Tova Magnusson

Hon spelar tillknäppt och cool Säpo-polis i C Mores tv-serie Gråzon, mäktigt socialborgar­råd i andra säsongen av SVT:s Vår tid är nu och baronessa i Georges Feydeaus pjäs Förlovningen, som under våren spelas på Dramaten i Stockholm. Och så spelar hon produktionsledare i en annan Dramaten-produktion: Erland Josephsons pjäs En natt i den svenska sommaren, som snart åker till Beijing för ett gästspel.

– Jag har aldrig varit i Kina tidigare. Det ska bli spännande. Vi spelar på svenska, och föreställningen textas på kinesiska, säger Tova Magnusson.

Det innebär att Tova Magnusson just nu gestaltar en rad olika personligheter med minst sagt varierande sociolekter, det vill säga språk som talas inom socialt avgränsade grupper: från överklassfrasering på Dramaten till hårt polissnack under terroristjakt.

– I manus, som självklart är den viktigaste källan när jag förbereder en roll, brukar det anges hur en rollkaraktär ska tala. Jag kombinerar det med mina egna idéer om hur en viss person kan tänkas låta.

För rollen som Säpoagenten Eva Forsberg tog Tova Magnusson hjälp av sin syster, som är polis, både när det gällde vapenträning och språk. Eva Forsberg kan säga saker som ”Ordern var tydlig. Vi agerar inte utan att ha bilden klar för oss” och ”Vi har folk som bearbetar data på henne nu.”

– Någon gång ringde jag faktiskt upp syrran från inspelningen och frågade: ”säger man verkligen så där, det låter så oerhört krystat?” Då kunde hon svara att ”jodå, det gör vi”.

– Den rollen var också språkligt intressant, eftersom Eva Forsberg är så tillknäppt. Det gällde att vara korthuggen, och verkligen tänka på att hon hela tiden är i sin yrkesroll.

En serie som Vår tid är nu erbjuder ytterligare språkliga utmaningar, eftersom den utspelar sig under en förgången tid. Precis som det brukar vara med historiska serier försöker den fånga en tidsanda, vilket inte minst sker ­genom språket. I serien gestaltar Tova Magnusson ett statsråd, som mot slutet av ­serien får erbjudande om att bli eckle­siastikminister – dåtidens utbildningsminister – och som har för vana att tilltala sina bekanta med uppmaningar som ”lite hyfs nu, kom och hälsa”.

– Där gäller det att hitta en balans mellan en historisk trovärdighet och hur vi talar i dag. Det får varken bli för ålderdomligt eller för modernt. Men det är bara att följa manus.

När det gäller historiska ­serier är det därför extra viktigt att inte frångå manus. Annars improviserar ofta skådespelare på film eller i tv-produktioner. De lägger in egna repliker, som ett sätt att skapa liv och organisk rörelse i ett skrivet manus, berättar Tova Magnusson över en kopp te vid Östra station i Stockholm.

– Men det är inte alls säkert att det landar bättre, bara för att det känns så under inspelningen. För regissören är det ytterst viktigt att ha kontroll över vad som står i manus. Risken är annars att man förråder ett manus- och regi­arbete som har gjorts under lång tid, bara för att man inte känner sig bekväm med att säga en viss replik i stunden.

Tova Magnusson ser sig som lyckligt lottad, med ett ben i tv-världen och ett på teatern, och menar att de olika sammanhangens skilda arbetssätt berikar henne som skådespelare.

För en film- eller tv-serie­inspelning handlar det om att sätta rätt känsla i rätt ögonblick, medan en Dramaten-premiär föregås av åtta veckors repetitioner.

– På teatern gäller det inte bara att hitta en närvaro. Det handlar också om att bena ut drivkrafter, vändningar och dynamik i olika scener, så att jag som skådespelare sedan kan återvända dit kväll efter kväll i varje föreställning.

De texter som Tova Magnusson arbetar med som skåde­spelare på Dramaten skiljer sig naturligtvis rätt kraftigt från de tv-seriemanus hon hanterar en annan dag. Det är ofta mer litterära, ­poetiska, förhöjda eller absurda texter som ställer krav på henne som skådespelare.

– Jag älskar att repetera och verkligen dyka ner i sådana texter. Ibland säger människor till mig att de inte tycker om teatern, eftersom det inte låter som när man talar på riktigt. Det är en så absurd åsikt! säger Tova Magnusson, och skrattar till innan hon fortsätter:

– Det är ju fiktion vi håller på med, inte en platt avbild av verkligheten. Tänk om alla som satt i publiken direkt skulle känna igen sig och säga: ”exakt så där pratar och känner jag.” Många verkar vilja sugas in direkt, utan motstånd och bara identifiera sig. Det är synd. Det är bra med lite motstånd. Något som bråkar med en.

Tova Magnusson slog igenom som skådespelare i filmen Svart lucia 1992. Tio år senare debuterade hon som regissör för tv-serien Rederiet. Även om hon skådespelat flitigare än hon har regisserat, har det blivit ett antal regiarbeten, både för tv och långfilm.

Tova Magnusson har sagt att hon hör hur en film eller serie ska bli när hon läser manus. Givetvis ser hon nog också scenerna framför sin inre blick, men hörseln – och därmed språket – kommer ändå först.

– Det stämmer nog. Jag tror att jag har en musikalitet för hur det ska låta, och det kan nog vara påfrestande för skåde­spelarna när jag regisserar, för jag kan vara rätt picky med betoningar och sådant. Det behöver inte bli exakt som jag har tänkt men det måste låta bra.

Det är inte bara sin delade tid mellan teaterscen och filmproduktion som hon ser som ”en lyx”, regi­arbetet är också ett privilegium.

– Det är så fantastiskt att få jobba om och om igen med ett nu. I dramatiken går det att återvända och göra om. Så är det ju knappast i övriga livet. Där händer saker, och sedan är det för sent. Människor är ju tyvärr inte statister i ens eget liv. Det hade ju annars varit praktiskt. Man gör slut med någon och ångrar sig och så bara ”vi kör från ’vi måste prata’ och sedan är du helt blank och bara följer med i vad jag säger. Du har inga förväntningar, ok? Så, nu gör vi det”!

Tova ger regianvisningar i kaféstolen, vevar med armarna, svär och skrattar. Annars ger hon ett lågmält, samlat intryck – men där är den djupt humoristiska sida som hon under många år gav fritt utlopp i komikergruppen Clownen luktar bensin och med rollfiguren Tomat­horan i SVT:s Humorlabbet.

– Apropå sociolekter då! ­Komiken med den här tjackpundarhoran är att hon berättar om sitt tragiskt trasiga liv som prostituerad och missbrukare med en massa fruktmetaforer, ”en banan ska va med sin klase, va”, och att hon ser ut som en tomat. Hon bara kom till mig.

– Men jag måste kanske säga att jag inte tänker så mycket på sociolekter. Mina roller gestaltar snarare idiolekter: individuella helheter som ger ett språk. Det har ju verkligen mycket med kropp att göra. Ska man spela grevinna som jag gjorde i Figaros bröllop på Dramaten är kroppshållningen nästan lika viktig för språket som själva orden. Det ska vara sträckt rygg, snörd midja – och allt det ger ju effekt i det språkliga uttrycket.