Språken som ger liv åt fantasin

Me zisosh, zhey jalan atthirari anni*

Den som uttalar orden är Khal Drogo, hövding över dothrakifolket i tv-serien Game of thrones. I sommar sändes det sista avsnittet av den femte säsongen och den sjätte spelas just nu in. Med sin fjärde säsong nådde serien över 14 miljoner tittare bara i USA, vilket gjorde Game of thrones till den mest sedda kabel-tv-serien någonsin.

En del i framgångsreceptet är känslan av äkthet. Trots att hela världen är ett påhitt – eller kanske just därför – lägger producenterna extra kraft på detaljerna. Och en av de mest framträdande detaljerna är språken.

Främmande tungomål som talas av exotiska folkslag har blivit en vanlig komponent i populärkulturen. Med böcker, tv-serier och filmer, som Sagan om ringen-trilogin, Star Trek och Avatar, har konstruerade språk nått en storpublik. På engelska har språken till och med fått en egen förkortning: conlangs (av constructed languages).

David J. Peterson är en av få personer i världen som har kunnat göra sig en heltidskarriär genom den här sortens språkskapande. Han har den något ovanliga yrkestiteln alien language and culture consultant (’konsult för främmande språk och kulturer’). Förutom Game of thrones-språken dothraki och valyriska har han skapat språk och kulturer för tv-serierna Dominion, Defiance och Penny Dreadful, samt för filmen Thor. Men inget av språken har blivit lika populärt som dothraki. David J. Peterson fick uppdraget genom en tävling i att skapa språk, som utlystes av dem som producerar Game of thrones.

– Dothraki är jättestort nu, och det är coolt att se att det används, att det är ett levande språk, säger David J. Peterson.

I romansviten Sagan om is och eld av George R.R. Martin, som tv-serien Game of thrones baseras på, finns bara 55 ord på dothraki – ett språk som talas av ett nomadiskt hästfolk. Många av orden är namn på personer och platser. Det finns ingen grammatik, ingen uttalsguide och ett mycket begränsat ordförråd. Så David J. Peterson fick börja från grunden. Först analyserade han stavningen av de ord som fanns i romanerna, och bestämde hur de skulle uttalas. Med detta uttalssystem som grund skapade han ett system för vilka ljud språket skulle bygga på. Det kom att innefatta fyra vokaler: a, e, i och o.

För att konstruera en vokabulär som återspeglade dothrakiernas samhälle, undersökte Peterson först deras kultur. Därigenom kom han bland annat fram till att det inte skulle finnas något ord för tack på dothraki. Däremot tog han fram sju olika ord för att attackera någon med svärd. Till exempel betyder hrakkarikh ’snabb och träffsäker stöt’, medan gezrikh står för ’vilseledande fint’. Många av orden är inspirerade av mongoliska och de språk som talas av Nordamerikas ursprungsbefolkning – det vill säga språk som härstammar från nomadkulturer, precis som dothraki.

– Resten av den kultur som presenteras i tv-serien är teknologiskt mycket mer avancerad än dothrakierna. De är nomader och krigare som inte använder rustningar eller moderna vapen. Dothrakierna har inhemska ord för sådant som är relevant för deras kultur, men sådant som har med teknologi att göra har de lånat från valyriskan, säger David J. Peterson.

För att göra språket mer autentiskt, skapade David J. Peterson ett så kallat proto-språk, en idé om hur dothrakierna talade tusen år tidigare.

– Man börjar med en äldre form av språket och tillämpar lingvistisk evolution. Det sker inom tre områden: hur uttal, ord och grammatiska system förändras över tid. De här förändringarna, särskilt när det gäller uttal, ger upphov till de oregelbundenheter som man kan se i moderna språk, säger David J. Peterson.

Till exempel är det så, förklarar han, att ofta använda verb i större utsträckning behåller sina oregelbundna böjningar än sällan använda verb, som med tiden får regelbunden böjning.

På samma sätt jobbade David J. Peterson med de lågvalyriska språken i de ”fria städerna”, som alla utvecklats från högvalyriska. De liknar varandra, ungefär som de romanska språken, men med varierande uttal och ordförråd.

Högvalyriska, som en gång talades i den fiktiva staden Valyrien, har ungefär samma roll som latinet hade på medeltiden. Det är ett språk för bildning och kultur, men på gatorna är det de närbesläktade lågvalyriska språken som talas av de medborgare som inte tillhör samhällets elit.

Till skillnad från David J. Peterson hade David Salo en hel del material att utgå ifrån när han skapade dialogen i Sagan om ringen-trilogin och Hobbit-filmerna. Författaren J.R.R. Tolkien var en passionerad lingvist och professor i fornengelska, som beskrev sitt språkskapande som ”en hemlig last”. Redan som liten konstruerade Tolkien och hans kusin Mary Incledon ett slags kodspråk kallat nevbosh, ’nytt nonsens’. Språkintresset växte med åren, och Tolkien studerade allt från klassisk grekiska, latin och forngermanska till walesiska och finska. Det var särskilt de två sistnämnda språken som kom att bli inspirationskällor till alviskan.

Tolkiens så kallade legendarium, som omfattar den värld där Sagan om ringen utspelar sig, har en hel del nordiska influenser. Nästan alla dvärgarnas namn är tagna från ett stycke i den poetiska Eddan, kallat Dvergatal. Också till utseendet liknar dessa gestalter dvärgarna i den nordiska mytologin. Även trollkarlen Gandalf har fått sitt namn från Dvergatal. Till namnen Gollum och Smaug sägs Tolkien till viss del ha hämtat inspiration ur den anglosaxiska sagan Beowulf, som utspelar sig i bland annat Danmark. Ryttarfolken i Rohan har vissa kulturella likheter både med anglosaxer och vikingar, och talar en dialekt som påminner om fornengelskan. Men det folk vars språk kanske har mest gemensamt med Skandinavien är det som bebor Sjöstad – som bränns ner av draken Smaug i den sista Hobbit-filmen.

Tolkien ägnade dock mest tid åt alviskan. Han började konstruera quenya när han bara var 18 år. Tolkien byggde upp ett system med omkring 800 rötter, baserade på grekiska, latin och finska. Genom att böja och bygga vidare på dessa skapade han ungefär 3 000 ord.

Precis som naturliga språk gör, så lät Tolkien alviskan förgrena sig under den påhittade historiens gång. Under en lång folkvandring växte skilda språk och dialekter fram ur proto-språket eldarin. Störst är språken telarin och sindarin. Det senare är till stor del inspirerat av walesiskan. Men riktigt nöjd blev Tolkien aldrig. Han fortsatte att fila på språken under hela sitt liv. Och med varje förändring krävdes ny ursprungshistoria, förklarar David Salo.

– Galadriel betydde troligtvis ’träddrottning’ från början. Men när Tolkien ändrade i språket behövde han en ny förklaring till alvens namn. Så galad fick betyda ’ljus’, ri ’krans’ eller ’krona’, och el var den feminina ändelsen, säger han.

Även om det fanns mycket att bygga på, var Tolkiens språk långt ifrån tillräckliga för att fungera som talspråk på vita duken. Sindarin hade visserligen en rätt omfattande vokabulär, men det fanns stora luckor i grammatiken, förklarar David Salo. Mest problematiskt var avsaknaden av ett system för hur verb böjs på sindarin. Så han fick helt enkelt göra ett böjningssystem själv. Än värre blev det när han kom till dvärgarnas och orchernas språk. Antalet ord och fraser på dvärgspråket khuzdul fyllde inte ens en hel sida.

– Jag började med alla kända ljud i språken och försökte sätta ihop ett regelverk att hålla mig till. På det sättet skulle det fortfarande låta som Tolkiens khuzdul, säger David Salo.

Språket hade enligt Tolkien ett grammatiskt rotsystem, baserat på hebreiska och arabiska – även om ljuden i sig inte kom från den semitiska språkfamiljen. Så David Salo utformade en struktur och konstruerade ord utifrån detta. Sedan utvecklade han flera olika dialekter som speglade de olika dvärgfolkens geografiska spridning och kontakter med andra folkslag.

I orchernas svartspråk fanns det ännu mindre att gå på.

– Svartspråk är främst ett påhitt, som jag har konstruerat efter eget huvud. Det är inte baserat på något speciellt. Jag försökte bara göra det så oattraktivt som möjligt. Men vissa aspekter av orchernas dialekter är inspirerade av klassiska iranska språk, som jag tycker är väldigt vackra, säger han.

Även om David Salo har haft mer att göra med tillkomsten av khuzdul och svartspråk än Tolkien själv, känner han inte riktigt att de är hans egna. De tillhör någon annans universum, och allt måste passas in i de ramarna, säger han.

Vår generation är inte den första som kommit på tanken att hitta på nya språk. Den amerikanska lingvisten Arika Okrent har skrivit boken In the land of invented languages, som utforskar de påhittade språkens historia och deras – ofta rätt excentriska – uppfinnare.

Redan på 1100-talet skapade den tyska abbedissan och helgonet Hildegard av Bingen det första kända konstruerade språket, som hon kallade för lingua ignota, ’det okända språket’. Exakt var Hildegard hämtade sin inspiration, eller vad som var syftet med språket, råder delade meningar om. Vissa menar att hon skapade ett universellt idealspråk fött ur gudomlig inspiration, men i dag tror många att det i stället var ett hemligt språk som abbedissan kunde använda med sina nunnor.

På 1600-talet fick de konstruerade språken en nytändning. Nya matematiska beteckningar öppnade för oanade möjligheter att göra kommunikationen enklare och ”sannare”.

– Helt plötsligt skapade alla språk. Folk experimenterade med symboler och nummer i stället för ord. De ville skapa logiska, rationella och universella språk. Det mest kända på sin tid var troligtvis John Wilkins filosofiska språk, säger Arika Okrent.

Hans språk var främst tänkt att fungera som ett internationellt stödspråk för vetenskapsmän, diplomater och handelsmän – ett alternativ till latinet. Men till skillnad från detta var John Wilkins skapelse enbart ett skriftspråk, uppbyggt enligt ett komplext träddiagram över föremål och företeelser. Wilkins delade upp universum i fyrtio olika kategorier, eller genus, som sedan delades in i olika underkategorier och arter. Varje genus fick en tvåbokstavskombination, som zi eller ab. I nästa underkategori byggdes ordet på med en vokal, medan kategorin under den byggdes på med en konsonant och så vidare. Exempelvis stod ab för ’däggdjur’, abo för ’karnivor’, aboj för ’kattdjur’ och aboje för ’katt’, medan abi stod för ’växtätare’.

– Det var ett språk som skulle representera sanningen genom själva sin karaktär. Det skulle vara omöjligt att missbruka, men det var också svårt att använda, säger Arika Okrent.

Men inget av dessa språk vann mark. Och så småningom gick språkskapandet från att vara något trendigt bland vetenskapsmän och filosofer till att bli något högst excentriskt. På 1800-talet skiftades fokus. I stället för att generera ett perfekt språk ville man nu konstruera ett världsspråk – ett språk med den utopiska visionen att förena människor och skapa fred. Bland andra skapades volapük och esperanto, som bägge lanserades i slutet av 1800-talet. Till en början rönte esperanto stora framgångar, men det har aldrig blivit det världsspråk som skaparna – och dess entusiastiska anhängare – hoppades på.

Under 1900-talet blev språkskapande i regel något rätt udda, och det är fortfarande en ovanlig hobby. Men med internets intåg har nya möjligheter öppnat sig för språkbyggare att mötas och diskutera sina skapelser. Personer som har trott att de har varit ensamma om sin fritidssysselsättning, upptäcker att det finns tusentals med samma intresse.

Det började med ett forum på Listserv 1991. Därifrån växte grupperna på webbplatser som Friendster och Myspace. I slutet av 1990-talet skapades mejllistan Elfling, som fokuserade på Tolkiens språk. I dag finns otaliga Facebook- och Reddit-grupper specialiserade på romansk-, germansk- eller slaviskbaserade conlangs där det dagligen diskuteras lingvistiska och kreativa utmaningar.

Föreningen Language creation society – som David J. Peterson var med och grundade – organiserar språkskaparkonferenser direkt över nätet, har ett eget bibliotek och erbjuder stipendier bland medlemmarna. Det finns till och med en flagga som språkskaparna kan bära för att känna igen varandra. Och många av de mest aktiva i forumen är skandinaver, berättar David J. Peterson och David Salo.

Internet har även gjort conlangs tillgängliga för tv-seriernas och filmernas många fans, som kanske inte vill skapa ett eget språk – men som gärna vill lära sig ett. I dag kan den som vill ta en språkkurs och lära sig dothraki, quenya, klingon (som talas i Star Trek) eller na’vi (från filmen Avatar). Många universitet använder dessutom konstruerade språk som introduktion till lingvistik. För den som vill utmana sig hålls årliga poesitävlingar i bland annat klingon och dothraki. Och språken finns naturligtvis i kortfattad form på Twitter. Fansens helhjärtade intresse för detaljer i de olika världarna är enligt David J. Peterson vad som till stor del driver trenden med konstruerade språk i populärkulturen. Fans tittar inte bara på en film eller ett tv-program – de går på konferenser och skriver egna berättelser som utspelar sig i samma fiktiva världar. De skulle inte acceptera något som inte verkade realistiskt.

– Serierna äger kanske rum i rymden eller i en fantasivärld, men alla detaljer är realistiska – från kläder och landskap till språk.

Varken David J. Peterson, David Salo eller Arika Okrent tror att språkskapande som hobby någonsin kommer att bli något för de breda massorna. Men de ser med intresse en utveckling mot något som börjar likna en ny konstform.

– Att bygga språk ger en konstnärlig tillfredsställelse som man inte får någon annanstans. Vissa vill uppfinna en fantasivärld, andra är mer intresserade av lingvistiska teorier. Det ger dem en möjlighet att uttrycka sin egen känsla av symmetri och mening, säger David Salo.

Och som andra etablerade konstformer skulle språkkonstruktion i framtiden kunna ha en egen standard för kvalitet och konstnärligt uttryck, tror Arika Okrent. Kanske till och med egna konstkritiker.

– De konstruerade språkens historia har handlat om att hitta den perfekta lösningen. Men i slutändan är det inte perfektion vi vill ha. Vi vill ha något som känns naturligt.

Ylva Mossing är journalist.

* ”En skråma, månen i mitt liv”. Sagt av Khal Drogo i avsnitt åtta, första säsongen av Game of thrones.