Svenskan är så PLATT
Pia Simper-Allen är universitetslektor i lingvistik och ämnesföreträdare för teckenspråk vid Stockholms universitet.
Bild: Staffan Eng
Svenskt teckenspråk är ett språk som vilket annat språk som helst – inte en visualisering av svenskan. Den insikten menar universitetslektorn Pia Simper-Allen att samhället behöver bli bättre på att ta till sig.
– Forskning visar att de som har svenskt teckenspråk som förstaspråk uppvisar avvikelser i svenskan på samma sätt som till exempel de som bryter på spanska, säger hon.
En avgörande skillnad är att teckenspråksanvändare kan uttrycka olika saker med varje hand – samt även med ansiktet och kroppen. Denna så kallade simultanitet gör teckenspråket snabbare, menar Pia Simper-Allen.
– Vi som har lärt oss att ”prata” svenskt teckenspråk sedan födseln kan ibland tycka att svenskan är så platt och informationsfattig.
Trots det menar hon att den gamla handikappsynen på språket håller på att komma tillbaka. När hörselimplantat nu hjälper allt fler döva barn att uppfatta ljud, betraktas teckenspråk ofta bara som ett hjälpmedel som distraherar dem när de ska lära sig svenska.
Själv tycker Pia Simper-Allen att alla barn – oavsett hörselstatus och användning av hjälpmedel – ska ha rätt att lära sig svenskt teckenspråk.
– Efter några år kan det hända att implantatet inte fungerar. Vilket språk och identitet har barnet då, om det inte har fått lära sig teckenspråk? Och även när implantatet fungerar så måste det tas av ibland.
5 fakta om TECKENSPRÅK
Svenskt teckenspråk är inte inbördes begripligt med andra teckenspråk, även om de har vissa likheter med varandra.
Antal talare: Svenskt teckenspråk har omkring 12 000 talare. Det är inte inbördes begripligt med andra teckenspråk – inte ens de nordiska, även om de har vissa likheter med varandra. Språket bör inte blandas ihop med svenskt tecknande – ett konstruerat språk som använder svensk grammatik – eller med takk (tecken som alternativ och kompletterande kommunikation), som är ett komplement till talad svenska.
Historia: Språket utvecklades spontant i 1800-talets internatskolor för döva. Långt fram på 1900-talet tvingades dock barnen att läsa på lärarnas läppar. Det var först 1981 som riksdagen erkände svenskt teckenspråk som ett språk som får användas i undervisning. I dag har det ett liknande – men ännu inte lika starkt – skydd som de nationella minoritetsspråken.
Tecken: Det finns 38 fasta handformer, så kallade artikulatorer. Dessa kombineras med en uppsättning artikulationer (rörelser) och artikulationsplatser (de platser där tecknen utförs). Tecknaren använder även ansiktet för att uttrycka grammatiska funktioner, visa nyanser eller skilja mellan i övrigt identiska tecken. Så tecknas till exempel ’ägg’ och ’påsk’ likadant med händerna, medan munrörelserna är olika.
Bojar: Många tecken utförs med båda händerna, men ibland kan den ena handen låsas i en viss position – en boj – för att vägleda mottagaren genom samtalet. Det kan till exempel handla om ett räkneord som visar vid vilken punkt en uppräkning befinner sig. På motsvarande sätt kan bojen knyta samtalet till ett visst tema, en viss tidpunkt eller en viss person.
Teckenrummet: Teckenspråksanvändare refererar inte bara till närvarande personer genom att peka mot dem. De kan också låta olika platser i det fysiska rummet representera frånvarande personer och abstrakta begrepp – så kallade token. Likt en skådespelare kan tecknaren dessutom inta olika roller genom att förändra kroppens, ansiktets och blickens position.
Teckna mera!
Lär dig mer genom Svenskt teckenspråkslexikon där filmer med över 20 000 tecken finns publicerade. Lexikonet finns tillgängligt som kostnadsfri app och på teckensprakslexikon.su.se.
