Sverige älskar dialekter

Här kan du läsa Språktidningens pressmeddelande om undersökningen.

Hela 57 procent av svensk­arna gillar sin dialekt. Bara 6 procent tycker illa om den. Och 35 procent är varken positiva eller negativa till den egna dialekten.
– Dialekterna är på väg till­baka. Det är många som tycker att det ligger ett värde i det egna och det finns lokala föreningar som arbetar för att bevara dialekten. Det sjuder i den grytan. Men det hänger också ihop med att dialekterna har blivit tama och ofarliga. Nu är nästan alla dialekter så utslätade att alla kan förstå dom. Därmed har dom också blivit möjliga att acceptera i allmän kommunikation, säger Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet.
Novus har på uppdrag av Språktidningen undersökt svenskarnas attityder till dialekter. Det är alltså en klar majoritet som uppskattar den egna dialekten. Henrik Rosenkvist tror att det ganska nyligen har skett ett trendbrott.
– Jag har stött på yngre kvinnor som har sagt ”jag ­önskar att jag talade dialekt”. Det är revolutionerande. Historiskt sett är det mycket ovanligt, säger han.

Länge var dialekter något som motarbetades i skolan. Men det var inte bara där som den lokala prägeln närmast var tabu i talspråket. Skådespelare fick under utbildningen lära sig att tvätta bort alla spår av det lokala målet. Och det dröjde till 1970-talet innan dialekter började höras i radio och tv i större utsträckning. Tidigare var det snarast en självklarhet att den som talade i offentliga och formella sammanhang inte skulle ha någon utpräglad dialekt.
– I skolan fanns på 1930- och 40-talen en föreställning om att man skulle träna bort dialektdrag och sträva mot rikssvenska. Det fanns en stark språkriktighetsdrift som även smög sig in i talet, säger Jenny Nilsson, forsknings­arkivarie med inriktning på dialekter vid Institutet för språk och folkminnen.

Den negativa attityden till dialektala drag färgade även många språkriktighetsböcker som utkom vid den här tiden. I Svensk språkvård från 1941 hoppades språkprofessorn Erik Noreen exempelvis att ”det skorrande r-et kunde trängas tillbaka eller åtmin­stone hindras att vinna ytter­ligare utbredning”. Att det skorrades i sydsvenska mål såg han som en olycklig utveckling som inte skulle ­släppas in i det språkliga finrummet: ”I Sverige tolereras det icke på scenen, ej heller – vilket är ännu ­intressantare – i sång. Skåningarna lär sig att sjunga med klingande tungspets-r.”
Johan Palmér – en annan språkprofessor – hävdade i Språkutveckling och språkvård från 1945 att dialekter var ”det isolerade bondesam­hällets ­eller bygdens språkform”. Samtidigt konstaterade han att det han kallade rikstalspråk skilde sig mellan regioner och samhällsklasser: ”En bildad skåning talar icke på samma sätt som en bildad dalkarl eller en bildad sörmlänning.”
I språkvårdsklassikern Riktig svenska från 1939 skrev Erik Wellander att ”alla bokligt bildade” behärskade rikstalspråket. Han var inte avvisande till dialekter i sig utan såg dom som en självklar del av språket: ”De svenska munarterna eller dialekterna äro alltså ingalunda förvanskade eller urartade former av det svenska språk, som vi lära oss tala och skriva i skolorna. De äro tvärtom så äkta och ursprungliga som ett språk överhuvud kan vara.” Där­emot var skillnaderna mellan olika dialekter så stora att det försvårade kommunikationen när människor från olika delar av landet stötte på varandra. En dialekt var alltså inte dålig – men däremot kunde den vara opraktisk: ”En stockholmare, som endast känner sin egen stads mål, förstår visserligen utan vidare en upplänning eller en sörmlänning, men av vad en göingebonde eller en orsakulla säger på sitt mål förstår han föga eller intet.”
Språkvetaren Vilhelm Ceder­schiöld ansåg sig i God och dålig svenska från 1927 objektivt kunna fastslå att vissa dialekter var mer framstående än andra: ”Likaså är t. ex. sörmlänningarnas tal mycket klarare och tydligare än göteborgarnas, och alltså måste det förra anses vara bättre svenska.” Han föddes i Lund, disputerade i Uppsala, men bodde större delen av sitt liv i Göteborg. Ändå tyckte Vilhelm Cederschiöld att göteborgskan var en sämre språkform.

Flera generationer fick alltså lära sig att dialekter var något fult och oönskat som inte hörde hemma i ett vårdat talspråk. Ett vanligt argument för att putsa bort dom mest särpräglade dialektdragen var just att främja språkförståelsen. Och det var språket i Mälar­dalen som fungerade som riktmärke för en renskrubbad standardsvenska.
– Det var en period när skolan och myndigheterna gjorde så gott man kunde för att motarbeta och utrota dom genuina dialekterna, säger Henrik Rosenkvist.
Det handlade inte bara om att vissa dialekter ­stämplades som fula. Både barn och föräldrar kunde få höra att vissa språkljud som förekom i dialekter var skadliga för talorganen. En utslätad dialekt skulle alltså gynna hälsan – medan en utpräglad dialekt troddes kunna bli ett hinder i yrkeslivet.
– Jag har hört från många håll att föräldrar som talade genuin dialekt medvetet valde att inte föra den vidare till barnen. Den genuina dialekten var ett handikapp i samhället om dom ville bli förstådda och göra karriär.
Men på 1950-talet började attityderna att förändras i takt med att dialekterna utjämnades. Allt färre lärare försökte förmå eleverna att städa undan dialektala drag. Men att inställningen svängde betydde inte att tidigare generationer av elever genomgående hade tvingats överge det lokala målet.
– Lärare är ju individer och alla arbetade inte aktivt för att tvätta bort dialekter hos elever, säger Jenny Nilsson.

När attityderna så små­ningom blev mer till­åtande hade också dialekterna förändrats. Utvecklingen gick från utpräglat lokala mål mot regionalt utjämnade dialekter.
– Det är få födda efter 1970 som talar genuin dialekt utan där är det utjämnad dialekt över hela brädet, säger Henrik Rosenkvist.
Den här trenden har inte ­ebbat ut. I stället fortsätter rörelsen mot regionala dialekter. I dag talas till exempel göteborgska långt utanför Göteborg – och utvecklingen går mot en mer allmän och utjämnad västsvenska.
– Göteborgskan har verk­ligen flyttat hemifrån. I Sten­ungsund och Kungsbacka har man tidigare pratat bohuslänska respektive halländska men nu pratar man göteborgska. Det beror nog på att många göteborgare har flyttat dit men det spelar säkert in att Göteborg är ett makt­centrum i regionen, säger Jenny ­Nilsson.

I dag är det få som säger sig ogilla den egna dialekten. Men det är fler yngre som är negativa. I åldern 18 till 34 år är det 9 procent som inte tycker om sin dialekt jämfört med 6 procent i undersökningen som helhet. Bland unga kvinnor är det hela 14 procent som inte gillar dialekten. Resul­taten förvånar inte Jenny Nilsson.
– Språkförändring bygger på att varje generation skapar något nytt. Unga kvinnor är i allmänhet mer förändringsbenägna. Det är ofta dom som driver dialektförändring. Som grupp är dom mer stadstillvända och mindre dialektala. Unga kvinnor som inte talar så mycket dialekt säger ofta att dom vill flytta ifrån orten där dom bor. På många sätt är dialekten ett sätt att markera hemmahörande. Man kan därför ta avstånd från den lokala identiteten genom att ta avstånd från dialekten, säger hon.
Bland kvinnor i åldern 18 till 34 år är det 34 procent som svarar att dom inte har någon dialekt medan snittet i undersökningen är 19 procent.
– Många som jag har ­pratat med har varit medvetna om att dom har tvättat sin dialekt: ”Jag flyttade till en ­annan ort och alla barn pratade annorlunda så jag ville passa in.” Vi har en stark drift att passa in och dialekter är något som kan markera varifrån vi ­kommer. Ofta har man en bild av vilka dialektdrag som avviker i olika sammanhang. Då kan man ändra uttalet av sje-ljudet eller undvika diftonger och skorrande r för att smälta in, säger Jenny Nilsson.

Stockholmare sticker också ut i undersökningen. Bland personer som är bosatta i Stockholmsområdet är det 24 procent som uppger att dom inte har någon dialekt över huvud taget. Och det är 49 procent som varken gillar eller ogillar sin dialekt. Båda siffrorna ligger långt över genom­snittet för hela landet.
– I Stockholm finns inte så många språkdrag som avviker från den tänkta standarden. Visst kan vi höra om någon kommer från Stockholm – men inte lika mycket som vi kan höra om någon kommer från Skåne eller från något norrländskt dialektområde, säger Jenny Nilsson.
En annan förklaring är sannolikt att Mälardalen är Sveriges mest tätbefolkade område.
– Går man runt och hör en massa andra som pratar precis som en själv så får man lätt uppfattningen att ”så här låter alla och jag låter som dom och därför har jag inte så mycket dialekt”.
Att stockholmare i hög grad är neutrala till den egna dialekten beror förmodligen på att den mer eller mindre uppfattas som norm för standardsvenskan. Men för Henrik Rosenkvist är det givet att även se på stockholmska som en dialekt.
– Det finns två sätt att betrakta detta. Ser man det som att dialekter är något som avviker från standardsvenskan så är standardsvenskan inte en dialekt. Men om man ser dialekter som något som avslöjar varifrån man kommer är stockholmskan en dialekt. Man tycker kanske inte själv som stockholmare att man avviker – men för många andra i landet är det en dialekt där man hör varifrån man kommer, säger han.
Jenny Nilsson gör samma analys. Det är ingen slump att stockholmare och andra från Mälardalen tenderar att se det egna talspråket som utslätat och neutralt. Men helt sannings­enligt är det inte.
– Det finns nog ingen männi­ska i Sverige som inte har något språkligt drag som går att lokalisera till en viss plats. Det finns alltid spår av något dialektalt.

Föreställningen om Mälardalen med omnejd som standardsvenskans vagga är gammal. Historiskt har det ofta varit språket i Nyköping som har pekats ut som den renaste formen av svenska. Vilhelm Cederschiölds uppfattning att sörmlänningar skulle tala ”mycket klarare och tydligare” är ett typiskt ­uttryck för den traditionen.
I avhandlingen Studier över de sörmländska stads­målens kvalitativa ljudlära från 1918 spårade språk­forskaren Olof Gjerdman bilden av Nyköpingsmålet som ett eftersträvansvärt ideal för rikssvenskan ända tillbaka till 1600-talet. Genom reseskildringar spreds den här uppfattningen över Europa. I boken Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk berättar till exempel lingvisten Mikael Parkvall att han i en fransk reseberättelse från 1760-talet snubblat över uppgiften att den bästa svenskan talas i ”la ville de Nicoping”.
Att språket i Nyköping skulle vara renare eller bättre än någon annan dialekt är ett påstående som ingen språkforskare skulle skriva under på i dag. Men det finns flera förklaringar till att just den här dialekten historiskt har utmålats som sinnebilden av standardsvenska. Ett skäl är den geografiska närheten till huvudstaden.
– Nyköping ligger på lagom avstånd. Det är nära Stockholm utan att vara Stockholm. Och till skillnad från Stockholm, där det länge har funnits många olika varieteter som exempelvis söderslang, så finns det ingen större variation i Nyköping. Det finns inga stadsdelar där man anses tala en sämre Nyköpingsdialekt, säger Henrik Rosenkvist.
Ett annat tänkbart skäl som ofta nämns är att Nyköping blomstrade under hertig Karl – som 1607 kröntes till kung Karl IX – som ska ha tagit dialekten med sig till tronen. Dessutom ligger Nyköping i gränstrakterna mellan sydliga götamål och mellansvenska sveamål. Kanske innebar det i praktiken en språklig kompromiss mellan dialektområden som många kunde acceptera.

Eftersom Stockholm och även Uppsala länge varit politiska och kyrkliga maktcentrum är det inte underligt att det är just svenskan kring Mälardalen som har tillmätts hög status.
– Hade vår riksdag, ­regering och kungahus från början ­funnits i Örebro, Göteborg eller Malmö hade vi troligen haft en helt annorlunda syn på rikssvenskan i dag, säger Jenny Nilsson.
I Mälardalen har många en förhållandevis sval ­inställning till den egna dialekten. Så är det inte i andra delar av landet. Hela 72 procent som talar någon skånsk eller blekingsk dialekt tycker också om den. Nästan lika många – 71 procent – av personer som är födda i norra Sverige gillar sin dialekt. Jenny Nilsson noterar en sak som förenar attityden till dialekter i södra och norra Sverige.
– Det här är områden där dialekten har statusen att markera lokal tillhörighet. På en del andra ställen kan dia­lekten däremot ibland ses som ett gulligt och kuriöst kulturarv – men här kan den än i dag vara något man identifierar sig med.
Henrik Rosenkvist tror även att det finns politiska skäl till att inställningen till dialekter sticker ut i områden som ligger långt från Stockholm.
– I Skåne och Blekinge, som båda är gamla danska landskap, har man på olika sätt varit i opposition mot makten i Mälardalen. Det är en del av den sydsvenska identiteten att ha en viss prosodi och bakre r som man bejakar. Det är samma sak i norra Sverige. Man befinner sig långt från maktens centrum och har sin egen regionala identitet.
Det här är inte unikt för ­landets sydligaste och nordligaste delar. Andra undersökningar har visat liknande mönster i andra regioner som ligger långt från Mälardalen.
– Du hittar samma ­attityder på Gotland, i Dalarna och i Värmland där man både som boende och som någon som kommer utifrån har en tydlig bild: ”Så här låter det på den här platsen.” Där finns språkdrag som blir markörer och symboler för det området. Däremot är det sällan någon tycker att till exempel Eskils­tunamålet är speciellt. Man har inte en lika klar bild av det och det finns inga drag som är lika utmärkande, säger Jenny Nilsson.

Om samma undersökning hade gjorts omkring 1950 hade resultatet förmodligen varit annorlunda. Dialekter ses inte längre på samma sätt som något som helst ska ­tvättas bort.
Men samtidigt som atti­tyderna har förändrats har också dialekternas särprägel slipats av. Begripligheten har gått framåt i takt med att egenheterna har avtagit. ­Dagens kärlek till dialekter är ett hjärta som slår för något som inte är i närheten av samma språkliga variation som fanns för bara hundra år sedan.
– Det är dom mjuka, ofarliga dialekterna som inte utgör ­något hot mot kommunikationen som är på väg tillbaka, säger Henrik Rosenkvist. Det är som att tycka att Akropolis är fint fast man själv bygger i glas och betong.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.

Här kan du läsa Språktidningens pressmeddelande om undersökningen.