Språket är alltid på gränsen

Det sägs att det inte finns två exakt likadana snöflingor, och ändå kallar vi varenda en för just snöflinga. Men hagel får heta hagel, och en regndroppe kallar vi regndroppe – om vi inte föredrar att klumpa ihop allt till nederbörd. Vi kan inte ens tänka oss ett språk där varje snöflinga skulle ha ett eget ord. Dessa gruppnamn, så kallade kategorier, är självklara i språket men outgrundliga för filosofer: exakt hur snöflingigt måste något vara för att få vara med i kategorin snöflinga?
Kategorierna finns överallt. Tittar vi upp mot en klar stjärnhimmel ser vi mängder av lysande enskildheter. Vi kallar dem stjärnor, allihop. Men de pålästa kan peka ut kategorier som planeter, asteroider, nebulosor och annat. Tittar vi ner på gatan ser vi andra enskildheter, och där sorterar vi helt automatiskt in dem i kategorier som barn, vuxna, bilar, skräp, cyklar och annat. Utan sådana kategorier skulle vi stå hjälplösa inför tillvarons komplexitet. Nu vet vi att barn leker, bilar och cyklar rör sig med viss regelbundenhet, skräp får någon annan ta hand om – och vuxna? Bäst att se upp: ska vi hälsa eller inte? Två nya kategorier: bekanta och obekanta.

Kategorier är helt enkelt grunden för vårt tänkande, vårt språk och våra möjligheter att navigera bland allt som finns omkring oss. Vi lär oss kategorier samtidigt som vi lär oss språk. Kategorier är en fair deal mellan att ha ett enda ord för allt, till exempel grej (bekvämt för talaren men obegripligt för lyssnaren), och att varje enskild snöflinga, ljus på himlavalvet eller bil på gatan skulle ha ett eget ord (orimlig minnesbelastning för både talare och lyssnare). Alltså ingår de allra flesta ord i system av kategorier som vi alla blir duktiga på att hantera. Få vet vad taxonomier är men vi behärskar dem, till exempel suv som ingår i kategorin bil som ingår i kategorin fordon som ingår i kategorin ting … Och vi känner på oss att motor är ett minimikrav för att kvala in i kategorin bil. En svensktalande vet också vad som är ”lagom-ordet” i en taxonomi: vi parkerar bilen, mer sällan suven eller fordonet.
Lingvister och kognitionspsykologer har sofistikerade modeller för att studera hur barns begreppsbildning utvecklas, och allt kokar ner till

1. Det är utomordentligt komplicerat och

2. Det bara funkar.

Annat blir det när filo­sofer tänker till. Platon trodde till exempel att kategorierna hade en egen existens i idévärlden medan Aristoteles trodde att vi hittat på dem. Överspelat? Alls inte. I vissa lärda kretsar är ord som essen­tialist (håller på Platon) och konstruktivist (håller på Aristo­teles) grova förolämpningar. Men den enkla ­sanningen – på tok för enkel för filosofer – är att kategorier är en viktig – men ganska nyckfull – del av det super­smarta språk vi talar. Den som ändå envisas med sin filosofi brukar bli beskylld för att vara kategorisk, det vill säga halsstarrigt principfast.
Självfallet finns det inte ­något språk utan kategorier, och en jämförelse mellan språk visar att vissa begrepp, till exempel mamma–pappa–barn, är så uråldriga och centrala att de finns överallt i alla språk, medan ­periferare begrepp, som farmor, morfar, kusin, syssling och liknande, glider isär eller slås ­samman. Vi svenskar är ganska ­ensamma om att skilja på morfar och farfar, men vissa språk håller isär kusiner av olika slag. Men inte sällan är kusin en kategori som täcker lika mycket som släktskap, eller till och med ännu mer. Sådana variationer finns överallt, och överallt skapas till­fälliga kategorier som plastpappa och biologisk mor, och de finns kvar så länge de behövs.

Normalt är en kategori något självklart. Ingenting kan vara ”bil-igare” än en fyradörrars personbil. Det är vår mentala modell, prototypen, för kategorin bil, därför att den är oerhört mycket vanligare än sportbilar, pickuper, cabrioleter och annat. Men är en limousin tillräckligt bil-ig för att få vara med? Och hur är det med en epatraktor som ser väldigt bil-ig ut trots sina klena prestanda? Inför sådana problem kan vi reagera olika, men normalt nöjer vi oss med att tänja kategorin (en limousin är en sorts bil) eller krympa den (en epatraktor är ingen riktig bil). Så för varje kategori finns någon sorts kärna och en yvig periferi med alla kategorins wannabes.

Att nästan alla är nästan överens om nästan allt beror på ständigt pågående förhandlingar där det mesta hamnar på plats. I vardagliga samtal testar vi, lyssnar in och ­stämmer av. Vad krävs till ­exempel för att en bil ska kvala in i kategorin rishög?
– Nisse har skaffat bil? En riktig rishög, har jag hört.
– Ja, en Escort från förra millenniet är ju inget ­statusåk, precis.
– Ett under om den klarar besiktningen.
– Nåja, klassisk Fordmotor, och den ska inte ha gått ens 20   000 mil.
– Kanske ett fynd då. Och snart veteranbil, kanske. Vilken flax!
Vi bollar med odefinierade kategorier som rishög, status­åk, fynd och veteranbil och försöker få dem på plats. Förvånande mycket av vardagligt samtal är just förhandlingar. Vi gör utspel, får respons, tonar ner eller skärper till, får ny respons, och så stannar det oftast vid förlikningar där man är något så när överens om innehållet i kategorin. En rak fråga (”Vad menar du med rishög?”) är både ovanlig och ofta oartig.
Teoretikerna, å andra sidan, sliter så hårt med själva kategorin kategori att de glömmer en ännu svårare fråga: gränsen mellan naturliga och kulturliga kategorier.

De naturliga är lika spon­tana och självklara som språket självt. Det handlar om mitt naturliga språkbruk. Men när vi går i skolan, lär oss ett yrke, läser in oss på ett ämne – till exempel stjärnhimlen – eller bara grubblar över något, då öppnar sig en värld av nya kategorier och taxonomier. På det viset har vi tagit till oss ord för verktyg, material, processer, resultat, himlakroppar med mera. Dessa kategorier, de kulturliga – inlärda – kategorierna, tjänar sina syften, och de är oftast hyggligt definierade. Här sker inga förhandlingar, utan man lär sig vad som är rätt och fel.
Det är just det som är skillnaden mellan naturligt och kulturligt. De naturliga definieras aldrig, och sker det ändå blir det vips som en kulturlig kategori, det vill säga att den förlorar sin oskuld. Medan naturliga kategorier vilar på mentala modeller, finns det kravlistor på de kulturliga. En körkortsaspirant får plugga in vad som behövs för begrepp som bil, motorfordon, fordon och annat, medan de som korsar gatan bara tänker på vad de ska akta sig för. Samma ord, men de naturliga och de kulturliga kategorierna är ändå två skilda världar, två helt olika typer av språkkompetens och, framför allt, två helt olika sätt att reagera på språk. Få tycker att hexagonala iskristaller låter bättre än snöflingor.
För de kulturliga finns det rätt och fel, och facit finns i till exempel körkortsboken. För de naturliga finns bara vår alldeles privata språkkänsla som kan vara både darrande osäker och starkare än kryptonit, både helt individuell och universellt kollektiv.

Det är de kulturliga kate­gorierna som har prestige, men de naturliga är segare. En påläst person kan tala om för oss att Morgonstjärnan i själva verket är en planet, inte alls någon stjärna, och att den inte lyser, utan bara reflekterar ljus från solen – och dessutom är identiskt samma himlakropp som Aftonstjärnan. Självklart tror vi på detta och blir imponerade av lärdomen. Men nästa gång vi riktar blicken mot den ljusstarkaste punkten på stjärnhimlen, visst lyser den och visst är det en stjärna vi tycker oss se!
Vi kan till och med uppfatta experter som nördar när de bestämmer att Pluto inte längre tillhör kategorin planet bara för att kravlistan inte visat sig stämma fullt ut. Och det är bara besserwissrar som skriver oss på näsan att en banan inte är en frukt utan en ört, att tornsvalan inte är en svala, och att valen inte är en fisk och så vidare. Vi ifråga­sätter knappast experten, men ingen vinner över vår språkkänsla. Så nästa gång vi ska äta en banan är det i alla fall en frukt vi skalar.

Mer besvärande är det när känslor kommer in i spelet. Ingenting är så känslo­maxat som kategorin barn. Barn är oskyddade, oskyldiga och alltid i behov av vår kärlek och omtanke. Lika lite som andra naturliga kategorier kan barn definieras exakt. I stället finns det ett mentalt modellbarn, det vill säga det vi först tänker på när vi hör ordet barn. För de flesta är ett sådant modellbarn något mellan spädbarn och lågstadiebarn. För juristen däremot finns det en kravlista, och den är utomordentligt kort: individ under arton år. Det lämnar ett glapp på upp till tio år av förvirring mellan känslor och lag.
Å andra sidan kan vi på ren magkänsla leta efter vårtecken redan i februari men vänta med att sjunga in våren till sista april. Den naturliga vårkategorin lämnar alltså ett glapp på månader av förhöjd, och framför allt förlängd, livsglädje. För meteorologen är den kulturliga våren en omärklig statistisk ­regelbunden­het under en vecka som kan komma lite när som helst.
De största skillnaderna mellan de naturliga och de kulturliga kategorierna finns i taxonomitopparna. I vardagen slantar vi upp pengar för en biljett. För administratören handlar det däremot om betalningsmedel för ett färdbevis. Administratören tittar sig ängsligt omkring och tycker att pengar ligger för lågt i en taxonomi där det ingår Swish, sedlar, betalkort, presentkort, fakturor …
Och biljett? En anorektiskt smal kategori när det kan handla om periodkort, klipp­kort, enkelbiljett, gruppresa … Fackfolkets iver att täcka in allt i ett superabstrakt ord högt upp i taxonomitoppen väcker ofta visst löje: slät­göring för stryka och mangla, vårdnadshavare för mamma och pappa, boende för mycket mer än slott och koja, ­operatör för alla personer, företag, organisationer och annat som gör något, matberedning för koka och steka, brukare för kund, patient, hyresgäst och beställare. Många känner att administratörerna svävar i ett moln högt över en igen­kännbar verklighet; ett oroligt barn kan ropa på mamma men knappast på vårdnadshavare.
Taxonomibotten kan också vara en arena för bossiga ­pedanter. Till exempel så här:

– Snöflinga är ett vackert ord.
– Nja, du menar väl att snöflinga är ett ord som betecknar en kategori som innefattar många vackra enskildheter?
Både de naturliga och de kulturliga kategorierna har sina starka sidor, men också systematiska brister. De svaga sidorna beror förstås på den mänskliga faktorn (tänk bara på Jorge Luis Borges ­berömda försök att sätta upp en taxonomi för kategorin djur). Den mänskliga faktorn öppnar för kunskapsluckor och fördomar. Språk kan inte vara bättre än de människor som talar det.

De kulturliga kate­go­riernas svaga punkt är att de pålästa kan glömma sig och blir mänskligt flexibla. En gång för länge sedan hade jag en fullkomligt outhärdlig tandvärk. Ändå kunde jag inte sjuk­skriva mig, eftersom tand­värk, oberoende av intensiteten, då inte ingick i kategorin sjuk­skriv­nings­grundande åkommor. Där­emot kunde ett hr-geni rekommen­dera mig att gå upp i taxo­nomin och sjukskriva mig för huvud­värk (helt okej eftersom tand helt objektivt är en delmängd av huvud). Den flexibiliteten ­saknas i vardags­kategorierna. Där är tandvärk alltid tand­värk, kompromisslöst. Allt annat är simpel advokatyr.

Till och med glödande hat kan mobiliseras om en vilse­gången kategori blir kontro­versiell. Vad är en svensk? Poli­tiker slår var­andra i huvudet med kulturliga och naturliga kategorier, och det ger inget samtals­klimat. Den naturliga kategorin ger ett glasklart svar: jag känner igen en svensk, en modellsvensk, när jag träffar en. Och som vanligt kan vi vid behov tänja ut kategorin med viss acceptans (Pippi Långstrumps pappa, Söderhavskungen, är förstås en sorts svensk), eller krympa ner den med begränsningar (den där stökige semestersabotören på after ski är ingen riktig svensk). Sådant öppnar förstås för både godtycke och fördomar, och många vill därför ha en sylvass definition, till exempel svenskt medborgarskap eller åtminstone stadigvarande boende i Sverige.
Tydligare kan det inte bli. Svensk är verkligen ett ord i två kategorier. Den naturliga kategorin är inte särskilt användbar i folkbokföring, men den säger något om den känsla vi får om vi på tillfälligt besök i ”Exotien” får höra några svenska ord på en bar. Den inlärda kategorin ger administratören ett beslutskriterium, men ger inga vibbar alls för ett tolvsiffrigt ­personnummer i främmande land. Det är samma ord i olika världar och för olika syften. De får absolut inte byta plats.

Tyvärr. De kulturliga kategorierna har svårt att fördra de naturligas luddighet, och de naturliga besväras av de kultur­ligas von oben-attityd. Men sanningen är att inte ens vårt utpräglade expertsamhälle kan definiera, mäta, ringa in och kategorisera allt. Det ­mesta, det vill säga de flesta kate­gorier, är fortfarande otämjd natur, ja, vildmark. Och den retoriska frågan ”hur långt är ett snöre?” har fortfarande inte fått ett auktoritativt svar. Och ingen ställer ens frågan ”hur kort är en snörstump?”. Ja, vi kan inte ens dra upp gränsen mellan kategorierna naturligt och kulturligt. Den bara finns, någonstans där vi känner att den finns.
Och ärligt talat, de kulturliga kategorierna är kategorier för skolan, de naturliga för livet. Det är helt enkelt de naturliga kategorierna som är naturliga. Allt annat är nödvändigt ont som riskerar att bli kategoriskt.

Lars Melin är docent i svenska och populärvetenskaplig författare.