Sorgen lyser igenom på stenen till Svens minne

Runstenar är nästan alltid resta av de efterlevande till minne av en död familjemedlem eller någon annan nära anförvant. I en del inskrifter berättar de efterlevande om den dödes bedrifter. Det kan handla om resor eller strider han deltagit i. Mellan raderna kan man utläsa en viss stolthet. Men ibland lyser en stor sorg igenom.

Holmgärd och Sigröd de reste dessa stenar efter Sven, sin son, sent född.

Denna text finns att läsa på en runsten i Husby i Markims socken i Vallentuna norr om Stockholm. Ristningen är mycket enkelt utformad. Runorna finns i ett konturföljande skriftband försett med ett rundjurshuvud nere till vänster. Högst upp finns ett utsirat kors. I övrigt är ristningsytan innanför skriftbandet helt tom.

Textens formulering tyder på att föräldraparet Holmgärd och Sigröd inte varit helt unga när de fått sin, troligen ende, son ”sent född”. När Sven dog vet vi inte, men hans båda föräldrar överlevde honom.

Svens minnessten är den ena av två i ett bromonument. Det var inte ovanligt att runstenar restes i par vid en bro, en runstensbro. Ristningen på den andra stenen är mycket svårt skadad – och var det redan på 1600-talet när stenen ritades av första gången. De delar som då kunde och fortfarande kan läsas och översättas lyder: … resa … efter Sven, sin son, och gjorde bron för hans själ. Han bjöd … stå här …

De två runstenarna omtalas i Rannsakningarna som ”liggiandes om kull” i ”Hussby öhren”. Ör betecknar en grusbank eller ett område täckt med småsten. En bäck fanns också på platsen och över den gick en bro. Fornforskaren Richard Dybeck skrev 1868 om den förstnämnda: ”stenen, hvilken redan för 25 år sedan, då jag först såg honom, stod såsom grindstolpe, der han ännu är, i Husby by, skall fordom ha varit vid bron öfver häradsvägen öster om byn”. Runstenen har vid 1800-talets mitt blivit flyttad från sin ursprungliga plats för att tjänstgöra som grindstolpe. Om den andra stenen skrev Dybeck att han fann den vid Torslunda gård i Haga socken fem mil från den ursprungliga platsen.

Runstenen som fungerade som grindstolpe vid Husby var för hög för att passa i denna funktion. Den saknar därför nedre delen, som blev bortslagen. Tack vare att runstenen ritades av på 1600-talet vet vi att moderns namn var Holmgärd och att texten avslutas med adjektivet siðburinn ’sent född’. Detta är det enda belägg som finns i runsvenskan på detta ord. Om vi inte hade haft 1600-talets runforskares noggranna avritning att tillgå hade det varit mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå inskriftens sista ord.

Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.