Uh är inte så dumt

Nio är antalet uh, engelskans motsvarighet till svenskans eh, som den tidigare presi­denten Barack Obama yttrade inom två minuter under en presidentvalsdebatt 2012. Andra som har räknat Obamas uh – som Mark Liberman, lingvist vid University of Pennsylvania, USA – kom fram till att uh och um, tveksamhetsmarkörer som lingvister kallar fyllda pauser, utgjorde drygt vart nittonde ord under en intervju. Tidigare presidenten Donald Trump använde däremot sällan fyllda pauser över huvud taget – så lite som vart hundrasjuttonde ord under en liknande intervju.
Med tanke på att Obamas förmåga som talare får mycket beröm medan Trumps vältalighet inte är lika hyllad – vad går det att säga om den här stora, eh, obalansen?
Under vanliga om­ständig­­heter kanske inte så mycket. Men när president­vals­kampanjen i USA blir allt intensivare kan du räkna med att vissa tittare och politiska kommentatorer kommer att kasta sig över varje yttrande på jakt efter ledtrådar om hur kandidaterna kan tänkas sköta sig som partiets kandidat.
Och ju längre kampanjen pågår kan vi förvänta oss mer om Joe Bidens talspråk som en återspegling av hans kompetens – i stil med krönikören i New York Post som avfärdade presidenten som den ”underbara trollkarlen av ah och um”. Men tänk om det är så att lite tvekan inte är så illa?

I mitt arbete som lingvist och författare av boken Like, literally, dude – arguing for the good in bad English avslöjade jag överraskande bevis för att fyllda pauser inte är det tecken på inkompetens och avsaknad av vältalighet som dessa tros vara. Faktum är att forskning tyder på att fyllda pauser ofta hjälper ­förståelsen. Studier av användningen visar också varför vi uttrycker oss så och vem som är mer benägen att använda fyllda pauser.
Forskning om språk som engelska, nederländska, tyska, danska och norska visar att uh och liknande ljud oftare yttras av män och äldre människor medan um och liknande ljud är en uppåtgående trend bland kvinnor och alla som är tillräckligt gamla för att inte minnas en tid före Tiktok.
Och så finns det geografiska prefe­renser. Människor från södra USA och New England i nordöstra USA tenderar att säga uh medan människor från mellanvästern föredrar um – åtminstone på X (tidigare Twitter).
Kanske än mer överraskande är att när någons utbild­nings­nivå och socioekonomiska status stiger så antyder forskningen att frekvensen av um och uh gör detsamma. Inte desto mindre har fyllda pauser länge behandlats som en förbannelse för någon som talar inför publik och ett tecken på ångest.
Men psykolingvister som studerar fadäser i talspråk anser att mycket tyder på motsatsen. Fyllda pauser handlar mindre om våra tal­språkliga vedermödor och mer om att signalera kommande lingvistisk och semantisk komplexitet. Um och uh dyker alltså upp eftersom vi fortfarande arbetar med att planera och genomföra nästa sak vi vill säga.

Detta betyder att fyllda pauser ofta visar sig uppstå just innan talare beskriver svårare eller mer abstrakta fenomen eller vid användning av mindre bekanta eller ovanliga ord. Antalet uh och um ökar också när en talare inleder en mening eftersom den då utformar hela meningens struktur.
Användningen ökar även när det finns ett antal konkurrerande ord att välja mellan, som vid valet bland nya och politiskt fördelaktiga adjektiv för att beskriva ekonomins hälsotillstånd eller en åldrande motståndare.
Dessa används samman­fattningsvis i situationer som kräver mer eftertanke. Det är exakt dessa lingvistiska ut­maningar som politiker möter i en debatt när frågor som kräver komplex terminologi och strategiska ordval besvaras.

Ibland köper um och uh helt enkelt processtid åt en talare för att fundera ut vad den ska säga när den är osäker. Att ta en verbal paus i stället för en tyst sådan gör det kristallklart att talaren tänker fortsätta bidra till samtalet – vilket är särskilt viktigt i en debatt där taltid är motsvarigheten till politiskt guld.
Värt att notera är att ut­över att hjälpa talare att komma på vad som ska sägas så gör um och uh också lyssnaren en tjänst genom att upp­märksamma den på faktumet att det blir en fördröjning och uppmanar den att lyssna noga eftersom något som är svårare att förstå är på väg.
Det här signalerandet hjälper lyssnare att förstå vad du säger. Det beror på att vi – även efter våra tonår – fortfarande är ganska lata lyssnare. Att lägga till ett um eller uh kan hjälpa talaren med att få lyssnaren att slita sig från sin telefon eller andra distraktioner och uppmärksamma den på faktumet att något nytt och svårt är på väg.

Om vi till exempel hade haft ett samtal om katter och jag skulle inleda en ny mening med att säga ”Ka…” så säger psykolingvistiska rön att din hjärna går direkt till katt utan att vänta på att höra resten av ordet. Men om jag faktiskt skulle säga kamel? I så fall blir du överraskad. Men om jag först skulle infoga en fylld paus, som ”en, eh, kamel” så identifierar lyssnare mycket snabbare ett nytt ord i meningen eftersom tvekljudet verkar göra oss uppmärksamma på att vi ska förvänta det oväntade.
Ett annat plus? Lyssnaren skulle med större sanno­likhet kunna minnas att vi talade om kameler senare eftersom en föregående fylld paus också har visat sig ha en positiv inverkan när det gäller att känna igen och komma ihåg ord.

Varför har då en ­talspråksegenskap – som signalerar djupa tankar och hjälper lyssnare att förstå vad människor säger – så dåligt rykte?
Förmodligen på grund av sällskapet den uppträder i. Fyllda pauser har ofta gruppe­rats med andra egenskaper inom det som ibland kallas disfluent tal, alltså sådant som inte uppfattas som flytande – som upprepningar, tillfällen där någon slinter med tungan och omstarter som ”v, va”.
Den freudianska synen på sådana talspråkliga tics som symtom på omedvetna bekymmer och begär präglade mycket av den tidigare forsk­ningen om sådana drag. Även om tidig psykologisk forskning inte kunde visa att fyllda pauser korrelerade starkt med ångest så blev stigmat kvar och påverkar både vanliga människor och presidenter.

Joe Biden har till exempel kritiserats för kombinationen av fyllda pauser, upprepningar och omstarter som har skyllts på en lång rad faktorer – allt från åldersrelaterad förvirring till ångest för att tala inför publik.
Det är visserligen sant att äldre talare tenderar att använda fler fyllda pauser än yngre talare, vilket skulle kunna vara förknippat med en åldersrelaterad nedgång i arbetsminne. Biden stammar också vilket kan påverka bruket av fyllda pauser på ett sätt som gör det svårt att jämföra hans användning av sådana jämfört med andra presidenter.

Oavsett om vi gillar det eller inte så är verkligheten sådan att vi alla fyller ut våra pauser då och då. Som vi kan se i jämförelsen mellan Obamas och Trumps frekvens av fyllda pauser så har vi också ett unikt pausmönster som fungerar som en signatur. Med andra ord, somliga av oss är – för att uttrycka det med en pausforskares ord – rejäla hummare medan andra undviker att humma.
Det som däremot inte förändras är att hummandet signalerar att kognitiv tyngd­lyftning väntar framöver. När vi kommer in i perioden av kampanjmöten och debatter i samband med presidentvalet så skulle vi kanske kunna förbise pausen när vi be­stämmer hur vi ska skilja på goda och dåliga kandidater.

Valerie M. Fridland är ­professor i lingvistik vid University of Nevada, USA.

Artikeln är tidigare publicerad i The Conversation.

Översättning: Anders Svensson

Läs mer: Trump säger det igen, igen och igen