”Som journalist har du en röst”

Christina Wahldén debuterade 1998 med Kort kjol, en ungdomsroman om följderna av en våldtäkt för en ung kvinna.

Hon skrev den i ett rasande tempo under sin tid som kriminalreporter på Svenska Dagbladet. Då hade hon bevakat rättegångar efter tre uppmärksammade gruppvåldtäkter i Södertälje, och blivit upprörd över hur sexualbrottsoffer behandlas i mötet med samhällsinstitutioner.

Själva övergreppet upptar några sidor i Kort kjol, resten är efterspel och möten med vård, polis, domstol – och inte minst skolkamrater, som vet vad som har hänt.

Texten är skriven på ett rakt och journalistiskt språk. Det är en stil som hon fortfarande håller sig till, framför allt för att hon månar om tydligheten. Christina Wahldén ser språket som ett verktyg för att bära fram berättelsen, mer än som en källa till sköna upplevelser.

Den raka stilen bottnar också i hennes studier i dramaturgi. 1993 bodde hon ett år i Sydney i Australien och pluggade dramatiskt berättande. Under utbildningen lärde hon sig ett knep som hon fortfarande använder.

– Det är ett Shakespeare-trick, säger hon. Du börjar så långt in i scenen du bara kan, och när karaktärerna har sagt det de ska så lämnar du scenen direkt. Alltså, du komprimerar och går rakt på sak, inget babbel. Och det passar mig. Det är väl också ett journalistiskt förhållningssätt till berättandet: vad har hänt, när då, hur då, varför det?

Christina Wahldén talar om en journalistisk drivkraft. Hon, som själv har arbetat som journalist i 25 år, tar sig helst an ämnen som kan kopplas till samhällets brister – både som läsare och som författare.

– Att väva berättelser runt det som inte fungerar i samhället liknar principen för nyhetsrapportering, säger hon.

Denna drivkraft har också fått henne att skriva böcker på lättläst svenska om barnmisshandel, ungdomsböcker om hedersvåld och vuxendeckare om sexhandel i Norrbotten, psykisk ohälsa och försvunna kinesiska barn.

– Som journalist har du en röst. Jag träffar många människor som inte har en röst. Och det är väl kanske därför jag har gett mig på ämnen som formellt inte är mina, egentligen. Men jag känner att kan inte de prata om det så får kanske jag göra det i stället.

Sedan debuten har Christina Wahldén skrivit ett stort antal barn- och ungdomsböcker på såväl ”vanlig” som lättläst svenska. Hon har även hunnit ge ut flera deckare och historiska romaner.

Nyligen utkom kriminalromanen Nämn inte de döda, som utspelar sig i norra Australien – landet som efter hennes vistelse där har stått för miljön i flera böcker.

I senaste barnboken Expedition Rädda Revet, som kom i höstas, får flickan Alice till exempel följa sin mamma marinbiologen på en forskningsresa till en ö i Stora Barriärrevet. Det är ett semesterparadis, men efterhand börjar Alice lära sig om klimatförändringarna, och förstår att havet inte mår så bra.

Expedition Rädda Revet är en bok för 9–12-åringar som är intresserade av klimatet och vill lära sig mer om vad de själva kan göra. På så vis tangeras också Christina Wahldéns samhällsengagemang, som märks i hennes ämnesval – oavsett om det är en roman för vuxna, för ungdomar eller en bok på lättläst svenska för nyanlända.

Christina Wahldén har skrivit i olika genrer och för olika målgrupper, men en försvarlig del av hennes produktion tillhör just kategorin böcker på lättläst svenska. När hon först fick frågan om att skriva lättläst, från Nypon förlag, var läsarna främst människor med läs- och skrivsvårigheter. Då var det viktigaste att böckerna innehöll en spännande och intressant historia. Men 2015, när många flyktingar anlände till Sverige, ändrade böckerna karaktär. Nu handlar de mycket om samhällsfrågor och demokrati: varför får man inte slå sina barn i Sverige, varför har vi våra gamla människor på äldreboenden i stället för att ta hand om dem själva?

Då är tanken att böckerna ska vara utgångspunkter för samtal, om varför det är så här, hur är det där du kommer ifrån, vad betyder det och är det viktigt? Och så vidare.

Christina Wahldén är ofta ute i skolor och talar om sina barn- och ungdomsböcker. Sedan böckerna på lättläst svenska kom träffar hon också många sfi-studerande.

– Det blir ofta givande diskussioner. Man kan stärka människors identitet genom att säga dem att bara för att de måste lära sig svenska och tycker att det är svårt, så måste de inte sluta läsa poesi på sitt eget språk. Man får vara en hel person. Och de som är nyanlända läser ju kanske lättlästa böcker i ett år eller något sådant. Men är du dyslektiker får du ju läsa lättläst på ett annat sätt, mer kontinuerligt.

Att skriva lättläst är allt annat än lätt, säger Christina Wahldén. Innan hon började skriva för Nypon förlag gick hon en kurs på Centrum för lättläst (som inte finns längre). Där lärde hon sig grundläggande regler om att ha få karaktärer, berätta i en kronologisk ordning och undvika synonymer.

– Även om man kan de här reglerna så faller man ändå lätt i fällor. Abstrakta begrepp, till exempel, funkar ofta inte. Jag skrev någon gång att en person grät och att mascaran rann så att hon såg ut som en panda. Sådana överföringar funkar inte, för då finns det läsare som tänker: ”vadå, var hon en panda, eller?” Det blir väldigt bokstavligt.

Hon har skrivit många böcker på lättläst svenska, och har då valt teman i samråd med förlaget. Men när det har gjorts ombearbetningar till lättläst av hennes egna tidigare böcker, har hon överlåtit arbetet till andra. Det blir helt enkelt för svårt att stryka ner och förenkla sin egen text.

När Augustpriset delas ut höjs ibland röster om en styvmoderlig behandling av barn- och ungdomsböcker, som klumpas ihop i en och samma klass. Men även böcker på lättläst svenska borde kunna vinna ett Augustpris, anser Christina Wahldén.

– Jag kan tycka att det borde vara två klasser för barn och unga, men också en klass för lättläst – är inte det något som är värt att prisa?

– Ja, det kommer ju inte att hända under min livstid, men man kan tänka tanken! På biblioteken är vissa lättlästa böcker enormt utlånade. Då tänker jag att det finns ett behov. Och det blir bra samtal just när man talar med de läsarna. De är ofta väldigt motiverade, på ett sätt som andra läsare kanske inte är.