Två språk två försvar

Uttrycket fit for fight är ganska vanligt i Sverige, ibland med tillägget ”som man säger på engelska”. Men en engelsman som bor i Sverige kommenterade saken: ”The problem is we don’t.” Britterna skulle inte ta uttrycket fit for fight i sin mun, utan skulle i stället snarare säga ready to go. Det engelska uttrycket fighting fit är däremot det som ligger bakom den ”svenska” varianten.

När en nederländare talar om hot item skulle en engelskspråkig person troligen säga important issue. En nederländare kan också säga något i stil med De afspraak is gecancelled, ’träffen har ställts in’. Gecancelled är ett engelskt lånord, utsmyckat med förstavelsen ge-, som anger perfekt particip, det vill säga dåtid. I Nederländerna kan man också höra en mening som De tickets zijn in presale, ’biljetterna kan köpas i förväg’, där engelskans tickets och presale används i stället för nederländskans kaartjes och voorverkoop.

Allt detta är exempel på att engelska uttryck används oöversatta både i nederländskan och svenskan. Men i sina nya språk har uttrycken också fått en något avvikande betydelse än de har i engelskan. På nederländska kallas detta fenomen nederengels eller dunglish. På svenska motsvarar det svengelska eller swenglish. Sådana här språkblandningar uppkommer inte utan att engelskan är mycket närvarande i vardagen. De länder där svenska och nederländska talas brukar också utpekas som länder med goda engelskkunskaper i befolkningen generellt.

Nederländskan och svenskan är nära släkt med varandra. Båda är germanska språk och det finns stora likheter i grammatik och ordförråd. Man kan till exempel jämföra det svenska Vi läser en bok, med det nederländska Wij lezen een boek.

Både svenska och nederländska är också starka, gynnade och välmående språk. Det betyder att det finns många talare jämfört med de flesta andra språk, att språken är erkända som nationalspråk i självständiga stater, att de är standardiserade, dokumenterade och vetenskapligt studerade. De används också inom i stort sett alla samhällssektorer och de förs vidare till kommande generationer. Dessutom är de pluricentriska, det vill säga officiellt språk i fler än ett land. Nederländskan delas mellan Nederländerna och Belgien, svenskan mellan Sverige och Finland. Men det finns också en hel del olikheter – inte bara i uttal. Nederländskan är med cirka 23 miljoner talare mer än dubbelt så stor som svenskan. Sverige ligger i Europas utkant, medan nederländskan talas i nära kontakt med kontinentens största och starkaste språk: tyska, franska och engelska.

Situationen för nederländskan i Belgien och svenskan i Finland skiljer sig också åt. Endast sex procent av Finlands befolkning har svenska som modersmål, medan nederländska är det största språket i Belgien och modersmål för omkring sextio procent av befolkningen där. De tre språkgrupperna i Belgien är också tydligt geografiskt uppdelade, medan gränserna mellan språken i Finland i många fall är oskarpare.

Belgien är strikt uppdelat efter vilket språk man talar. I Flandern – den norra delen av landet – talar man nederländska, i Vallonien i syd talar man franska och i det lilla området vid östgränsen mot Tyskland talar man tyska. Och de tre delarna har stort självstyre.

Utöver detta har Nederländerna varit kolonialmakt, och nederländskan är därför även officiellt språk i Surinam, Nederländska Antillerna och Aruba. Afrikaans i Sydafrika är ett dotterspråk till nederländska, vilket också är en kvarleva från kolonialtiden. Likheterna mellan nederländska och afrikaans kan man se om man jämför följande meningar:

My ouma het nooit gaan slaap sonder bid nie
(afrikaans)

Mijn oma is nooit gaan slapen zonder te bidden
(nederländska)

Bägge meningarna betyder ’Min mormor har aldrig gått och lagt sig utan att be’.

Svenskan, å sin sida, ingår i den ”nordiska språkgemenskapen”. Därför har det varit ett naturligt led i svensk språkvård att försöka få svensk-, norsk- och dansktalande att förstå varandra.

Påverkan från engelska har hur som helst varit ett centralt tema i både svensk och nederländsk språkvård under många år.

I Sverige uppmärksammade språkvårdarna till att börja med främst lånord, som bestseller, workout, date och mail, och lån av typen det är upp till dig – alltså när en hel fras eller mening lånas in i direktöversatt form.

Den svenska språkvården har i de flesta fall haft en liberal inställning, och snarast framhållit att lånord är en tillgång. Men med brasklappen att orden bör anpassas något för att bli lättare att stava, uttala, böja och allmänt bättre passa in i språksystemet. Date och mail har till exempel fått en försvenskade stavningar i dejt och mejl av denna anledning.

Engelskans inflytande på svenskan har ändå väckt oro bland språkvårdare. Främst för att de har sett en tendens till att engelskan håller på att ta över inom vissa områden – speciellt forskning och högre utbildning i naturvetenskap, medicin och teknik, så kallad domänförlust.

Detta har setts som ett hot mot svenskan. En av de ledande svenska språkvetarna, Ulf Teleman, skriver att det redan i slutet av 1900-talet var uppenbart att engelskans dominans inte är någon tillfällighet. Snarare är frågan ”i vilken takt och i vilken utsträckning engelskan kommer att erövra ännu fler funktionsområden från svenskan och andra mindre nationers språk”.

För att hantera problemet fick Sverige en språklag i juli 2009. Den slår fast svenskans ställning som landets huvudspråk (se även artikeln om svensk språkpolitik i Språktidningen 4/15). År 2006 fick Sverige en språkmyndighet: Institutet för språk och folkminnen, där Språkrådet är en del.

Engelskans frammarsch i det nederländska språkområdet är densamma som i Sverige, men i viss mån är nog den engelska dominansen ännu större där.

På nederländska universitet ges majoriteten av masterprogrammen på engelska. Och universitetet i Maastricht heter till exempel officiellt Maastricht university.

Alla forskningsprojekt formuleras på engelska, och i både Nederländerna och Flandern skrivs de flesta doktorsavhandlingar på detta språk. Men i Flandern är engelskans ställning inom den högre utbildningen inte lika stark som i Nederländerna.

Från tolv års ålder kan man i Nederländerna gå i en skola där undervisningen i alla ämnen, förutom språkämnen, sker på engelska. Under 2014 startades på försök engelska som ämne redan i förskoleklass i tolv grundskolor. Samtidigt kommer undervisningen i flera andra skolämnen att ske på engelska, som idrott, historia och geografi.

Också i mötesrummen talas det numera engelska – både i Sverige och i Nederländerna. På många företag sker dessutom all mejlkontakt på engelska. Detta gäller inte bara multinationella företag, utan även medelstora företag med inga eller få internationellt anställda.

Med tanke på allt detta är det inte konstigt att debatten om engelskan i Nederländerna och Belgien i hög grad liknar den i Sverige och Finland.

I Sverige finns en förening som heter Språkförsvaret. Denna förening vill framför allt slå vakt om svenskans ställning som huvudspråk i landet, vilken man anser hotas av den utbredda användningen av engelska. Bland annat driver man en aktiv webbplats där frågor om engelskans inflytande bevakas och diskuteras. Språkförsvaret uppmärksammar engelska lånord, och lämnar förslag till svenska ersättningsord för lånorden.

I Nederländerna finns en motsvarighet – Stichting Nederlands – som startades 1999, för att motverka engelskans utbredning. Föreningen har sammanställt Woordenlijst Onnodig Engels, ’Ordlista med onödig engelska’, där skribenter kan slå upp nederländska alternativ till engelska ord, till exempel verantwoording för engelskans accountability, ’ansvarighet’. Stichting Nederlands framhåller att det inte handlar om språkpurism, utan om att undvika engelska ord när det finns nederländska alternativ.

I tidningarna Taalschrift, ’Språkskriften’, och Onze Taal, ’Vårt språk’, tas engelskans utbredning ofta upp till diskussion. En linje i debatten handlar om att engelskan i sig inte är ett problem, utan att problemet snarare är att engelskan har en så stark position att elever väljer bort andra främmande språk som är viktiga för regionen, som franska i Flandern.

De Nederlandse Taalunie, ’Nederländska språkunionen’, arbetar med att skapa en samsyn mellan Nederländerna, Flandern och Surinam om språk, litteratur och modersmålsutbildning.

I Sverige finns inte samma samarbete med Finland – trots en uttalad ambition att hålla samman svenskan i Sverige med svenskan i Finland. I Sverige har i stället språkpolitiken utvecklats nationellt. Självfallet förekommer samarbete med den finlandssvenska språkvården, men det saknas starka mellanstatliga inrättningar.

För nederländskans del har man i stället betonat samhörigheten mellan nederländskan i Nederländerna och i Belgien och skapat institutioner över nationsgränserna. Att Nederländskan i Surinam också inbegrips är ur det perspektivet helt konsekvent.

Troligen spelar det stor roll att talarna av nederländska i Belgien utgör en mycket större del av språkgemenskapen jämfört med finlandssvenskarnas andel av det svenska språkområdet. Att Belgien är en så starkt regionalt och språkligt uppdelad stat spelar säkert också en roll – det blir då mer naturligt att betona samhörigheten med grannlandet.

Dessutom har nederländskan i Belgien historiskt sett varit förtryckt gentemot franskan, och för att komma till rätta med den situationen har Belgiens språklagar spelat en viktig roll.

Den första språklagen kom 1873 och berörde bruket av nederländska som språk i domstolsväsendet. Därpå följde ett antal språklagar genom vilka franskan och nederländskan blev jämbördiga som officiella språk i Belgien.

Under 1900-talet har Belgien genomgått en process där olika delar av landet har ringats in som antingen nederländskspråkigt, franskspråkigt, tyskspråkigt eller tvåspråkigt. Mot denna bakgrund blir samarbetet över nationsgränserna också mer begripligt.

För svenskans del har troligen också den nordiska språkgemenskapen varit viktig. I den mån man från språkvårdshåll har velat se svenskan som en del av ett större sammanhang, har man pekat på grannspråken danska och norska. Det har varit ett viktigt mål att bevara den samhörigheten.

Men kanske skulle svenskar och finländare också fundera på om vi har något att lära av nederländskans samarbete över nationalstatsgränserna.

Att finlandssvenskarna stundtals känner att sverigesvenskarna är både okunniga om – och ointresserade av – svenskan i Finland är knappast helt ogrundat. Det är nog inte bara en skröna att många rikssvenskar har svårt att hålla isär finlandssvenska och svenska talad med finsk brytning.

Lite mer av nederländskans hållning skulle kunna vara en tillgång här.

Annika Johansson är lektor i nederländska vid Stockholms universitet.
Björn Melander är professor i svenska vid Uppsala universitet.
Gudrun Rawoens är språkforskare, översättare och språkkonsult i nordiska språk.
Godelieve Laureys är professor emeritus vid universitetet i Gent.
Albert Oosterhof är lektor i nederländska vid universitetet i Leuven.