som tar fasta på det vardagliga, men utan det humoristiska. Det är bilder som utnyttjar dygnsrytmen. I dödsannonser ser vi att någon har stilla insomnat. Att likna död vid sömn är ett mönster som förekommer i de flesta språk. Det finns fler metaforer som faller tillbaka på dygnsrytmen. Mörker, som kommer på natten, förknippas också med död. Vi har metaforer som vända ner facklan och att slockna. Som exempel kan man titta på Erik Johan Stagnelius Till natten (1816):

Redan med Cynthias lampa i hand, omglimmad av stjärnor,
Kommer du, vänliga natt, åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte dig går och sömnen, av vallmo bekransad,
Lekande drömmars tropp följer ert segrande tåg.
Heliga natt, i din famn jag med lågande känslor mig kastar,
Uslingens enda skatt, slavarnas frihet du är.
Dölj mig för människors syn, bjud människorösterna tiga
Och på moderlig arm vagga ditt gråtande barn.
Kan du ej hela de blödande sår mig dagen har givit,
Klaga min smärta för dig skall du ej neka likväl.
O att du evig blev! Men allt är förgängligt i tiden,
Vågorna skifta ej så fjärran på sjöarna om.
Snart är ditt välde förbi, snart strålar den rosiga Eos,
fordom min glädje och nu fasans och sorgernas bud.
Dock, jag känner en natt, som aldrig sig ändar, en vila,
aldrig av spöken störd, aldrig av drömmarnas här.
Mäktige gudar, unnen mig den! Snart, snart mig den unnen!
Icke en annan bön har jag att ställa till er.

I dikten skildras först sömnen som en fristad från en svår tillvaro. Sömnen är ”av vallmo bekransad” vilket kan tolkas som morfinrus, ett lugn med sköna drömmar. Sömnen liknas därefter vid en mammas famn och vid en läkande kraft. Diktjaget önskar att natten ska bli evig, men alltför snart kommer ”den rosiga Eos”, det vill säga gryningsljuset, som förr varit jagets glädje men nu har blivit hans fasa. Som ett alternativ till detta hårda liv hägrar därför ”en natt, som aldrig sig ändar” – döden. Jaget ber att de mäktiga gudarna ska unna honom den, eftersom ”icke en annan bön har jag att ställa till er”.

Dikten har fortfarande giltighet i dag, 200 år senare. Troligen är vi flera med någon i vår närhet, någon som mot slutet av livet bett om att få slippa vakna nästa morgon.

Vid sidan av dygnets metaforer, talar vi även om årets växlingar när vi närmar oss döden i vardagligt tal. Att kallna är ett uttryck för att dö, och livets höst är ålderdomen. Också i en religiös sfär återfinns denna rytm. Enligt den grekiska mytologin finns årstiderna eftersom gudinnan Persefone tillbringar halva tiden i dödsriket Hades och halva tiden på jorden. Denna cykliska rytm förespeglar oss att det kommer en ny tid efter döden, då ljuset och värmen återvänder.

detta leder oss över till det tredje faktumet som språket förnekar, nämligen att vi inte vet var vi hamnar efter döden. Trots detta finns många uttryck med en angiven plats. Dessa talesätt bygger på religiösa föreställningar, som gå till Gud, som fortfarande på 2000-talet är ett vanligt sätt att uttrycka sig. ”Vad är döden?” är en av de centrala frågorna som religionen ägnar sig åt. Olika tiders trosinriktningar ger skilda svar. Följande citat är från en kristen begravning i slutet av 1600-talet och ingår i ett så kallat gravtal, ett tal som hölls av präst, klockare eller annan lekman.

De wijse Hedningars och de Ægyptiers Mening trodde
at de Siälar
hwilka Lärdom och Dygd här hafwa förlustat
straxt wordo
när de utur sine Kroppar wandrade
opp i Stiernefältet uti Planeternas Lius försatte; Wij wetta med fast bättre Grund
hward denne Siäl wägen tagit: Denne oförgänglige Siäl är nu widt öfwer Stiernorna
och opp öfwer alt Effterberöms höge Spitz och Klint
til sitt sanfärdige Ursprung
in uti den Saliga Ewigheten stijgen och oppflugen
där hon Tijd och Undergång tråtzar

I talet återges hur egyptier trodde att människans själ åkte upp i rymden och omvandlades till planeters ljus, men att kristna ”med bättre grund” vet vart själen verkligen tagit vägen: den har svävat vitt över stjärnorna och flugit upp till den saliga evigheten, där den trotsar tid och undergång.

Många dödsmetaforer fokuserar på att en förflyttning äger rum. Vi ser det i uttryck som den sista resan. Detta språkbruk möter vi i dödsannonser, där det påstås att den döda fortfarande finns kvar på platser nära de levande: ”Gråt inte vid min grav. Jag finns inte där. Jag finns i solens spegelblänk på fjorden. Jag finns i vindens lek över sädesfälten.”

En läkare berättar om intensivvårdsavdelningen på Karolinska sjukhuset, sent 1960-tal. Där sade läkarna om patienter som var döende: ”Han seglar i natt.” Båten förutsätter vatten. Uttrycket speglar en annan religiös föreställning i den grekiska mytologin. Där menade man att den döda färdades över floden Styx, där färjkarlen Karon tog betalning för överfarten till Hades. Betalningen var ett mynt, en så kallad obol, som grekerna lade under tungan på den döda. Det berättas att sjömännens guldring i ena örat skulle fungera som en obol om döden tog dem utan att de anhöriga kunde göra i ordning kroppen.

Resan bort kan ibland ses som resan hem: han har fått hembud. Metaforen tar upp idén om att paradiset är vårt verkliga hem och att vi bara vistas på jorden som ett slags inledning på den himmelska tillvaron.

Dessa tre strategier, att förneka dödens tvång, att förneka dödens allvar och, slutligen, att förneka ovissheten om var vi hamnar, verkar effektiva och trösterika. Detta eftersom de hjälper oss att handskas med vår oro och att närma oss den stora mystiken kring döden.

Och medan tid är kan vi kanske försöka leva väl och göra gott. Ingenting kan ändras efter döden. Som det står i Eddan: ”Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man.”

Anna Vogel är forskare och lärare vid Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet.